Mio, min Mio, av Astrid Lindgren

Jag blev riktigt glad när jag hittade en nyutgåva av Astrid Lindgrens Mio, min Mio på Pocketshop häromdagen. Det är en av de böcker jag älskade som barn, läste om och om igen men som någonstans försvann i skuggan av Ronja och Bröderna Lejonhjärta. När det gäller de två senare så har jag fortfarande en ganska klar bild av deras grundhistorier men när jag började med Mio så insåg jag hur mycket jag glömt. Visst hade jag ett hum om pojken som satt i Tegnérlunden och sedan kom till Landet i Fjärran för att kämpa mot Riddar Kato, men jag förstod snabbt att det var mycket jag inte kom ihåg. Just den här bokversionen har inga illustrationer men allteftersom jag läste så kom bilderna ur min barndomsbok till mig i huvudet! Bilder jag inte ens vetat om att jag glömt. Väverskans lilla stuga i skogsbrynet till exempel, den såg jag klart och tydligt i Ilon Wiklands vackra version.

Mio, min Mio är fylld av barnbokens upprepningar och ett vansinnigt vackert språk. Mios kompis Jum-Jum repeterar samma slags meningar: Om klippan inte vore så brant ändå, sa Jum-Jum. Om natten inte vore så mörk och om vi inte vore så små och ensamma. Det är spännande, sorgligt och fartfyllt, vid ett tillfälle blir även jag vettskrämd och får en rysning längs med ryggraden. Men då det är en saga så slutar allt ändå väl. Astrid Lindgren var en av våra största författare, det är nog bra att bli påmind om det lite då och då.

Jag älskade som sagt Astrid Lindgrens fantasyberättelser mer de övriga, även om jag absolut läste både Emil och Pippi, men vilka var era favoriter?

Storlekens betydelse

Se på bilden av boken Pojkarna här bredvid. Visst ser den ganska tjock och maffig ut? Det var åtminstone vad jag förväntade mig efter att ha sett den på bild på många bokbloggar, när jag igår stegade iväg till Akademibokhandeln för att tröstshoppa efter en arbetsdag som lämnade mycket att önska. Jag blev mycket förvånad när jag greppade tag i boken och inte fick den lunta på uppåt fyrahundra sidor som min handled räknade med, utan en tunnare sak på inte ens tvåhundra sidor. Inte för att tjockare böcker automatiskt är bättre och mina förväntningar inför boken har absolut inte ändrats. Det blev bara lite… snopet.

Moderspassion, av Majgull Axelsson

Nu var det ett tag sedan jag läste något nytt av Majgull Axelsson men jag läser om Aprilhäxan med jämna mellanrum så hon finns oftast väldigt nära. Jag blir lika handlöst förälskad i den boken varje gång. Men jag tvekar alltid när jag ska till att öppna den, nog minns jag mer positivt än det verkligen var och: inte kan det bli lika bra även den här gången? Fast jo, det kan det. Och varje gång tänker jag att jag ska uppdatera min billiga häftade bokreaupplaga till en mer stabil och snyggare version (för ärligt talat, snart faller den i bitar) men hittills har det inte blivit av. Så det var med tvekan jag slog upp Moderspassion, jag klarade inte riktigt av att bli besviken, inte av henne. Inte nu. Jag sköt upp läsandet och flyttade ner boken i läshögen upprepade gånger. Det hade jag verkligen inte behövt göra.

En storm drar in över Arvika och en grupp människor tvingas söka skydd på Sallys Café & Restaurang. Där har vi vägkrogens ägare Minna, Tyrone från räddningstjänsten, restaurangbiträdet Anette, reportern Ritva, skådespelerskan Marguerite och hennes man Henrik. Under kvällen, natten och de efterföljande dagarna får vi höra vilka dessa personer är, vad som fört dem dit de är.

Jag hade lyckats glömma bort hur trygg jag är i Axelssons språk, hur välkomnande det är. Få människor kan beskriva klassamhället och dess verkningar som Axelsson. Det där att man kan ha kommit hur långt som helst men att det endast behövs en blick eller ett ord för att man på en sekund ska kastas hela vägen tillbaka. Hon beskriver även väl det sätt kvinnor dömer ut varandra väldigt, hur ordet ”hora” används vårdslöst och kan döma flera generationer till skvaller och uteslutning i ett mindre samhälle. Kanske är allt lite för tillrättalagt på slutet, men bara lite. Jag vet bättre än att vänta mig stora hämndaktioner i upplösningen av boken, Axelsson är så väldigt mycket mer finkänslig än så.  Kanske var jag bara på humör för ett något rivigare avslut.

Två böcker och sex bokmärken

Då tunnelbanans blå linje är delvis avstängd så har jag börjat åka en annan väg till och från mitt jobb, en väg som innebär att jag inte passerar Centralen två gånger om dagen. Detta har minskat spontaninköpen på Pocketshop rejält men idag såg jag ändå till att gå förbi, löning och allt. Köpte äntligen Blodets meridian efter en recension hos Bokstävlarna, hittade även sex stycken smått fantastiska magnetiska bokmärken med Murder Mystery-motiv. Men det bästa av allt: Mio min Mio av Astrid Lindgren. Blev nästan tårögd på vägen hem, det är så sorgligt vackert. Det första kapitlet heter "Han färdas genom natt och dag" och däri kan man läsa:

Jag var fosterbarn hos tant Edla och farbror Sixten. Jag kom till dem när jag var ett år gammal. Förut bodde jag på ett barnhem. Det var där tant Edla hämtade mig. Hon ville egentligen ha en flicka, men det fanns ingen hon kunde få. Därför tog hon mig. Fast farbror Sixten och tant Edla tycker inte om pojkar. Inte när de blir åtta-nio år åtminstone. De tyckte att det blev för mycket oväsen i huset och att jag drog in för mycket smuts när jag varit ute i Tegnérlunden och lekt och att jag slängde kläderna omkring mig och att jag pratade och skrattade för högt. Tant Edla sa jämt att det var en olycksdag när jag kom i huset. Farbror Sixten sa ingenting.

Den gröna cirkeln, av Stefan Casta

 Judit går på kultur- och internatskolan Fågelboet i den lilla staden när det en dag börjar regna. Och det slutar inte. Tvärtom blir ovädret bara kraftigare och en kväll när hon och tre andra elever sitter på skolans nybyggda altan så är stormen så vild att träd knäcks, tak blåser av och trädäcket de befinner sig på slits loss från byggnaden och flyter iväg. När allt bedarrar och de många dagar (veckor?) senare flyter iland är de utsvultna och utmattade. Men vad har hänt med världen? Eller är det de själva som förändrats?

Det antyds på ett par ställen redan innan regnet börjar falla att allt inte står rätt till i den här världen, det är subtilt och riktigt snyggt gjort. Senare blir det som den värsta mardrömmen – med flera lager otäcka drömmar inuti. Fast är det verkligen bara en fantasi? Det känns som så mycket värre. Det är mörkt och alldeles, alldeles fasansfullt. Man suktar länge efter svar men när man äntligen får några så vet jag inte om det blir bättre, för varje upplysning så uppstår fler frågor. Precis när jag tror att jag har förstått så har jag ändå inte det. Den gröna cirkeln är riktigt jäkla obehaglig och jag rekommenderar den å det varmaste.

Whedonhelg hos Fiktiviteter

Är du liksom jag ett Joss Whedon-fan? Då måste du titta in hos Fiktiviteter och vara med på Whedonhelgen som äger rum den tredje till fjärde september! Skriv en text om något Whedonrelaterat och meddela Fiktiviteter vad du valt.

”Det är fritt fram att skriva om vad man vill så länge det kan relateras till Joss Whedon och hans skapelser: ett Buffyavsnitt, en favoritkaraktär i Dollhouse ett tema i Toy story-filmen som Whedon skrev manus till, en recension av sången i Dr Horrible´s Sing-Along blog, en analys av språket i Firefly/Serenity… Anything goes helt enkelt.”

Sista anmälningsdagen är söndagen den tjugoåttonde augusti.

Regn, regn och åter regn

I början av Stefan Castas bok vräker regnet obönhörligen ner.

Men nu regnar det ännu mer. Vattnet kastas ner från himlen. Värmeljusen slocknar av ren förskräckelse. Vinden vaknar till liv och börjar riva och slita i den stora eken på gårdsplanen. En gren faller ner och flyter bort på vattnet.

Att läsa Den gröna cirkeln är extra obehagligt nu när vädret i verkligheten är så likt det i boken. Jag vill spika igen fönster, bunkra mat och andra förnödenheter. Det var med nöd och näppe helgens bröllop inte spolades bort. Alla vänner och bekantas känsla av att vi plötsligt befinner oss i filmen Fyra bröllop och en begravning (då vi bara ser varandra uppklädda till helgerna när någon gifter sig) ersattes av en djupare domedagskänsla och en undran om det hyrda partytältet skulle hålla för vattenmassorna. När regnet i boken sedan avtar bara för att ersättas av något ännu mer störande så vill jag bara gräva ner mig under täcket och inte gå ut alls.

Y: The Last Man, av Brian K. Vaughan och Pia Guerra

Efter ett tips från Little Corner of Tinyfeist så köpte jag den första delen i Y: The Last Man när jag senast var på SF-bokhandeln. Jag (och en lika bufflig tioårig kille) stod alldeles för länge framför hyllorna med serier och tog plats, tänk att jag aldrig lär mig hur jag ska hitta saker där.

En dag börjar alla män och handjur att blöda ur sina kroppsöppningar och faller sedan ner döda, efter några få minuter finns bara kvinnorna och honorna kvar. Alla utom en man och en apa: människan Yorick och hans capuchinapa Ampersand. Tillsammans med något mystiska Agent 355 försöker Yorick hitta svaret på gåtan varför han är ensam man kvar samtidigt som han vill ta sig till sin flickvän som finns i Australien.

Jag gillade det här, väldigt mycket faktiskt. Det är lättläst i den allra bästa bemärkelsen, sidorna bara rann iväg. Men det hindrar inte att det ibland är väldigt obehagligt eller sorgligt, många kvinnor tar sig inte vidare i den nya världen utan sörjer hårt. Kom på mig själv under läsningen att jag nästan satt och väntade på att det skulle hoppa fram zombier, har nog överdoserat lite på The Walking Dead.  

Omläsning: De små tingens gud, av Arundhati Roy

Tvåäggstvillingarna Rahel och Esthappen (Estha) växer upp i en liten by i den sydindiska delstaten Kerala. Liksom många andra tvillingpar har de en speciell kontakt, det är nästan som att de ibland är samma person. Barnens historia varvas med deras släktingars, vi hoppar lätt mellan nu och då. Mycket cirkulerar kring deras engelska kusin, Sophie Mol, vars död vi blir medvetna om redan på fjärde sidan. Men alla när, var, hur och varför får vi vänta på. Författaren har ett sätt att först låta oss se en händelses verkningar och sedan arbeta sig bakåt i etapper. Andra ämnen som tas upp är alkoholism, religion, konservering av frukt, Indiens kastsystem och vad man gör när man älskar någon som är oberörbar. Omslagsfliken säger det bäst:

Kastsystemet har byggt murar kring kärleken – det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket. Men det är inte alla som lyder. 

 Jag sjönk genast ner i den här bokens otroliga språk som i sakta mak snirklar sig över sidorna och kände mig väldigt hemma i både historien och miljöerna, trots att jag aldrig varit i Indien och inte har någon tvilling. Förmodligen är det vad som gör den här boken så storslagen, att författaren lyckas beskriva miljöerna och människorna på ett sätt som gör att man känner sig som hemma oavsett var i världen man kommer ifrån. Det är allmängiltigt och specifikt på samma gång. Rahel och Estha är precis så som jag själv minns hur det var att vara barn med alla de där funderingarna man hade men ofta inte vågade fråga om, för att inte tala om de saker man faktiskt frågade om men ändå inte fick ett tillfredställande svar på.

Detta är för mig en omläsning, första gången jag läste De små tingens gud var när den kom ut på svenska 1998 och nu når den tyvärr inte riktigt upp till den höga nivå som jag höjde den till då. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för en bok att leva upp till det minne som man har av den. En mestadels bra bok blir bättre och bättre ju fler år man har mellan första lästillfället och nuet, de dåliga delarna faller i glömska. Men fortfarande tycker jag väldigt mycket om den.

Jag blandar ihop personer och minns inte deras namn (men som jag alltid påpekar när jag klagar på sådant: det kan verkligen bara vara jag) och ibland blir de torrare delarna av boken lite väl torra. Att få en beskrivning av kommunismens historia i Indien kan vara väldigt intressant, men när man utan förvarning går från vackert poetiskt språk till facktext är det lite som att springa in i en vägg. Jag skulle annars kunna läsa den här boken enbart för språkets skull, fullkomligt älskar språklekarna och nybildningarna av ord.

De levande döda: fienden, av Charlie Higson

En virusepidemi har antingen dödat alla vuxna eller förvandlat dem till köttätande zombier, kvar finns de under fjorton år. Barnen. I grupper kämpar de för sin överlevnad, för att hitta mat och trygghet. Vi får följa ett gäng som barrikaderat sig i en matvarubutik och vad som händer när en främmande pojke kommer dit och berättar att han bor i Buckingham Palace där allt är frid och fröjd. Ska de våga tro på det han säger? Vågar de lämna allt det de byggt upp för en osäker framtid? Alldeles i början av boken kidnappas en pojke vid namn Sam av zombier och tvingas därmed ut på egna äventyr i ett väldigt främmande och farligt London, ska han klara sig därifrån och hitta tillbaka till gruppen?

En av de saker som gör den här boken extra obehaglig är att zombierna alla är vuxna och att deras offer är små barn. Att de ofta benämns som just mammor och pappor gör det ännu mer skrämmande och påtagligt.

När en mamma med flaxande hår kastade sig över Arran, satte han händerna om hennes hals och klämde till. Hon slängde med huvudet och slog honom med sina såriga händer. Håret fladdrade undan från ansiktet och under ett kort ögonblick kunde Arran se henne tydligt.

Att detta är en ungdomsbok hindrar inte att det händer väldigt skrämmande och otäcka saker med barnen. Men det är skönt att läsarna inte blir dumförklarade av så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-slut i tid och otid, många läsande ungdomar vet mycket väl att livet sällan slutar som i sagorna. Barnen i den här berättelsen råkar illa ut och de har ont, är vettskrämda och berövas sitt hopp, om och om igen. Det finns dock tack och lov ingen hjälte som gör allt rätt, alla är väldigt mänskliga i sina beslut och handlingar. Och nu måste jag givetvis ge mig på de ytterligare två böcker som finns i serien.

Edie & Thea

I brist på utlästa böcker gör jag ett undantag och tipsar om en dokumentär jag såg först igår på SVT och sedan idag igen på UR Play: Homosexuella eleganter i New York. Titeln gör den inte rättvisa (den engelska originaltiteln är: Edie & Thea: A Very Long Engagement) men det var länge sedan jag blev så rörd av något. Edie och Thea hade levt tillsammans i över fyrtio år när de äntligen fick chansen att gifta sig i Kanada och inför bröllopet berättade de om sina liv och visade foton, filmer. Det är lågmält och storslaget på samma gång. Har nog aldrig tidigare sett sådan kärlek i verkliga livet, det känns som att de hör hemma i en saga av något slag. Vackra Edie och Thea kommer att leva inom mig länge.

Se nu!

Ghost Town

Först blir jag lite glad mitt i allt eländet när jag läser att kravallerna i Clapham, London lämnade bokhandeln Waterstones orörd, som den enda butiken längs shoppinggatan. Men redan innan jag läser fortsättningen på artikeln så förstår jag varför ingen bröt sig in: där fanns inga dyra jeans att sno, ingen elektronik att stapla i kundvagnar och inga Converse att plocka på sig ett par av varje färg och storlek. På Waterstones fanns ingenting som unga arga människor finner något värde i.

Ska bara förläsa lite... några sidor, MAX ett kapitel

Jag hade extremt dålig karaktär på vägen hem idag när jag rusade ut och omedelbart köpte en bok som Bokstävlarna tipsade om. För det är inte som att jag inte har böcker som väntar på att bli lästa. Det faktum att jag nyss deklarerade att jag var trött på postapokalyps var även det som bortblåst. Plötsligt var ett zombie-London allt jag ville läsa om.

Pojkvännens Tyra sitter och tittar på mig när jag kämpar med att bara läsa lite. Näe, men om man ska gå och fixa lite te och gräva fram en muffins ur skafferiet? Och så glömmer vi allt jag sa om att först läsa klart Arundhati Roy.

Efter floden, av PC Jersild

Det här är det bästa och det värsta jag vet. Inget annat skrämmer mig så ända in till benet såsom kärnvapenkatastrof, det är något med det definitiva och oåterkalleliga som fyller mig med djup ångest. Men när det gestaltas av en mästerlig författare så måste jag läsa, det är lite som att klia på ett myggbett eller peta på en sårskorpa, man vet att det kommer göra ont men man kan ändå inte låta bli.

Edvin är trettiotre år och född efter kriget, han har inga minnen av hur världen såg ut innan katastrofen. De flesta andra männen (för det finns väldigt få kvinnor) är mycket äldre, människorasen kryper på knä. Sedan en mycket tidig ålder har Edvin försörjt sig som prostituerad med olika sjökaptener som kunder. En dag när han blir landsatt på en ö för att undersöka om där finns något av värde så blir han övergiven. Kaptenen och båten med dess besättning åker ifrån honom.

Jag har få invändningar mot den här boken. Det kan då och då bli lite tråkigt då det går långa perioder när inget händer men ärligt talat vet jag inte hur man annars ska beskriva de perioder av exempelvis svält som förekommer i historien. Texten är vacker på ett kargt sätt, orden används exakt och Jersild väjer aldrig någonsin från det obehagliga. Jag gillar hur människorna i boken har skapat en egen mytologi kring liv och död, hur de kämpar på trots bristen på i stort sett allt vi i väst har vant oss vid: läkarvård, polisväsende, trygghet.

En pytteliten detalj som ändå retar mig är att boken kunde ha blivit bättre korrekturläst, ett par missar sticker ut i texten. Mer idiotiskt är att det på baksidan står att allt utspelar sig i Stockholms skärgård när Jersild själv i efterordet säger att det är ett fiktivt Gotland. Detaljer, jag vet. Jag är hur som helst väldigt glad att den givits ut på nytt, jag hade förmodligen aldrig hittat den annars.

Nog

Det har blivit lite för mycket postapokalyptisk läsning på sistone, måste ta en paus från svält, människor som åker på för mycket stryk, krig, strålning och virus. Läste ut PC Jersilds Efter floden igår (recension kommer när jag samlat tankarna) och mina mardrömmar i natt visade tydligt att det är mer än dags för lite realism. Majgull Axelssons nya ligger väldigt bra till. Annars är det den sista semesterdagen, försökte muntra upp mig själv genom att dricka Trocadero till frukost men tillbaka-till-jobbet-ångesten börjar ändå infinna sig. Tröstar mig med tanken på att jag nästa vecka ska beställa en ny läsfåtölj till vardagsrummet.

Flickan från ingenstans, av Justin Cronin

Ett experiment på en militäranläggning i Colorado, USA går väldigt snett och ett virus börjar sprida sig över landet. Det förvandlar människor till pyrer, viraler, en slags blandning mellan vampyrer och zombier. De gillar mörker, äter människor och kan förflytta sig blixtsnabbt. Sexåriga Amy befinner sig på flykt med FBI-agenten Brad Wolgast, tillsammans måste de hitta ett sätt att överleva när världen går under omkring dem.

Efter att ha kämpat mig igenom dessa niohundra sidor så känner jag mest ett enda stort: jaha? Jag gav mig attan på att läsa ut, började om flera gånger men förutom för några kapitel som fängslade så var detta inte något för mig. Och som jag har tänkt på vad orsakerna kan vara.

Det låter inte riktigt klokt, jag vet, men jag tycker inte att det är trovärdigt. För det går att skriva om övernaturligt så att läsaren tror på det men i den här boken så händer det inte för mig. Detta trots att jag borde älska Flickan från ingenstans då den har alla ingredienser. Efter några hundra sidor blandade jag ihop personerna och ytterligare lite senare så brydde jag mig knappt om dem, vilka som levde och vilka som dog. Runt sidan sexhundra muttrade jag mest om att boken aldrig tog slut och retade samtidigt gallfeber på pojkvännen som var djupt inne i Stephen Kings Duma Key (”Men läs något annat då!”) När författaren berättar om det som sker i nutid så blir berättandet oftast levande, men när han går igenom stora stycken historia så känns det tunt. Han skyndar på och slarvar igenom, har bråttom att komma till andra sidan vilket är trist då han ändå har nästan tusen sidor till sitt förfogande. Det är mycket att lära sig att acceptera i den här berättelsen. Varelserna är nästan oslagbara med sin styrka och snabbhet och när man väl tagit till sig allt det så borde man inte ha så långt till att acceptera det övriga. Men det har jag. När allt vrids ytterligare ett varv så suckar jag mest. Människor beter sig omotiverat konstigt. Det är - och här ber jag om ursäkt för uttrycket - för flummigt, vilket gör mig besviken för jag brukar älska flummigt.

Den vita katten, av Holly Black

Den här boken utspelar sig i en värld där somliga är så kallade berörare. En del arbetar för det goda, ger människor hälsa och tur på sjukhus och vid bröllop samt liknande tillställningar. Andra kan göra ont genom att ta människors minnen och ersätta dem med falska, eller till och med döda enbart genom att röra vid dem. Detta har lett till att alla alltid bär handskar.

Cassel Sharp är den yngsta medlemmen i en familj av berörare, dock har han själv inga sådana krafter. Men han plågas av mardrömmar från några år tidigare när han dödade sin vän Lila, drömmar där en mystisk vit katt ingår. Cassels två äldre bröder är inte till någon större hjälp, snarare tvärtom. Hur mycket är de inblandade egentligen?

Jag är mycket imponerad av hur intelligent den här boken är. Om man väl accepterar dess berörarproblematik, vilket jag givetvis gör, så har man en rasande kvick och intressant historia framför sig. Det är komplext och man får inget gratis, många gånger känns det som "mer" än en ungdomsbok. Detta säger jag utan att förminska litteratur för tonåringar, som jag älskar. Den vita katten har något som det var ett tag sedan jag såg i den här kategorin av böcker, författaren tror på sina läsare, litar på att de ska se det hon ser. Trots eller tack vare, jag vet inte vilket, de magiska inslagen så är det en trovärdig bok. Den befolkas av människor som jag inte tvivlar det minsta på.

(Framsidan är gräslig, jag vet. Men försök se bortom det, även om det inte är helt lätt.)