När en av mina engelsktalande kollegor bad mig hjälpa honom att hitta något att läsa så gick jag hårt in för uppgiften. Kanske lite för hårt. På Pocketshop överöste jag honom med förslag och jag vet inte om det är hans indiska kultur eller mjuka personlighet som gjorde att han utan knot köpte alla böckerna jag rekommenderade, men köpte gjorde han. Nu är han långt ifrån en van läsare men ville börja göra något förutom att se på teve på kvällarna och då är jag svårstoppad. Kommer någon och BER mig om boktips, ja då får man nästan skylla sig själv när jag går överstyr. Han är typen som läste och gillade Da Vinci-koden för några år sedan, men sen dess inte läst något mer.
Jag gav honom bland annat The Road. Kanske lite väl optimistiskt av mig att ge honom Cormac McCarthy att börja med men jag tänkte what the heck! Detta var några veckor sedan. Jag har då och då frågat om han börjat men fått nekande svar och trots att jag mer än gärna velat tjata så har jag lagt band på mig. Så berättade han för några dagar sedan att han börjat läsa just The Road och igår jagade han ner mig i korridoren och sa med andan i halsen att nu hade han läst klart och vilken fantastisk bok! När jag lyckas, verkligen på riktigt lyckas, med ett boktips – då kan jag bli nästan lite tårögd. Hela mitt liv har jag haft väldigt svårt att förstå varför inte alla älskar att läsa lika mycket som jag, har försökt ge kompisar böcker ända sedan lågstadiet. Jag vill ge alla den upplevelsen som det är att läsa något fantastiskt och de få gånger som jag verkligen träffar rätt, då kan jag vara upprymd i dagar.
