Ett experiment på en militäranläggning i Colorado, USA går väldigt snett och ett virus börjar sprida sig över landet. Det förvandlar människor till pyrer, viraler, en slags blandning mellan vampyrer och zombier. De gillar mörker, äter människor och kan förflytta sig blixtsnabbt. Sexåriga Amy befinner sig på flykt med FBI-agenten Brad Wolgast, tillsammans måste de hitta ett sätt att överleva när världen går under omkring dem.
Efter att ha kämpat mig igenom dessa niohundra sidor så känner jag mest ett enda stort: jaha? Jag gav mig attan på att läsa ut, började om flera gånger men förutom för några kapitel som fängslade så var detta inte något för mig. Och som jag har tänkt på vad orsakerna kan vara.
Det låter inte riktigt klokt, jag vet, men jag tycker inte att det är trovärdigt. För det går att skriva om övernaturligt så att läsaren tror på det men i den här boken så händer det inte för mig. Detta trots att jag borde älska Flickan från ingenstans då den har alla ingredienser. Efter några hundra sidor blandade jag ihop personerna och ytterligare lite senare så brydde jag mig knappt om dem, vilka som levde och vilka som dog. Runt sidan sexhundra muttrade jag mest om att boken aldrig tog slut och retade samtidigt gallfeber på pojkvännen som var djupt inne i Stephen Kings Duma Key (”Men läs något annat då!”) När författaren berättar om det som sker i nutid så blir berättandet oftast levande, men när han går igenom stora stycken historia så känns det tunt. Han skyndar på och slarvar igenom, har bråttom att komma till andra sidan vilket är trist då han ändå har nästan tusen sidor till sitt förfogande. Det är mycket att lära sig att acceptera i den här berättelsen. Varelserna är nästan oslagbara med sin styrka och snabbhet och när man väl tagit till sig allt det så borde man inte ha så långt till att acceptera det övriga. Men det har jag. När allt vrids ytterligare ett varv så suckar jag mest. Människor beter sig omotiverat konstigt. Det är - och här ber jag om ursäkt för uttrycket - för flummigt, vilket gör mig besviken för jag brukar älska flummigt.
