Humoristen, av Tomas Kindenberg

Jag brukar sällan nappa på de mail om gratis läsexemplar jag får till Beroende av böcker-mailen. Oftast för att jag helt enkelt inte tror att jag kommer ha tid att läsa dem då jag kämpar som det är med det jag köper själv och de recensionsexemplar jag ber om. Så när jag fick erbjudandet om Humoristen av Tomas Kindenberg så var mailet mycket när att slängas. Tur att jag inte gjorde det.

Humoristen är sjuttiotvå sidor med så kallade mikronoveller. Vänster sida av varje uppslag trodde jag till en början var en rorscharchbild, det dröjde till novell nummer tjugo innan jag insåg att de var siffror. Se exempel på hur det ser ut här.

Mikronovellerna då? De är alltifrån en handfull rader till kanske ett tjugotal men varje ord är vägt på guldvåg, här existerar inget onödigt fluff. De är ganska svårbeskrivna men jag har både skrattat högt, förfasats och fått rysningar. De som är obehagliga har faktiskt varit bäst, de som gett en känsla av att något är allvarligt fel men där man inte riktigt kan sätta fingret på det. De gånger jag gått tillbaka och läst om så har jag ganska ofta bytt åsikt om dem, sett dem i en helt annan dager. Att ha den här stora lilla boken i handväskan när man åker korta sträckor i tunnelbanan har visat sig vara fantastiskt, jag har ganska precis hunnit läsa en novell och reflektera över den mellan Hötorget och Rådmansgatan. Men som så ofta med noveller så har det varit svårare att läsa för många på rad, så man får dela upp läsningen lite. Jag kan mycket väl tänka mig att köpa på mig ett par exemplar av Humoristen och ha med mig som gåbortpresent den närmaste tiden! Novellen Fars humor är en av mina favoriter:

Fars humor

»Om er far blir roligare än så här så kommer han att dö«, sa doktorn med allvarlig röst. Nog visste vi att pappa var rolig, men att han var så rolig hade vi inte anat. Pappa försökte förstås skämta bort alltihop, men hans humor var nu så avancerad att det bara var han själv som förstod den. Han fick förklara flera gånger och var sedan tvungen att lägga sig på sängen för att vila. Efter en stunds stirrande i taket sa han med svag röst: »Vem ska tala om för er vad som är roligt när jag är borta?« »Tänk inte på det«, svarade jag och kramade hans hand, men han såg bara besviket på mig. »Det var ett skämt«, sa han. Jag nickade, men han såg på mig att jag inte förstod.