Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinsson

Kvinnor och äppelträd handlar om Sally och Ellen som växer upp i och utanför Norrköping i början av nittonhundratalet. De är båda ättlingar i tredje led till mor Sofi men känner inte till varandra förrän de möts som vuxna. Ellen är gift med rallaren Bernhard som blir dum och ibland våldsam när han dricker – och dricker gör han allt oftare. Sally är utstött från bygemenskapen och anklagas för att uppvigla folk men tycker själv att: Man gör det man inte kan låta bli. Hennes man är sällan hemma men ändå föder hon barn på barn.

Jag hann läsa ett femtontal sidor i den här boken innan jag var så arg att jag skakade. Det första lilla kapitlet handlar om mor Sofi (ganska många år innan Sally och Ellen) och att hon tillsammans med väninnan Fredrika badar varje fredag. Om detta skvallras det givetvis på bygden, om badandet och det faktum att Sofi inte längre sover tillsammans med sin man. Femton graviditeter och en nästan helt förstörd kropp räcker tydligen inte och den där skammen stör mig enormt. Jag känner delvis igen det från min egen pappa som var född på trettiotalet: att det viktiga är inte hur saker är utan hur andra ser på dem.

Man är tjugosex år och vet en del. Man vet att mor inte på snart tio år legat hos far, och väl är det så man slipper fler munnar. Men folk pratar, pratar om mor. Nu är mor inte så omtyckt längre, hon är utskämd på något vis, utskämd för att hon badar. Man är tjugosex år, ung och stark och vis, och man måste skratta. Hur kan en mor bli utskämd för att hon badar?

Kvinnor och äppelträd är en bok om skam, svält, sexualitet, våld, sjukdom och kvinnors styrka. Det är vackert, hårt och grymt. Små barn får livnära sig på svart bröd och kaffe, kvinnorna dör i barnsäng och männen klarar inte av att leva utan att supa sig drängfulla varje dag. Många tar livet av sig, för en repstump går alltid att skrapa fram hur fattig man än är. Ibland blir armodet lite för mycket, det blir till enbart en uppräkning av elände men utan vidhörande historia och då blir det tungt. Det är dock något som jag minns som bortarbetat i Mor gifter sig, så jag gissar att det är ett problem som enbart rör den här debutromanen.

Att människor kunde ha det så här, att många människor faktiskt hade det så här, för bara hundra år sedan i Sverige är svårt att förstå. Vår resa till ett rikt land gick fort. Jag tror att det kan vara nyttigt att bli påmind om hur nära fattig-Sverige ändå är, det var verkligen inte så länge sedan, och att vi på inget sätt är skyddade mot fattigdom och svält i framtiden. Jag tyckte väldigt mycket om den här omläsningen och ska snart fortsätta med Mor gifter sig.