När jag var liten och i tonåren så plöjde jag igenom Marta Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker, Per Anders Fogelström, Harry Martinsson, Stig Dagerman och så givetvis Moa Martinsson då. Ja, alla proletärförfattare jag fick tag i. Visst var det ofta hemsk läsning, folk svalt, for illa och dog, men nu när jag läser om Moas Kvinnor och äppelträd så blir jag så innerligt arg och förbannad på ett sätt som jag inte varit tidigare. Allt är så svidande orättvist! Kvinnorna sliter för att hålla familjerna med mat och husrum men dör i syfilis och lungsot medan männen ofta är fulla redan tre på eftermiddagarna och barnen lämnas vid för våg.
Böcker. Många av kamraterna lånade böcker, fick låna böcker. - - - Ellen och några till fick inte, ty: ni behöver hjälpa till när ni kommer hem, det betalas ju så litet för er... Nu ligger det bakom, skolan, även läsningen för prästen, en tid som var rent löjlig. Prästen talar till en som om man vore en ängel. Försöker klargöra vad man ska akta sig för. Vad vet han om livets underliga saker? Vad vet han om gossen som stiger ner ur en tavla och kysser och gråter och dansar med vita fingrar över tangenter som låter så vackert att man glömmer tant och allting? Vad vet prästen om gubbar som kommer med kungen av Danmark? Vad vet han om tanter som svär och träter och slåss men är snälla ändå vid små barn? Vad vet han om fasan och mörkret på en stor gård? Vet han att inga böner till Gud hjälper mot råttor? Inget vet han.
Jag måste blanda upp läsningen med annat, mindre upprörande, för att inte gå runt och vara förtvivlad hela tiden. Det gör baske mig ont att läsa om Moa.
Jag fick njuta av högläsning, ett kapitel om dagen, ur Kulla-Gulla böckerna som barn. Bästa stunden på dagen var det!
SvaraRaderaVilken lyx! :-) Förstår att det var bästa stunden. Kulla Gulla var en av mina favoriter, tror jag läste om serien säkert tio, femton gånger.
RaderaJag läste proletärförfattare när jag pluggade och har haft Mor gifter sig med mig genom alla flyttar i livet (många andra böcker har försvunnit på vägen, men inte den). Läste dem för 15 år sedan och skulle nog kunna läsa dem igen - men jag minns kvinnoporträtten och hur förbannad man blev. Så det är ingen slump att min dotter heter Moa:)
SvaraRaderaDet är just det, jag blir så jäkla f ö r b a n n a d när jag läser! Visst berörde böckerna även när jag var yngre men det är inget mot vad de gör nu, Kvinnor och äppelträd är lite över tvåhundra sidor men det har tagit mig över en vecka att ta mig igenom. Jag måste ta pauser för att stå ut.
RaderaBra namn på din dotter. :-) Jättefint och med betydelse.
Visst kan man inte undgå att bli engagerad i Moa Martinssons framställning av verkligheten! Blir liksom du väldigt frustrerad över situationen och hur människor hade det. Har inte kommit igenom hela ännu men läser lite då och då för att kunna dra ut på en enormt bra bok! :)
SvaraRaderaJa det är ganska tvådelat, jag drar ut på det både för att det är en riktigt bra bok OCH för att jag inte klarar att läsa för mycket åt gången. :-)
Radera