The Walking Dead

In a world ruled by the dead we are forced to finally start living.

Det är typiskt. Satt igår kväll och skrev ner en massa tankar om TWD men så gick jag ifrån min skrivbok i morse. Jag har alltid penna och skrivbok med mig så nu känner jag mig lite naken, men tror att jag ska minnas det mesta ändå.

Personerna och grundhistorien bekantade jag mig med i teveserien med samma namn, mycket är sig likt men långt ifrån allt. Jag tror faktiskt att jag gillar albumen bättre, åtminstone så här långt. Historien börjar när polisen Rick Grimes vaknar upp efter flera veckors koma, resultatet av att ha blivit skjuten vid en biljakt. Han minns ingenting efter skottlossningen. Var är hans fru och son? Sjukhuset är öde och det ser ut som att ett krig dragit igenom byggnaden. När Rick äntligen hittar en annan människa så blir det inte som han tänkt sig, mannens kropp är så trasig att han borde vara död, ändå rör han sig långsamt mot Rick med klapprande käftar. Själva zombieutbrottet berättas i tillbakablickar, oftare genom människornas ord än genom bilder. Det räcker gott och väl, jag har tillräckligt livlig fantasi för att kunna se allt framför mig utan hjälp. Det riktigt läskiga är ändå inte när en zombie får en yxa i huvudet så att hjärnan rinner ut, även om det ofta är äckligt, nej, jag blir mest rädd när de odöda bara anas i en serieruta för att i nästa stå precis bakom en intet anande person. Många gånger har jag helt sonika slagit igen albumet med ett Nej! Många av attackerna har överraskat mig, vid flera tillfällen har jag nervöst bläddrat framåt ett par sidor för att se om han/hon överlever.

Karaktären Rick är lite naiv, ibland på gränsen till korkad. Men författaren har skrivit i förordet att vi läsare kommer få se Rick förändras enormt under resans gång och då gissar jag att man måste börja på ”minussidan” för att ha lite marginal för all den här utvecklingen. Lite trist dock att han mestadels bara har tre ansiktsuttryck, han växlar mellan helt nollställd, lite småflinande och chockad med gapande mun. Men jag tycker om att följa honom i hans jakt på överlevnad. Jag gillar även dynamiken hos den grupp av människor där han hamnar efter sjukhuset, folk är precis så smarta och ologiska som jag kan tänka mig att man skulle bli efter en katastrof.

I det andra albumet, Miles Behind Us, så blir det ibland lite pratigt mellan all action. Det växlar faktiskt mellan långa samtal och slakt men jag älskar slutet som bådar för ett spännnade tredje album. Innan jag påbörjar min semester så ska jag ta en tur till SF-bokhandeln och bunkra upp ännu ett par album i serien, kommer bli perfekt strandläsning.

Om ni läser album nummer två så se till att även läsa efterordet som är skrivet av Simon Pegg, känd från bland annat Shaun of The Dead.