Radhusdisco handlar om Morris uppväxt i Trollhättan från sjuttiotalets skolstart till det att han går ut nian under den andra hälften av åttiotalet. Boken är uppdelad i den svenska skolgångens tre stadier; låg, mellan och hög. Morris är en känslig själ. Han funderar en hel del och sysslar mycket med vad jag skulle vilja kalla Magiskt Tänkande, om jag gör si händer så, och så vidare. Han bär hela världen på sina axlar och är livrädd för att göra fel, för att göra Gud arg och för att inte få vara med i gemenskapen. Precis som många andra barn så gör han ibland extra ”fel” i sin längtan efter att göra rätt. Boken pyr av nostalgi. Jag är lite för ung för alla referenserna men mycket känner jag igen och skrattar nöjt åt alternativt vrider mig av pinsamhet. Det är, som många sagt innan mig, trevligt med en uppväxtroman utan supande föräldrar, grov mobbing och tonårsprostitution. För det går att skriva en hel bok om en ”vanlig” uppväxt även om jag givetvis förstår varför den ovanliga barndomen drar läsare.
Men. Boken är för lång och saknar en röd tråd, något som håller allt samman. Mest känns det som väldigt många anekdoter och jag irriterar mig på Morris, kanske för att han är för lik mig som barn med en massa besvärjelser för att ta sig igenom livet som ter sig förvirrande och oförklarligt (fast det kan jag ju inte beskylla boken för). Jag vill säga åt honom att skärpa sig samtidigt som jag vill krama om honom.
Den fungerade alldeles utmärkt som en mellanbok efter min engelska månad, jag kunde läsa på utan hinder. De lite mer än fyrahundra sidorna försvann på två dagar.
En rolig detalj, Morris pappa läser aldrig pocketböcker vars baksida säger att romanen är fylld med berättarglädje. Genast läser jag på Radhusdiscos baksida och mycket riktigt, i Östgöta Correspondentens blurb så hittar man: ”Det är sann berättarglädje…” Humor på hög nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar