Ur varselklotet, av Simon Stålenhag

Att läsa Simon Stålenhags bok är som att resa i tiden. Man förs tillbaka till ett åttiotal som aldrig existerat, ett åttiotal med robotar och dinosaurier. Ändå känns allt som på riktigt, efter bara några få sidor är jag helt inne i historien och tror på det. Maskinerna går runt i landskapet, ligger kraschade och oanvändbara på fält. Barnen går på upptäcktsfärd. Människorna lever med Slingan, partikelacceleratorn, och dess biverkningar omkring sig. Det är mörkt, otäckt och fruktansvärt vackert, jag förstår verkligen att Stålenhags bilder och bok har gjort succé. Detta är som en dröm för oss sjuttiotalister, en chans att bli nostalgiska över en barndom där vi känner igen oss men med inslag av sci-fi och fantastik. En bok att läsa, eller bara bläddra i, om och om igen.

Julklappsböcker

Det var en lång väntan på julledighet men nu är den äntligen här. Hela fem dagar känns otroligt lyxigt och jag hoppas få mycket tid att läsa de böcker jag fick i julklapp. Min familj tyckte att jag bara önskat mig ledsamma böcker och kanske har de rätt. Men jag ser mycket fram emot att få öppna dessa, speciellt årets nobelpristagare. 

Hoppas ni alla har en fantastisk jul.

Gästrecension! Akrobaten, av Jenny Forsberg

Idag har jag äran att publicera en recension som min gode vän Karsten Östlund har skrivit. Tack för att du läste och tog dig tid att recensera.

Täby, nutid. Dysfunktionell familj. Riktigt dysfunktionell. Romanen börjar i och för sig med en öm kärleksförklaring, men sen går det utför. Planet är mer än sluttande så att säga. Modern, självspäkande bantare som försöker få familjen att fungera. Fadern en genuin fifflare; en modern Vanheden fast genuint ond. En tonårsdotter i gymnasieålder rejält på glid med alkohol, droger och självskadebeteende. Sen kryddar vi anrättningen med en mobbad fjortonårig son och låter det hela huvudsakligen utspela sig i gymnastikklubbsmiljö.

Problemet är att - trots ett påtagligt händelsedrivet och effektivt språk - själva karaktärsbeskrivningarna drunknar i lättköpta klichéer. Fadern är för ond, dottern för utagerande och modern för slätstruken. När själva intrigen sedan ska knytas ihop känns det som det saknas femtio sidor; den spänning och den anknytning till karaktärerna som ändå infunnit sig går upp i rök alldeles för lättvindigt. Det som ändå fungerar i Jenny Forsbergs debutroman är ungdomsskildringarna. När sonen och dottern hamnar i fokus lever berättelsen upp och ut på ett helt annat sätt och det går att leva sig in i och faktiskt bry sig om personerna det handlar om. Kanske borde berättelsen renodlats mer, det är många linor som aldrig löps ända ut.

Med detta sagt finns det ändå något som gör att sidorna vänds, inte alltid nöjt men heller inte motvilligt. Så, visa oss mer. Jag tror det kan bli intressant.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius

På en tjejmiddag för någon vecka fick jag med mig Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Det är en bok som jag varit intresserad av väldigt länge. Niklas Orrenius från Sydsvenskan skrev de krönikor och artiklar som utgör boken innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen men de är lika läsvärda nu. Han resonerar om media och politiker gjort rätt när de försökt tiga ihjäl partiet. Och är det ens möjligt? Hur tar man diskussionen med människor som säger att de tror på alla människors lika värde men sedan säger och gör sådant som visar på motsatsen.

Ju längre jag kom i läsningen av den här boken, desto mer rädd blev jag. De saker som Sverigedemokraternas partimedlemmar har sagt (och kommit undan) med är ofta så fruktansvärda att jag inte ens skulle ha kunnat hitta på dem. Det handlar om muslimer, om araber, om moskéer. Det handlar om att återfå ett "förlorat Sverige", om hembyggd och nationalkänsla. Samtidigt så förstår jag hur partiet lockar människor som känner sig svikna av samhället, även om det långt ifrån alltid handlar om så lätta svar. Jag tycker att Orrenius förenklar många saker. Han anklagar bland annat journalister för att inte vara objektiva och delvis håller jag med, media måste behandla alla politiska partier på samma sätt. Att inte göra det är att skjuta sig själv i foten. Men hur ska de egentligen göra? Och hur ska vi andra som inte röstade på SD ta diskussionen? Det skulle jag mer än något annat vilja veta.

Maze Runner - I vansinnets öken, av James Dashner

Spoilervarning om du inte läst den första boken i serien, Maze Runner - I dödens labyrint

När Thomas och de andra ungdomarna i slutet av den första boken äntligen tog sig ur stenlabyrinten och trodde att allt skulle bli normalt igen så kom nästa chock: testerna och prövningarna var inte alls över. Tvärtom verkar de just ha börjat. För världen har gått under, klimatförändringar och en zombieliknande sjukdom har drivit de överlevande till extrema åtgärder. De som just tagit sig ut från labyrinten har nu två veckor på sig att ta sig genom en sönderbränd öken med obeskrivliga fasor som väntar dem.

Det här var mycket bättre än den första boken! Det är grymt, våldsamt och fantastiskt obehagligt. Hungerspelen kan slänga sig i väggen vad gäller utstuderade tortyrmetoder för unga människor. Det är fartfyllt och nonstop spänning, tror inte man får en endaste lugn stund på de dryga trehundrafemtio sidor som utgör boken. Man kan aldrig vara säker på vem man kan lita på, vad som är sanningen. Det är irriterande att man hela tiden nosar på varför Thomas och de andra utsätts för alla hemskheter men ständigt skjuter svaren framför sig. Irriterande och anledningen till varför man ändå läser vidare. Möjligtvis kan det bli på gränsen till för hemskt då och då, riktigt illamåendeframkallande, men ändå sväljer jag allt med hull och hår. Vi får början till en möjlig kärlekstriangel, som jag i vanliga fall avskyr som pesten, men här ändå accepterar. Jag vet inte om det är så att jag mer och mer vänjer mig vid James Dashners sätt att skriva eller om han snabbt blir en bättre och bättre författare, men jag hoppas och tror på det senare.

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret!

Not That Kind of Girl, av Lena Dunham

Lena Dunhams självbiografiska bok har lockat mig länge, jag har klämt och känt på den varje gång jag passerat Pocketshop de senaste gångerna. Skaparen bakom tv-serien Girls berättar om sin uppväxt och sitt liv under rubrikerna Kärlek & sex, Kropp, Vänskap, Jobb och Det stora hela. Många gånger är det ganska exakt som Girls med sina pinsamma situationer och tragikomiska händelser. Ibland, men inte på det sätt som jag förväntat mig, så är det roligt. Skrattet liksom fastnar i halsen. Historierna om hur hon provat sig fram med sin sexualitet är fantastiska, jag hoppas verkligen att många unga kvinnor läser detta och får aha-upplevelser. Allt det där vi gör bara för att, det vi gör för att vi tror att vi borde och viktigast av allt: det vi börjar och sluta göra för ingen annan än vår egen skull.

Det är något för spretigt för mig, bokens kategorier hänger inte ihop utan flyter in i varandra och på samma sätt flyttas man fram och tillbaka i tiden. Mot slutet skumläser jag en hel del. Men de bra partierna är inte bara bra utan väldigt bra. Och Dunhams föräldrar är mina absoluta favoriter, alla historier om dem slukar jag utan att missa ett enda ord.