Vassa föremål - Gillian Flynn

En berättelse om en homecoming. Camille Preaker flydde en gång i tiden från söderns Wind Gap till storstaden och blir därför inte direkt överlycklig när hennes redaktör skickar "hem" henne för att skriva ett personligt reportage om två saknade flickor, varav en redan hittats mördad. Men att komma hem är varken trevligt eller roligt. En sedan barndomen död syster spökar bakom varje hörna och den känslokalla modern har gift om sig och fått ytterligare en dotter. Camilles alkoholism och självskadebeteende riskerar att gå överstyr samtidigt som hon jagar intervjuer med flickornas familjer och stadens poliser. Jag såg halva TV-serien Sharp Objects innan jag köpte boken och läste ut den på tjugofyra timmar. För jag var tvungen att få veta hur det skulle gå! Som så ofta med Flynns karaktärer är även denna huvudperson väldigt trasig men man kan ändå inte låta bli att tycka så hjärtligt mycket om henne. Hon framkallar förståelse, ömhet. Det påhittade Wind Gap är precis såsom mina fördomar säger att inskränkta småstäder i den amerikanska södern är och jag mår dåligt att läsa om fattigdomen, både den fysiska och den andliga, samt alkoholen och drogerna. Precis som det är isande ljuvligt att förfasas över dekadensen hos överklassen som kan ha ett helt badrumsgolv i elfenben. Hela historien är otäck, beroendeframkallande och rasande skickligt berättad. 

Älskade, saknade katt - eller: dumma björn

Jag hämtade Cattis i en villa i Handen för sexton år sedan. Kattvärnet i Haninge hade ännu inte blivit Haninge Katthem så alla kissarna fanns utplacerade i akuthem, hos godhjärtade privatpersoner. Cattis och hennes syster, som just då hette då Helga och Hillevi, bodde i en kvinnas sovrum. En kvinna vars stora hund var vänlig men alldeles för skrämmande för två tioveckors som nyligen hade blivit bortslängda i en igentejpad kartong. Jag var ute efter en något blygare katt än den jag redan hade därhemma så de skulle matcha varandra med olika temperament - och en blyg katt fick jag. Hon kom aldrig över de där första händelserna i livet: att få alldeles för lite mat och bli lämnad att dö. Jag gissar att hon dessutom var med om fler saker jag inte vet om för hon bar med sig en skräck för främmande män under alla åren jag kände henne. Män var farliga. 

Från den första stunden jag såg henne så visste jag att jag måste ha henne. Hon åkte hem innanför min jacka, bara huvudet stack upp, för någon bur hade vi inte med oss, vi skulle ju bara titta på henne! Den där första kvällen åt hon plättar innan hon klättrade upp i min soffa och somnade på rygg, jag har två suddiga svartvita fotografier från just det tillfället. Jag och min första katt Fanny tittade och petade fascinerat på den pinnsmala kattungens nu tjocka mage.

Cattis var min skugga, var jag än gick så fanns hon inte långt borta. När vi flyttade till Nacka för att få sambo och två bonusbarn var jag inte helt säker på att det skulle fungera. Skulle hon verkligen acceptera hela tre människor till? Men jodå. Hon lade till dem på listan över tvåbeningar med VIP-pass och hon fullkomligen älskade radhusets två trappor som hon ständigt sprang i. Jag har aldrig varit så älskad som jag var av den katten. Av någon. Och kommer nog aldrig bli igen. Cattis var mitt livs stora kärlekshistoria och vi var med om enormt mycket tillsammans. Hon var min dumma björn, min stora snälla svarta katt. Tomheten är så stor att jag ännu inte riktigt förstått omfattningen, det kommer ta tid. Men just för att hon var så viktig för mig, för att kärleken var så extraordinär, så hade jag i tanken redan gått igenom med mig själv vad jag skulle göra när dagen för det stora beslutet kom. Jag tänkte inte dra henne igenom ett sista år av mediciner, ändrad kost och veterinärbesök. Jag kommer minnas Cattis som en frisk och glad katt, hon fick sexton bra år, trots en knagglig start. Hon somnade in på Bagarmossens Djursjukhus och alla hennes människor var med: jag, sambon och bonusbarnen och hon kurrade ända tills hon inte kunde hålla ögonen öppna längre. 

Jag saknar henne så mycket att det gör ont.

Kulturkollos veckoutmaning - Höstens måsten

Självklart tipsar jag om TV-serier! Det har som sagt varit lite si och så med läsningen över sommaren men serierna har gått varma på Netflix och HBO. Har givetvis inte sett hela säsonger av serierna här nedan då allt inte har släppts ännu, men fem, sex avsnitt av varje. Vi börjar med:

Castle Rock

Serien som är otroligt mycket Stephen King men ändå inte är skriven av honom. Skaparna har tagit hans karaktärer, miljö, teman och stämning och skapat något helt nytt, allt givetvis med Kings godkännande. Åtminstone inledningsvis kretsar mycket kring fängelset Shawshank och den unga man som efter fängelsedirektörens plötsliga död, hittas gömd på området. Melanie Lynskey gör den självmedicinerande mäklaren, Molly Strand, med övernaturliga förmågor otroligt fint men allra bäst är André Holland i huvudrollen som den återvändande advokaten Henry Deaver. Han är den enda svarta mannen i staden, i den vitaste delstaten i USA och inte blir det bättre av att hela staden surrar av rykten om att han som barn dödade sin adoptivpappa. Det är mörkt, krypande och fler frågor än svar samt pintjockt med finfina skådespelare: Sissy Spacek, Scott Glenn, Bill Skarsgård, Jane Levy.

Sharp Objects

Detta är filmatiseringen av Gillian Flynns debutbok med samma namn. Vi får följa reportern Camille Preaker (Amy Adams) som skickas till den lilla hemstaden i amerikanska Södern, för att rapportera om morden på två unga flickor. Men mer än något annat så får man under resans gång vara med och veckla upp det mysterium som är Camille. Med självskadebeteende och alkoholism i bagaget både bär hon på och döljer mycket som långsamt sipprar fram. Mamman (suveränt spelad av Patricia Clarkson) är iskall och praktiskt taget allt i hennes värld kretsar kring Camilles halvsyster Amma. Man ser allt såsom Camille ser det, minnen och ögonblicksbilder flaxar snabbt förbi och det förflutna vävs in i nuet. Det byggs långsamt upp en större bild, en som vi ännu inte kan se då vi står för nära. Sharp Objects är förmodligen det mest kvävande obehagliga jag har sett på länge, samt det bästa. Det är dock tungt att tampas med drickandet i den här serien, inte bara Camille dricker som en svamp (Evian-flaskan fylls ständigt på med mer vodka) utan de flesta stjälper i sig starksprit såsom många andra dricker saft. Men det är ett pris jag är villig att betala för det övriga storslagna berättandet.

En oavsiktlig bloggpaus

Det blev visst en ordentlig bloggpaus, en hel månad till och med. Jag hade tänkt trappa ner under semestern men ändå lägga ut något vid tillfälle, fast då dog min katt. Min bästa vän under sexton år, hon som räddade mig efter den svåraste dumpningen i mitt liv; hon var min skugga och jag var hennes hela värld. Jag var visserligen lite extra illa rustad för sorg, efter ett vansinnigt sorgligt år av andra anledningar, men är man någonsin beredd? Familjen åkte till Cypern där vi klappade hotellets katter helt blanka, badade i både poolen och havet, men jag läste i ärlighetens namn knappt alls. Jag bara var. Och läsningen har ännu inte riktigt kommit igång. Just nu är jag ledig en vecka helt själv, utan man eller bonusbarn, och jag ser mest på serier: Doctor Who, Gilmore Girls, Sharp Objects, Castle Rock. Samt givetvis även Harry Potter-filmerna. Men nu är det äntligen höst, vi har lämnat den heta kvalmiga sommaren bakom oss och luften går att andas. Nu ska jag börja läsa igen.

Hush - Jacqueline Woodson

När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv. 

Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!

Sommartips - åka båt

Nu när det är apokalyptiskt hett (och jo, man fåår klaga, jag gör det hela tiden) och man bara väntar på att att de döda ska komma till liv igen (läs Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist) så kan det vara jobbigt att ta sig fram i Stockholm. Pendeltågen är avstängda, både planerat och oplanerat, tunnelbanan och bussarna är helvetiskt varma. Så vad finns då kvar? Båt. Oavsett om du bor i huvudstaden eller bara är här på besök så rekommenderar jag Sjövägen, speciellt om du ska ta dig till Djurgården eller ut mot Nacka och Lidingö. Man kan välja mellan att sitta inne eller ute och oavsett vara säker på att det fläktar! 

"Min" båt-hållplats vid Nacka Strand där Carl Milles 23 meter höga staty Gud Fader på Himmelsbågen står. 

Det lilla huset i stora skogen - Laura Ingalls Wilder

Flickan Laura växer upp mitt i den stora oändliga skogen. Familjen bor i en timmerstuga och nästan allt de äger och äter har de skaffat sig själva. Pappa Charles jagar, odlar och åker ibland in till staden för att byta till sig de få saker skogen inte kan ge dem. Mamma Caroline tar hand om de tre barnen och hushållet medan flickorna får rycka in där de kan. Det är en otroligt långsam berättelse där nästan ingenting händer, förutom när mamma Caroline av misstag daskar en björn på rumpan, och där beskrivningar av hur man tillreder olika matvaror och kulor till geväret får ta hur många sidor som helst. Det är nästan lite hypnotiserande. Det är svårt att gilla det här lika mycket som jag vet att jag gjorde som barn, just för det är så monotont och händelsefattigt, men av nostalgiska skäl så är det lite mysigt ändå ibland. Men mycket mer än så blir det aldrig, allt är så gammaldags och idylliserat att man vrider sig obekvämt i de stärkta kläderna och unkna könsrollerna. Men det är meningslöst att klaga på en berättelse som utspelar sig för närmare hundrafemtio år sedan, vi kan ju inte ändra på hur världen såg ut. Även om det gör ont i själen att flickor helst bara skulle vara tysta och söta och fick stryk om de protesterade. Jag ger mig genast på nästa bok i serien, Det lilla huset på prärien, som är mest känd och namngav hela serien av böcker - och hoppas på lite mer action!

Sommartips: Science Fiction-bokhandeln

Det finns få ställen jag tycker så himla mycket om som Science Fiction-bokhandeln i Stockholm. Det är som att komma hem varje gång man kliver in där, sommar som vinter, men visst är det något extra speciellt med att gå dit för att bunkra upp sommarläsning! Man plockar på sig någon Harry Potter-pryl i förbifarten, klämmer på gosedjur från japanska serier man aldrig ens hört talas om och funderar återigen på att övertala sambon att han visst behöver ett Game of Thrones-förkläde. Och självklart måste jag ha en mugg som det står "You know nothing, Jon Snow" på! Ygritte rules.

Lägger till en bild från 14 april 2012 när butiken hade Star Wars-dag och hela stället kryllade av Stormtroopers! 

Silvervägen - Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles sjuttonåriga dotter Lina, han lämnade henne vid busshållplatsen i byn Glimmersträsk och därefter är hon som uppslukad av jorden. Lelles äktenskap har nu gått i bitar och han spenderar sommarnätterna med att åka mil efter mil längst med Väg 95 som går mellan Skellefteå och nordväst mot Arvidsjaur, Arjeplog och slutligen norska gränsen. Alla småvägar undersöks minutiöst, han går in i ödehus och lador. För livet är inte värt att leva utan Lina, han måste få henne tillbaka. Det viskas om att hon är död men det kan Lelle inte tro på. Samtidigt har tonåriga Meja flyttat in i byn, hennes mamma Silje har träffat en man på nätet och nu bor de på hans gård mitt i granskogen. Meja har aldrig bott någon längre tid på samma plats och heller inte haft någon fungerande förälder, så när grannpojken Carl-Johan bjuder in till sin familj blir hon som hypnotiserad av kärnfamiljen som lever helt utanför samhället samt är självförsörjande. Att hon måste lämna ifrån sig sin smartphone känns som en bagatell mot att efter skolan få komma "hem" till nybakat och nyktra vuxna. 

Då försvinner ytterligare en tonåring från området, en flicka som är väldigt lik Lina. 

Vad gör man när ens barn försvinner spårlöst? När slutar man leta och bara försöker överleva nästa timme, nästa dag? Lelle är helt oförmögen att lägga ner sökandet och jag tycker så förtvivlat mycket om honom men även Meja kommer hålla sig kvar i mina tankar. Beskrivningarna av hur det kan vara att leva med en psykiskt sjuk mamma som självmedicinerar med vin, är hjärtskärande. Jag har så himla mycket jag skulle vilja skriva om den här boken, hur historien vindlar fram och tillbaka och alla de fantastiska personporträtten. Men jag är rädd att ge ifrån mig för mycket av händelseförloppet så därför kommer jag inte skriva så mycket mer än det här; förutom att det är mörkt, hisnande sorgligt samt obehagligt - och helt, helt fantastiskt. 

Sommartips: zombier, älskade zombier!

Jag sade visserligen att jag skulle läsa Pojken på bron direkt när jag hade läst Flickan med gåvorna, men av många anledningar blev det inte så. Fast nu, många månader senare, ligger jag där om kvällarna och fullkomligt sugs in i zombieapokalypsens hypnotiserande värld. Egentligen är det samma ramhistoria en gång till: en speciell unge paras ihop med kvinnlig vetenskapsman som lyssnar mer på sina känslor än hårda fakta och allt detta under överinseende av en hårdför manlig militär som verkar dölja ett hjärta av rent guld. Men än så länge (ungefär halvvägs in) gör detta upprepande inte så mycket. För äntligen får vi veta fler detaljer om själva undergången! Det är bara tio år sedan världen brakade samman så händelserna är nära i alla inblandades minne, i den första boken var det tjugo år tillbaka. Allt är så smutsigt, eländigt och fattigt men ändå finns det som är bra hos mänskligheten där, det som gör att vi ändå kämpar på. Som alltid så sammanfattar bra zombielitteratur det fina i att vara människa.

The Mountain - Luca D'Andrea

1985 sker ett ohyggligt trippelmord i bergen utanför byn Siebenhoch, belägen i Dolomiterna mellan Tyskland och Italien. Trettio år senare anländer den amerikanske dokumentärfilmaren Jeremiah Salinger för att spela in en tv-serie och blir i det närmaste besatt av massakern som ännu inte fått någon lösning. Han är dessvärre med om en svår helikopterolycka som dödar alla andra i sällskapet, djupt inne i de hemlighetsfulla bergen. En händelse som han av de lokala byborna får skulden för. Själv kämpar han med posttraumatiskt stressyndrom och upplevelsen han hade när han ensam efter olyckan noterade närvaron av något uråldrig och ondskefullt i bergen. Samtidigt försöker han vara en god make och pappa, frun Annalise är uppvuxen i samma by som de nu bor i och tillsammans har de dottern Klara, fem år gammal. 

The Mountain är en spänningsroman där det är svårt att förstå vem man kan lita på, hela alphistorien vänds ständigt på ända och man tvingas tänka om. Där finns krypande skräck av samma typ som även existerar i Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver, det är något särskilt med otillgängliga berg som bakgrundsmiljö. Men. Gör inte samma misstag som jag gjorde när jag lyssnade på den här boken på engelska. De flesta i byn Siebenhoch har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Dottern Klara låter mest som en karaktär ur Mupparna. Till slut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta åt skådespelet. Så vad du än gör - lyssna inte på den "engelska" uppläsningen, den här boken är värd så mycket mer. Jag är så less på uppläsningen att jag till och med funderar på att läsa om boken men då pappersversionen och om några månader. När jag inte längre tänker på fejktyska... 

Den lilla kannibalismen på prärien

På tal om sommarläsning och den amerikanska prärien. Lyssnar på Hunger av Alma Katsu som bygger på den väldigt kända händelsen som i USA blivit känd som historien om The Donner Party. Jag har ju hört talas om detta tidigare och fått klart för mig att det hade något med kannibalism att göra men ändå blandat ihop det med någon flygkrasch i oländig bergsterräng och därmed ändå inte förstått alls. För The Donner Party var ett sällskap som i mitten av artonhundratalet skulle förflytta sig från östkusten till västkusten och det lockande Kalifornien, något man på den tiden fick göra till fots eller med häst och vagn. En resa som i vanliga fall tog mellan fyra och sex månader men som i det här fallet, på grund av flera ödesdigra misstag, tog mycket längre tid och slutade i snöstorm, svält, död och ätande av människokroppar. Än så länge har jag inte nått så långt in i boken att vi kommit till katastrofscenerna och författaren har givetvis enbart utgått från de verkliga händelserna, vad jag förstår så har hon lagt till en mer övernaturlig förklaring till allt, men jag hypnotiseras av de väldigt målande bilderna av ekipagen med häst och vagn som långsamt gungar sig över prärien. En mycket bekant bild från min barndom. Jag kommer nog behöva Laura i Det lilla huset på prärien som paus i den här, mycket, blodigare historien.

Planerad sommarläsning - Laura Ingalls Wilder

Jag vet ju med mig att det jag bestämmer att jag ska läsa innan semestern ofta visar sig inte bli läst när ledigheten väl är där, men ärligt talat så är ju planerandet nästan det roligaste. Samt brytandet av reglerna. Nu har jag visserligen en månad kvar tills mitt "sommarlov" men det känns ändå som hög tid att lägga sina beställningar så böckerna hinner komma hem. I år har jag bestämt mig för att läsa om Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien-serie, åtminstone de två första böckerna.

Det lilla huset i stora skogen samt Det lilla huset på prärien har fått nya fina omslag; även den tredje boken finns och fler är på väg. Jag dyrkade de här böckerna när jag var barn. Läste med mamma, läste själv, läste om och om igen. Flickan Laura var så lätt att identifiera sig med, även om hennes vardag inte liknade min på något sätt. Självklart har jag även sett TV-serien med samma namn men då den är en nästintill outhärdligt präktig och moraliserande sak som praktiskt taget inte har några som helst likheter med böckerna, behandlar jag dessa som två helt olika saker. Intressant är dock att det tydligen görs en ny film med böckerna som förlaga, ska bli roligt att se om den blir originalet mer trogen. Fast man måste även ha i åtanke att den historia som berättas i böckerna är väldigt städad på många saker, för livet som nybyggare var tuffare än vad som nämns, en död lillebror tas inte upp alls och den gloria av rättskaffenhet som pappan Charles har var långt ifrån hela sanningen. Jag är inte alls rädd att på något sätt förstöra en av min barndoms största läsupplevelser, för jag har läst så mycket om författaren och hur berättelsen kom till, att mina illusioner på något sätt redan har spruckit. Kommer dock få värja mig från en världsbild som var mycket mer tillåtande vad gäller främlingsfientlighet och rasism än vad som är gängse idag. 

Vargattacken - Lars Berge

Den 17 juni 2012 hittades en djurskötare död bland vargarna i SÖKA-hägnet på Kolmårdens djurpark. Hon hade, som så många gånger tidigare, arbetat själv därinne; det till och med uppmuntrades från ledningens håll. Kvinnans svårt sargade kropp hittades av en kollega och man förstod tidigt att det var vargarna som dödat henne. Men hur kunde en djurskötare råka så fruktansvärt illa ut i en av de största och mest moderna parkerna i Europa? Lars Berge har skrivit en reportagebok om vargens historia, det svenska varghatet och djurparkssituationen i allmänhet - med djurparksarbetarens död som utgångspunkt. Det är ingen lättsam läsning. Många gånger fällde jag ihop boken och brast ut i ett: Näe, det här ville inte jag veta! För djurparker är inget skyddat paradis där djuren föds, lever och sedan dör av hög ålder. De trängs på för små ytor, tussas ihop i konstellationer som de själva  aldrig skulle ha valt i det fria, drogas på grund av depression och avlivas ofta även om de är fullt friska. Kolmårdens upplevelse Närkontakt Varg, där grupper om människor fick betala tusen kronor vardera för att få komma in i hägnet och hälsa på de vilda djuren, pågick under många år och var en stor inkomstkälla. Parken fortsatte med arbetet trots rapporter om att både gäster och skötare blivit attackerade och bitna. Men hur kunde det gå så långt att en utbildad och erfaren djurskötare blev dödad på sin arbetsplats? Dödad av djuren hon älskade. Det är en mörk och otäck bok, men därför också så viktig. Hur ser vi egentligen på vilda djur? Men framför allt: hur behandlar vi våra vilda djur i fångenskap?

Ibland blir man något skriven på näsan och förstår snabbt i intervjuer vem som har rätt och vem som har fel och vad man själv ska känna och tycka om det. Jag tycker att Berge har rätt i sak så det är irriterande att han i för stor utsträckning vill tolka informationen åt mig. Men som helhet var detta en bok jag tyckte väldigt mycket om även om det innebar att jag lärde mig mycket som jag helst inte vill veta något om. 

Harry Potter - Hogwarts Mystery

Det är inte ofta jag spelar spel i mobilen, det har i ärlighetens namn blivit i stort sett bara Candy Crush, men jag var ju tvungen att prova Harry Potter Hogwarts Mystery när det släpptes i slutet av april! 

De första ryktena sade att det skulle bli en variant på Pokémon men det visade sig inte stämma alls. Hogwarts Mystery är ett rollspel där man ska ta sig igenom sju år på den berömda trollkarlsskolan, man bygger relationer och får pluspoäng när man i samtal ger de mest empatiska svaren, man går på lektioner och lär sig trollformler, tillverkar trolldrycker och kastar trollformler. Ja ni hör, allt det där man velat göra sedan man började läsa böckerna för tjugo år sedan! Jag blev insorterad i Ravenclaw och äventyret kunde börja. 

Jag håller helt med alla de som klagar på att allt går för långsamt samt att man helst ska punga ut med en halv förmögenhet för att få något som helst flow i spelet. Ens kraft tar alltid slut mitt i alla intressanta lektioner och händelser och sedan får man sitta där och vänta på att det ska fyllas på. Alternativt köpa sig vidare. Det är löjligt lätt att ruinera sig på det här. Jag hade önskat att man hade kunnat spela någon timma på kvällen; istället får man planera in väntetid och får en påminnelse om att man kan fortsätta spela när man för länge sedan lagt ifrån sig mobilen för att sova. Och spelar man inte då går tidsramen för uppdraget ut och man riskerar att misslyckas. Varje gång man spelar bör man kunna vara tillgänglig en till tre timmar framåt vilket kan vara svårt när man har ett jobb som ska skötas.

Vi får se hur länge jag står ut men än så länge hänger jag med, har precis börjat år 2 på Hogwarts och kan inte annat än njuta av att få gå på lektioner hos professor Severus Snape, ha dueller och gräl med min nemesis Merula (och tillika Draco Malfoy-kopia) samt svepa med fingret över skärmen i särskilda mönster för att kasta trollformler. Någonstans hoppas jag att tillverkarna av spelet ska släppa girigheten och göra detta till ett upplevelsespel istället för kassako. Alla Harry Potter-fans är värda det. 

Kulturkollos veckoutmaning: Mina ryska favoriter

Vad tänker du på när du tänker på Ryssland?

Jag tänker ofelbart på det sovjetiska landslaget i hockey, på deras fantastiska nationalsång som i min barndom på åttiotalet kallades för "hockeylåten" för man fick i stort sett bara höra den när Sovjetunionen vann VM-guld. Vilket å andra sidan hände ganska ofta. Man hade ingen aning om vad de sjöng men melodin är oerhört medryckande. Sedan alla klassiska sovjetiska spelare: Vladimir Krutov, Fjatjeslav Fetisov, Sergej Makarov. Det var tider det!

Sedan passar jag gärna på att tipsa om TV-serien The Americans som handlar om en helt vanlig familj som bor i en förort till Washington D.C. i början av åttiotalet. Föräldrarna äger och driver en resebyrå, barnen går i skolan och blir skjutsade till sina aktiviteter. En fullkomligt normal vardag, förutom den "lilla" detaljen att föräldrarna är sovjetiska direktorat S-agenter för KGB och därmed spioner åt den sovjetiska staten. I nästan tjugo år har de levt dolda mitt i fiendeland och fått (amerikanska) barn som är helt omedvetna om vilka deras mamma och pappa egentligen är. Nästan allt utspelar sig i USA under Kalla Kriget men Sovjetunionen är ständigt närvarande och jag älskar att de på den Sovjetiska ambassaden faktiskt pratar ryska och inte engelska med brytning! 

After Tupac and D Foster - Jacqueline Woodson

Jag hade tidigare inte läst Jacqueline Woodson när jag av en slump plockade upp Brun flicka drömmer, vilket är hennes memoarer skriven på fri vers, men efter bok två har jag nu definitivt fått en ny favoritförfattare. Det finns inga som helst tvivel om varför hon fick ALMA-priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, för hon har ett språk och en röst som är helt unik och till och med lite beroendeframkallande. After Tupac and D Foster handlar om den sortens vänskap man kan ha som barn, när man nästan sitter ihop vid höften och kan tolka varandra ordlöst. Bokens huvudperson (som förblir namnlös hela berättelsen) och hennes granne Neeka växer upp i Queens, New York. De är tolv år gamla när det en dag står en ny flicka på deras gata, hon kallar sig för D. Trots att D bor en lång bussresa bort blir de nära vänner och spenderar all ledig tid tillsammans. Samtidigt handlar mycket om deras kärlek till artisten Tupac Shakur, en ung man som de identifierar sig med på många olika plan. Woodson har en förmåga att beskriva rasism, segregation, kärlek, förlust och vänskap utan att använda för många ord, hon får en att känna oerhört mycket genom till synes små medel. Tjejerna pratar en något svårläst slang, vilket är det enda "negativa" jag har att säga, men det tar inte många sidor innan man vänjer sig. Den här boken är ren och skär girlpower, en av de skickligaste och mest gripande ungdomsböckerna jag någonsin har läst och nu bara måste jag fortsätta läsa hennes verk. 

TV-serielördag: Westworld säsong 2

Utfärdar en rejäl spoilervarning om du inte sett säsong 1!

Säsong 1 lämnade oss med en cliffhanger som hette duga men jag var fullt beredd att ändå låta serien dö där och då, jag behövde ingen fortsättning. Apokalypsen var nästintill fullkomlig och fasansfull. Sällan har jag sett en serie som väcker så många frågor (om vi inte räknar Lost och det gör vi självklart inte) men ändå bara får mig att vilja se mer. Historien är full av olika tidslinjer, öden flyter ihop för att sedan gå isär igen och det kan vara svårt att lista ut när i tiden man är. (Yes, Doctor, I said when we are) Westworld får en att känna sig smart, även om man får vänta på svaren. Min favoritkaraktär Bernard kom i slutet av första säsongen på, tillsammans med resten av oss, att han är en värd/robot och nu när kriget brutit ut kämpar han för att hitta sin plats i de olika världarna. Vem kan han egentligen lita på? Sedan de fantastiska kvinnorna Dolores och Meave, deras karaktärer har verkligen vuxit och jag älskar dem båda trots att de långt ifrån alltid är goda. Eller förmodligen just tack vare det. Men de drivs av helt olika saker vilket gör att deras vägar skiljer sig rejält åt. Hur mycket jag än avgudar western-temat så gillar jag när vi rör oss vidare i andra nöjesparker med andra teman; kan nämna det som det hintades om redan i första säsongen: samurajer! 

Jag kan inte nog rekommendera Westworld; det är klurigt, spännande, våldsamt, tankeväckande samt otroligt snyggt gjort med specialeffekter utan vilka den här serien aldrig hade kunnat bli gjord.

Satyricon - Gertrud Hellbrand

Olivia blir under studenttiden i Uppsala vän med syskonen Renée och Rufus. Tillsammans med flera andra bildar de sällskapet Satyricon där alkoholen flödar obehindrat samtidigt som de utforskar sin sexualitet. Syskonen har en enorm stadsvåning till sitt förfogande och under sommaren åker de alla ut till deras sommarhus i Sörmlands skogar men vistelsen slutar i en katastrof. Femton år senare får Olivia en festinbjudan från Renée och tackar ja, mot bättre vetande. För vill hon verkligen träffa Rufus? Mannen hon dyrkade och som fick henne att göra saker hon aldrig trodde hon skulle gå med på. 

Satyricon beskrivs som ett mörkt erotiskt drama och jag måste säga att jag ändå gillade dramadelen till stor del. Men som nästan alltid när det kommer till erotiken så är det något som skär sig för mig då det ska till rep, underkastelse och piskande. Kanske blir det extra jobbigt när huvudpersonen under nästan hela boken fortsätter att blir förvånad över att hon faktiskt gillar att bli bunden och utsatt för smärta. (Hallå Femtio nyanser av honom.) Sedan kommer jag aldrig till någon förståelse för varför hon är så förtrollad av Rufus som inte bara är dominerande i sängen utan även en fullkomlig idiot i övriga livet, som kontrollerar henne och övriga kompiskretsen med våld och avundsjuka. Systern Renée förstår jag faktiskt ännu mindre, för hennes drivkrafter får jag inget som helst grepp om. Mot slutet händer allt samtidigt och berättelsen får en nerv, men det var så dags då. Jag tog mig igenom hela berättelsen men det var med nöd och näppe.

Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!

Kulturkollos veckoutmaning: Sex snabba om öar

Semester: Gotland eller Sicilien?

Nu var det länge sedan jag var på Gotland men jag har aldrig varit på Sicilien, så enkelt val.

Musik: Irländsk folkmusik eller Japan-pop?

En fråga som får mig att känna mig oerhört gammal då jag knappt ens vet att Japan-pop existerar...

Drink: Cuba libre eller Manhattan?

Allt med rom är bra!

TV: Shetland eller Skärgårdsdokorn?

Shetland? Förlåt, jag frågar en gång till - Shetland? Aldrig sett. Skärgårdsdoktorn vinner på att jag åtminstone känner igen tv-programmet, men jag gillade det inte särskilt mycket när det begav sig heller.

Film: The Island eller The Island of Dr Moreau?

Återigen, länge sedan jag såg något av det men det mesta med Ewan McGregor brukar vinna.

Litteratur: Robinson Cruse eller Flugornas herre?

Båda är ganska tråkiga måste jag erkänna. Självutnämnda hjältar som hamnar i trubbel bland palmer och elaka insekter och jag skulle hellre osthyvla av mig huden än att läsa om. Jag väljer Flugornas herre enbart för att den känns snäppet mer modern.