måndag 9 januari 2012

Blue Nights, av Joan Didion

Jag börjar med att citera Helena på Dark Places: ” Så var det åter dags att konstatera hur det man har att säga om en bok – åtminstone rent kvantitativt – ofta står i direkt motsats till hur mycket man levde sig in i boken.” Hon skrev det just om den här boken och jag kan inte annat än hålla med. Blue Nights innefattar allt i livet, från födelse till död, samt mycket av det som kan inträffa däremellan och det endast på hundraåttioåtta sidor. Didions första bok om sorg, The Year of Magical Thinking, som handlade om hennes man Johns död läste jag med hjärtat i halsgropen. Sedan gav jag den till mamma och inte med det vanliga läs om du vill utan uppmaningen: LÄS! Det var strax efter att min pappa hade gått bort och både mamma och jag liksom frossade i hennes beskrivningar av sorg. Äntligen någon som beskrev hur galen man kan känna sig, hur bokstavligen tokig i huvudet man ibland tror att man är, och som inte kom med hurtiga råd eller snusförnuftiga ordspråk.
  Nu har Didion gjort det igen, skrivit förståeligt och igenkännande om en av livets svåraste stunder. Inte långt efter makens död gick även dottern Quintana bort efter en tids sjukdom. Hon blev trettionio år. I Blue Nights skriver Didion om familjens liv tillsammans under fyrtio år, från adoptionen till de sista självande sekunderna på intensivvården. Språket är otroligt, sådär in-under-huden-outhärdligt-vackert. Hon upprepar hela tiden ord och meningar, man vaggas in i budskapet och ibland förstår man inte fullt ut förrän på det tredje varvet. Men då slår det ner i en, exploderar.
Depths and shallows, quicksilver changes.
She was already a person. I could never afford to see that.
Givetvis är det inte bara enbart sorg, det finns även glädje i boken och vid ett tillfälle skrattar jag högt. Men mest handlar det om den där lågintensiva malande förlamningen som slår till. När hon berättar om de minnessaker som hon till en början såg till att samla på sig för att hjälpa henne komma ihåg men som senare mest blev en börda, så nickar jag igenkännande. Med ett hus fullt av dessa föremål så kan man sällan välja när man vill minnas, man blir alltid överfallen av foton, kläder och parfymer. Memories are what you no longer want to remember.
Didion har anklagats för att vara lite kall inför dotterns död, någon man inte känner medkänsla för. Jag tycker helt tvärtom. Blue Nights är utelämnande och kristallklar och helt, helt… fantastisk. Ja, ni ser, jag har svårt att få ner alla mina tankar om den här boken i ett litet blogginlägg. Men det är en bok jag varmt rekommenderar.

2 kommentarer:

  1. Va hemskt, förstår inte hur människor klarar sig efter något så hemskt. Make och dotter som dör. Blir så ledsen.

    Är nog inte redo att läsa något så tungt än. Har sådan dödsfobi just nu att jag tror att någon har dött varje gång någon ringer hem till oss. Hemskt att jag ska förknippa telefonsamtal med att få dödsbesked. Som tur var har jag ännu inte fått uppleva någon i närmsta familjen som har dött iallafall. Förstår inte hur folk överlever.

    Nä jag bör nog hålla mig borta från böcker om döden tills jag har en mer realistisk syn att inte ALLA jag känner kommer dö nu i veckorna utan att många faktiskt kommer bli gamla och skruttiga =).

    Men ska lägga författaren på minnen tills när jag är redo!

    SvaraRadera
  2. Miriam: Håll dig undan tills du behöver de här böckerna, det är ingen idé att ta ut sådant här i förskott. Då får man bara genomleva det flera gånger. Men läs henne ändå! Hon har skrivit annat som inte handlar om sorg och är väl värd att läsas. :-)

    SvaraRadera