En av oss, av Åsne Seierstad

  - Det har hänt något i Norge.

Fredagen den 22:a juli 2011 gick jag och läste nyheterna på mobilen på den enorma parkeringsplatsen i Sickla Köpkvarter. När jag kom ut från affärerna någon timma senare var bomben i Oslos regeringskvarter inte längre ensam högst upp på Aftonbladet, det ryktades om skottlossning på en ö någonstans. Väl hemma satt jag framför NRK hela kvällen, försökte förstå det oerhörda i ett terrorattentat med så många döda. Morgonen därpå vaknade jag tidigt och drog fram mobilen från under kudden: över åttio döda på Utøya. En man hade kallblodigt skjutit ner och dödat ungdomar på ett läger, hört deras böner och sett dem i ögonen. Vem kan göra något sådant? Den totala dödssiffran skrev så småningom ner till sextionio men det oerhörda fanns kvar. Att döda med en bomb görs inte heller av vem som helst men det tillvägagångssättet är mer anonymt, man apterar och går därifrån. Det Anders Behring Breivik gjorde är unikt, bristen på empati skriande. 

 

 

Åsne Seierstad har skrivit ett över femhundra sidor långt reportage om förövaren och de oskyldiga som kom i hans väg. Det beskriver Behring Breiviks barndom och uppväxt. Men vi får även följa med flera av ungdomarnas familjer, hur föräldrarna träffades och vad som gjorde att barnen befann sig där de gjorde när allt inträffade. Mycket av det är plågsam läsning: det är detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, av terror och skräck. Men även ett försök till ett ”varför”, den där frågan vi förmodligen aldrig kommer att få något svar på. Konflikter beskrivs väldigt naket och öppet och vi får själva dra de viktiga slutsatserna, Seierstad försöker aldrig släta över eller snygga till. Jag önskar att jag kunde säga att vi i En av oss får svaren vi eftersökt i mer än två år nu men givetvis är det inte så enkelt, som de flesta fantastiska böckerna så väcker den fler frågor än den besvarar.

Smaragdgrön, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst de två första böckerna i serien: Rubinröd och Safirblå.

Så har vi då kommit till trilogins sista del. Gwendolyn har det sannerligen inte lätt och fortsätter försöka kombinera skolgång, kontrollerade tidshopp, kompisen Leslie, förälskelsen Gideon och gargoylen Xemerius. Men när boken börjar så är det Gideon som bekymrar Gwendolyn mest, för han har just sagt att han bara vill vara vänner. Vänner!? Med ett krossat hjärta smider hon nattliga planer med Leslie per telefon och försöker samtidigt lösa problemet med den saknade kronografen. Och var i tiden är egentligen Paul och Lucy?

Trilogier kan vara knepiga. Tre fullängdsböcker ger plats för mycket utrymme, mycket text, att välla ut över sidorna och på slutet förväntar läsaren att allt ska knytas ihop på ett snyggt sätt. Ett vanligt problem är att författaren låtit materialet rusa iväg så att just detta inte blir möjligt och lite av det ser jag här i Smaragdgrön. Jag är fortfarande så oerhört och löjligt förtjust i Gwendolyn, Leslie och Xemerius och läste med glädje ut den här sista delen men det var ändå för långt och krusidulligt. Det rusas fram och tillbaka och även om jag faktiskt tycker om även Gideon så tror jag att Gwendolyn och Leslie hade klarat sig finfint utan honom, en tidsresehistoria med två bästisar hade jag tyckt ännu bättre om! Och jag måste ge ett plus till hur historien fick en extra twist mot slutet när något man trodde var absolut sanning visade sig inte stämma alls. Det blev både spännande och känslosamt. Som helhet så gillade jag Ädelstens-trilogin mer än jag ogillade men den här tredje boken var den svagaste.

Omläsning: Mig äger ingen, av Åsa Linderborg

Jag vet ännu inte om jag kommer se filmatiseringen av den här boken. Den har fått fin kritik och då speciellt Mikael Persbrandt som pappan. Men jag tänkte att jag skulle läsa om den ändå, ifall jag får får mig att se filmen. Jag har allmänt svårt för svenska filmer och en sådan jobbig historia som den här kan jag behöva se med pauser, det vill säga på dvd i min soffa.

Åsa Linderborgs växte till största delen upp med sin pappa Leif som var härdare på Metallverken i Västerås. Ensamstående pappor var ovanliga på den här tiden, tidigt sjuttiotal, och Leif slet hårt för att få allt att gå ihop. Hans oförmåga att hålla i pengarna gjorde att han och dottern ofta fick lita på farmor och farfar för mat men han var oftast en väldigt närvarande pappa som höll sitt barn nära intill sig. Ett eskalerande alkoholmissbruk ändrade det mesta när Åsa kom i tonåren. Fast innan dess beskrivs ett rörande och intimt förhållande mellan far och dotter.

 Det är väldigt svårt att bedöma en bok som river upp så många känslor såsom Mig äger ingen gör. Jag skrattar och jag gråter, om och om igen. Jag är några år yngre än Linderborg men mycket av det som är hennes barndoms sjuttiotal är även mitt. Och så de där kaxiga men ändå så osäkra papporna som gjorde allt för att hålla skenet uppe. Det är en fantastisk bok som jag kommer återvända till många, många gånger till. Oftast måste det gå ett par år men sedan är jag redo igen. En bit som verkligen fastnat hos mig är hur Leif alltid höll rent hemma, hur han plockade och städade, även fast han var berusad. Därför blir jag ledsen när jag i SvD läser att de som gjort filmen ändrat på bland annat det, att de gjort Leifs lägenhet till den schablonmässiga knarkarkvarten. Kanske lutar det åt att inte se filmen ändå.

Urtidsparken, av Michael Crichton

Miljardären och excentrikern John Albert Hammond har skapat en ny slags djurpark på ön Isla Nublar, en park som människan aldrig tidigare skådat. Ur bärnsten har hans forskarteam lyckats utvinna blod och med hjälp av amfibie-DNA har de återskapat djurraser som inte vandrat på vår jord på miljontals år. Dinosaurier. Det mesta är klart för parkens öppnande men först ska ett par paleontologer, en jurist, en matematiker och Hammonds egna barnbarn få en provtur genom Urtidsparken. Men mycket snabbt går det mesta fel, ett sabotage tillsammans med strömavbrott släpper många av de farliga djuren lösa och snart tvingas den lilla gruppen fly för sina liv bland uråldriga köttätare.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte jämföra boken med filmen Jurassic Park som kom tre år efter förlagan. Och med några få undantag så är historien praktiskt taget densamma. De två dinosaurieexperterna Ellie Sattler och Alan Grant är inte alls ihop och har en åldersskillnad på tjugo år, barnen tillåts i boken vara mer barn än de nischade schabloner jag tycker de är i filmatiseringen: flickan Lexie är ingen IT-expert utan en mestadels uttråkad sjuåring som är intresserad av baseboll. Dr Grant tycker faktiskt om barn och umgås gärna med pojken Tim. Det mesta känns faktiskt mer nyanserat och troligt än i filmen. Fast tro inte att jag tycker illa om den för jag älskar Jurassic Park! Och jag kan verkligen se varför vissa ändringar har gjorts, främst för att det helt enkelt skulle bli snyggare och mer lämpligt på vita duken men boken låter karaktärerna vara personligheter istället för klichéer. Urtidsparken är långt ifrån ett litterärt mästerverk men som förströelse fungerar det utmärkt, det är femhundra sidor ren action.

Det finns även genomgående ett ständigt resonerande som jag tycker mycket om, främst framfört av Dr Ian Malcolm men även av Dr Grant, som handlar om människans övertro på sig själv som naturens härskare.  Att vi inte kan fortsätta att leka med den här planeten men samtidigt att vi inte ska inbilla oss att jorden inte klarar sig utan oss för beroendet är helt det motsatta: vi klarar oss inte utan den. Författaren uppvisar en tro på naturens perfektion och människans ofullkomlighet, vi kommer att få det vi förtjänar. Jag älskar att naturen är ännu grymmare i boken än den var i filmen, allt är blodigare och slutet är inte lika tillrättalagt. Det var väldigt roligt att läsa den här boken tjugo år efter att jag såg filmen första gången.

Ängeln på Malmskillnadsgatan, av Elise Lindqvist

Bokbeskrivning från Adlibris:

TV-dokumentären Ängeln på Malmskillnadsgatan väckte en enorm uppmärksamhet. Elise Lindqvists livsberättelse i P1 Sommar likaså. I S:ta Clara kyrka och bland de prostituerade kvinnorna och flickorna på Malmskillnadsgatan är hon en välkänd gestalt sedan länge. Mamma Elise kallas hon, morsan, hon som alltid har en kram och en stund att lyssna, hon som delar ut handledsvärmare och bindor och MP3-spelare med något bra på. Varför hon gör det? För att hon vet hur svårt det kan vara att leva. Och för att hon vill dela med sig av den kärlek som hon själv har fått. Hon var 59 år när hon helt oväntat mötte Gud. Sexuella övergrepp, prostitution och missbruk under åren innan dess har satt sina spår och gör nu att hon bättre än de flesta kan förstå Stockholms utsatta och vara den mamma de ofta saknar. 

 

Jag fick den här boken utan att ha bett om den, Libris förlag skickade med den när de gav mig En oväntad vänskap av Abdel Sellou. Det lät onekligen intressant med den här kvinnan som varje fredagskväll ger sig ut bland de mest utsatta kvinnorna på gatan, så jag öppnade den först. Den är enbart hundrafemtio sidor lång och jag läste ut den i en enda sittning. Tyvärr måste jag säga att jag blev ganska besviken. Jag är inte alls överens med textens tempus och ofta blir jag förvirrad av hur saker blir berättade. Mer än något annat så är detta ett oerhört slöseri med en livshistoria som förtjänas att berättas på ett mycket bättre sätt. 

Omstart

Den fantastiska pojkvännen bjöd mig på två nätter på Seglarhotellet i Sandhamn. Egentligen var det tänkt som ett tillfälle att komma ifrån och ladda batterierna men när jag förlorade jobbet så blev det mer än så, en chans till omstart. De två dagarna kändes som mycket längre tid och vi gjorde inget mer än att promenera, bada i relaxavdelningen samt äta och dricka gott. Jag hade med mig en bok men den öppnade jag inte ens.

Fast nu ska jag ta itu med läsandet igen. Många böcker ligger på kö och väntar!

Saeculum, av Ursula Poznanski

Trots att han aldrig gjort något liknande tidigare så lämnar tjugoårige Bastian läkarstudierna för att under pingsthelgen följa med på en lajv. Egentligen är han inte så jätteintresserad av att leka medeltid men Sandra har bett honom delta, söta Sandra med de fina ögonen. I fem dagar ska de leva som på fjortonhundratalet i en avlägsen del av skogen men under tågresan dit berättar en av deltagarna om den förbannelse som finns över skogspartiet där deras äventyr ska äga rum. De flesta deltagarna rycker på axlarna men efter att de anlänt vid lägerplatsen så börjar det hända underliga saker och när människor en efter en försvinner så undrar fler än en om det kan ligga någon sanning bakom de gamla legenderna.

Karaktärerna presenteras i början av boken på ett snabbt och klichéartat sätt, vi har den underskönt vackra, den (mat)glada tjockisen, den mystiska som spår i runor, osv. Som vilken amerikansk tonårsfilm som helst. Jag fick inget riktigt grepp om Bastian förrän efter ett hundratal sidor, ungefär samtidigt som historien tog fart på riktigt. För det som varit ganska medelmåttigt blev snabbt därefter väldigt spännande. Det här är Poznanskis styrka, för exakt som i hennes första bok Erebos så får man aldrig vara särskilt säker på vem man kan lita på eller vad som är verkligt. Finns det en förbannelse? Är de personer som verkar pålitliga det på riktigt? Möjligtvis är boken något för lång och den (näst) sista scenen alldeles för utdragen men som helhet så får den här boken ett högt betyg. Jag läste den i en sittning på några timmar och kunde inte sluta förrän jag fått veta hur det skulle gå. Kommer absolut läsa vad mer författaren skriver, tycker hon har ett fint sätt att beskriva ungdomar och deras rädslor, kärlek och uttryckssätt.

 

Tröst-shopping

Min förkylning hänger envist kvar och i början av veckan fick jag sparken från mitt jobb. Vi är ett femtiotal som får gå, så det är inte bara jag, men jag är chockad, förbannad och ledsen. Efter tio år på samma företag så trodde jag aldrig att det skulle ske på det här sättet. På vägen hem när jag fått gå så shoppade jag loss i ett försök att trösta mig själv, det blev två böcker och en dvd-box. Då jag älskade Ursula Poznanskis Erebos så var det en självklarhet att köpa hennes nya bok, Saeculum. Lika självklar var den tredje delen i Ädelstenstrilogin, Smaragdgrön av Kerstin Gier. Och så första säsongen av Bron. Ser den andra säsongen just nu tillsammans med min pojkvän och vet inte riktigt vad jag tycker om Sofia Helins tolkning av Saga med Asperger, men när jag kommer på det så blir det nog ett inlägg av det också.

Augustpriset!

Blev så lycklig när jag idag insåg att Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma blivit nominerad till Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska fackbok! Nu kommer ännu fler höra talas om och läsa den här fantastiska boken.

"Det kan hända även intelligenta människor"

Dagens Nyheter publicerar idag det första kapitlet från Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga, en bok som släpps i morgon och som jag måste köpa så fort som möjligt. Jag tyckte mycket om Hannes Råstams Fallet Thomas Quick och det ska bli väldigt intressant att fortsätta läsa om detta högst underliga rättsfall. Josefssons bok undersöker hur människorna runt Sture Bergwall/Thomas Quick på Säter kunde gå så långt som de gjorde.

"Jag gjorde mitt livs största research. Och långsamt förstod jag vad som hänt på Säter. Hannes Råstam hade fram till sin död undrat vad det var som drev Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen, Christer van der Kwast, Claes Borgström och Sven Å Christiansom att tro så blint på den falske seriemördaren Thomas Quick. Till slut hade jag svaret. Det var Margit."

 

The never ending förkylning

Jag vet inte vad det är för spawn of Satan-förkylning som jag och mina närmaste har drabbats av men flera av oss är inne på tredje veckan av täppta näsor och hosta. Jag var hemma en vecka innan jag gick till läkare, som visserligen gav mig riktigt hostmedicin, men sedan sa: "Hosta är inte farligt, det kan du göra på jobbet!" och skickade mig till kontoret. Så all tid och kraft den senaste veckan har gått till att sova, äta och jobba. Och nu överdriver jag inte det minsta. Det är otroligt trist att publicera det tredje Ledsen att jag inte postar roliga saker om böcker-inlägget men jag måste få ett par dagar till innan jag är på banan. 

I väntan på bättre tider så får ni en kattbild. Så här såg det ut förra veckan hemma hos mig, för när matte är sjukskriven så får man äta yoghurt i soffan. Så det så.

Efterlängtat

Efter en sommar och tidig höst när det har släppts alldeles för många böcker i genren "Ung flicka i ett dystopiskt framtidssamhälle utsätts för faror hon inte trodde hon skulle klara men gör det. Och just det, hon träffar en pojke också." så blev jag extra glad när jag igår fick Kabal av Theodore Bergqvist! Förutom en snygg presentation och fint omslag så verkar det vara en historia jag längtar efter att krypa ner i soffan med.

Förlaget beskriver den så här:

"En otäck och fängslande historisk thriller som utspelar sig i 1740-talets Stockholm, en era då de hemliga sällskapen och den totala dekadensen slår ut i full blom. Under ytan är inget som det verkar."

Förkylning + jobb = dålig bloggare

Mycket på jobbet samt en envis förkylning fick mig visst att ta en liten oplanerad bloggpaus. Det var inte alls meningen. Trodde dessutom att jag skulle piggna på mig under helgens ledighet men det blev snarare värre så nu ligger jag på soffan och kollar på dålig tv samtidigt som jag försöker låta bli att hosta (det går sådär, kan jag meddela). Att jobba en vecka med förkylningen gjorde tydligen inte saker bättre så nu provar vi det motsatta: vila, te och filt i soffan. Så här blir det inga recensioner än på ett par dagar men om du vill så kan du kika in hos Swedish Zombie och läsa vad jag tyckte om boken Comes the Dark.