Miljardären och excentrikern
John Albert Hammond har skapat en ny slags djurpark på ön Isla Nublar, en park
som människan aldrig tidigare skådat. Ur bärnsten har hans forskarteam lyckats
utvinna blod och med hjälp av amfibie-DNA har de återskapat djurraser som inte
vandrat på vår jord på miljontals år. Dinosaurier. Det mesta är klart för
parkens öppnande men först ska ett par paleontologer, en jurist, en matematiker
och Hammonds egna barnbarn få en provtur genom Urtidsparken. Men mycket snabbt
går det mesta fel, ett sabotage tillsammans med strömavbrott släpper många av
de farliga djuren lösa och snart tvingas den lilla gruppen fly för sina liv
bland uråldriga köttätare.
Det är svårt, för att
inte säga omöjligt, att inte jämföra boken med filmen Jurassic Park som kom tre år efter förlagan. Och med några få
undantag så är historien praktiskt taget densamma. De två dinosaurieexperterna
Ellie Sattler och Alan Grant är inte alls ihop och har en åldersskillnad på
tjugo år, barnen tillåts i boken vara mer barn än de nischade schabloner jag
tycker de är i filmatiseringen: flickan Lexie är ingen IT-expert utan en
mestadels uttråkad sjuåring som är intresserad av baseboll. Dr Grant tycker
faktiskt om barn och umgås gärna med
pojken Tim. Det mesta känns faktiskt mer nyanserat och troligt än i filmen.
Fast tro inte att jag tycker illa om den för jag älskar Jurassic Park! Och jag
kan verkligen se varför vissa ändringar har gjorts, främst för att det helt
enkelt skulle bli snyggare och mer lämpligt på vita duken men boken låter
karaktärerna vara personligheter istället för klichéer. Urtidsparken är långt ifrån ett litterärt mästerverk men som
förströelse fungerar det utmärkt, det är femhundra sidor ren action.
Det finns även
genomgående ett ständigt resonerande som jag tycker mycket om, främst framfört
av Dr Ian Malcolm men även av Dr Grant, som handlar om människans övertro på
sig själv som naturens härskare. Att vi
inte kan fortsätta att leka med den här planeten men samtidigt att vi inte ska
inbilla oss att jorden inte klarar sig utan oss för beroendet är helt det
motsatta: vi klarar oss inte utan den. Författaren uppvisar en tro på naturens
perfektion och människans ofullkomlighet, vi kommer att få det vi förtjänar.
Jag älskar att naturen är ännu grymmare i boken än den var i filmen, allt är
blodigare och slutet är inte lika tillrättalagt. Det var väldigt roligt att
läsa den här boken tjugo år efter att jag såg filmen första gången.
