Saeculum, av Ursula Poznanski

Trots att han aldrig gjort något liknande tidigare så lämnar tjugoårige Bastian läkarstudierna för att under pingsthelgen följa med på en lajv. Egentligen är han inte så jätteintresserad av att leka medeltid men Sandra har bett honom delta, söta Sandra med de fina ögonen. I fem dagar ska de leva som på fjortonhundratalet i en avlägsen del av skogen men under tågresan dit berättar en av deltagarna om den förbannelse som finns över skogspartiet där deras äventyr ska äga rum. De flesta deltagarna rycker på axlarna men efter att de anlänt vid lägerplatsen så börjar det hända underliga saker och när människor en efter en försvinner så undrar fler än en om det kan ligga någon sanning bakom de gamla legenderna.

Karaktärerna presenteras i början av boken på ett snabbt och klichéartat sätt, vi har den underskönt vackra, den (mat)glada tjockisen, den mystiska som spår i runor, osv. Som vilken amerikansk tonårsfilm som helst. Jag fick inget riktigt grepp om Bastian förrän efter ett hundratal sidor, ungefär samtidigt som historien tog fart på riktigt. För det som varit ganska medelmåttigt blev snabbt därefter väldigt spännande. Det här är Poznanskis styrka, för exakt som i hennes första bok Erebos så får man aldrig vara särskilt säker på vem man kan lita på eller vad som är verkligt. Finns det en förbannelse? Är de personer som verkar pålitliga det på riktigt? Möjligtvis är boken något för lång och den (näst) sista scenen alldeles för utdragen men som helhet så får den här boken ett högt betyg. Jag läste den i en sittning på några timmar och kunde inte sluta förrän jag fått veta hur det skulle gå. Kommer absolut läsa vad mer författaren skriver, tycker hon har ett fint sätt att beskriva ungdomar och deras rädslor, kärlek och uttryckssätt.