Ses vi på Comic Con?

Jag vet att jag inte är någon bra bloggare just nu, mitt nya jobb suger all must ur mig och jag är glad om jag orkar läsa ett par sidor på pendeln på vägen hem om kvällarna. Men på lördag så kommer jag befinna mig på Comic Con Gamex i Kista! Ses vi där?

Ännu en efterlängtad tvåa

Eftersom jag älskade Rick Yanceys första bok, Den femte vågen, så blev jag riktigt glad när fortsättningen, Det oändliga havet, kom i brevlådan i fredags. Hoppas jag får tid och ork att läsa den mycket snart.

Sov nu, Vesta-Linnéa! av Tove Appelgren och Salla Savolainen

Det är mycket nu. Jag orkar i stort sett inte läsa mer än några få sidor på pendeltåget varje dag så att få barnböcker i McDonalds Happy Meal visade sig vara fantastiskt. Det räckte utmärkt med en bilderbok för att få läsa och avsluta åtminstone något, om än med få sidor. 

Jag hade inte läst något annat om Vesta-Linnéa så hon var en ny bekantskap. I just den här boken har hon problem med att sova hela natten i sin egen säng och drömmer gärna mardrömmar. Men mamma är höggravid, trött och försöker instruera sin dotter att inte störa, för mamma är ingen bra mamma om hon blir väckt hela tiden. Tillsammans får de försöka hitta en lösning som passar dem båda. Bilderna är fantastiska, det är ett myller av detaljer i vilka man hittar nya saker varje gång man tittar på dem. Själva berättelsen är också väldigt fin. I slutet när jag tycker att det nästan gränsar till att bli lite väl förnumstigt så blir jag istället rörd, och det rejält dessutom. En mysig högläsningsberättelse som jag rekommenderar.

En våningssäng med rutschkana skulle jag också vilja ha!

Superhjältar, mansroller och älskade Gotham

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med: Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

Allt jag gör på min laptop övervakas av Hulken. Plåster-Hulken, men ändock Hulken.

Men vi börjar med det negativa. För det är det här med den oövervinnerliga mansrollen som stör mig med superhjältar. Hur vi matas med dessa stora, starka män i häftiga masker, rustningar och förklädnader som om och om igen räddar alltifrån kattungar till hela världen från undergång. Och som det påpekats många gånger förut: de få kvinnor som finns har ofta en biroll och då som den snygga tjejen iklädd praktiskt taget enbart baddräkt, stövlar och symboler. Det är helt enkelt inte rättvist. Min första tanke när de här tjejerna dyker upp på film är alltid: Jisses, vad hon måste frysa. Vad är det för idé om hur en "riktig" man och kvinna ska vara som fött dessa schabloner? Jag tänker på det när jag ser filmerna med min pojkvän och hans två söner, som snart är nio år, och vad det kan tänkas göra med deras unga sinnen. För de älskar sina superhjältar och diskuterar gärna vem som skulle vinna mellan Wolverine och Iron Man, vem som egentligen är starkast och berättar hur de navigerat dessa karaktärer genom olika tv-spel. Självklart vet de att allt detta är på låtsas, att det är hittepå med folk som kan flyga, hoppa mellan byggnader och straffa skurkar på löpande band, men det skapas ändå en slags värld inom dem där värderingar och världsbilder blir cementerade.

Så till det positiva. För samtidigt älskar jag superhjältar, speciellt när det är mörkt och fult. När Gotham City är en regntyngd svart storstad som bara väntar på att Batman ska komma och ställa allt till rätta. Det enkla i den dramaturgin är att man vet att allt kommer att ordna sig till det bästa och frossandet i det fattiga och ensamma som föregår är en del i en förväntan. Man kan tillåta sig själv att nästan njuta av eländet då man vet hur bra det kommer att bli. För ja, det är en enkel världsbild i många av de filmer som finns tillgängliga. De goda är goda och de onda är oerhört onda. En ny serie som jag verkligen kan rekommendera är serien Gotham som just nu börjat visas på CMore, förhoppningsvis kommer den snart till någon "vanlig" kanal. Den har det där välkända mörkret men ändå med en viss nyansering vad gäller ont och gott, rätt och fel. Den visar på gråzonerna, hur lätt man kan halka över gränsen. Jag har än så länge enbart sett tre avsnitt men jag tror det har potential att bli riktigt bra.

Sedan avslutningsvis, ett lättsamt superhjälte-test jag hittade på nätet. Man svarar på en massa frågor som: Tycker du om att bära mantel? och Är ditt största mål att bekämpa ondska? Resultatet var lite kul, jag är (bland annat):

71% Stålmannen
70% Batman
50% Hellboy
0% Fantomen

Vad blir du? 

Fortsättningen på Egenmäktigt förfarande

Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.

Lena Anderssons fortsättning på Egenmäktigt förfarande heter Utan personligt ansvar och ska läsas så fort jag bara kan lägga vantarna på den. Jag tyckte mycket om första boken om Ester trots (eller tack vare?) att den var så tungläst och jag behövde skämskudde till och från. Efter avslutad läsning har jag tänkt mycket på den, hur den grävde sig in i mitt huvud och stannade kvar där.

Superhjältesöndag hos Fiktiviteter

Du är väl med på Superhjältesöndag hos Fiktiviteter i helgen? Annars får du se till att kika in och läsa alla intressanta inlägg. Jag har ännu inte bestämt mig exakt vad jag ska skriva om men det blir nog inte några större problem. Ämnet är så stort att det finns tusentals vinklar och synsätt, om något så blir utmaningen att begränsa sig till en slags problematik, så nu gäller det bara att välja rätt.

Sökes: trollbindande litteratur

Det går lite trögt med läsningen, ärligt talat så tas det mesta av min tid upp av tv-serier på Netflix. Har snart tagit mig igenom en reprisomgång av två säsonger av Dead Like Me och tillsammans med pojkvännen ser jag om Dexter. Men på bokfronten jag kämpar på med Christoffer Carlssons Den fallande detektiven (som är ruggigt bra men kanske inte vad jag behöver just nu) och slänger in lite Mumin när läsandet går på absolut sparlåga. Tror jag behöver något riktigt trollbindande, något som jag absolut inte kan sluta läsa. Återkommer när jag hittat det. 

Sent i november, av Tove Jansson.

Hen gillar detta!

Dagens Nyheter har en artikel om ordet "hen" i dagens Boklördag och det är roligt att se att det har börjat hitta in även i litteraturen och inte bara sociala media. Jag har hela tiden varit väldigt positiv till detta, för svenskan, nya ord. För inte kan det väl vara så hemskt med ännu ett ord? Ett ord som berikar vårt tal- och skriftspråk. För vi ska inte ta bort något annat ord, vi behåller allt vi redan har och lägger till ett nytt. Fantastiskt. Och som plus i kanten får vi ett ord som visar att könsbestämning faktiskt inte är så intressant.

Röd som blod, av Salla Simukka

Sjuttonåriga Lumikki lever ensam i en liten enrummare i Tammerfors och går på gymnasiet. Hon håller sig undan mänskligt sällskap så långt det går då hon inte har så goda erfarenheter av sådant sedan tidigare, under högstadiet blev hon mobbad och så fort hon kunde flydde hon hemifrån. En dag hittar hon euro-sedlar hängande i skolans mörkrum, någon har bokstavligen tvättat pengar. Mitt i den smällkalla vintern är Lumikki plötsligt inblandad i en härva av narkotikasmuggling och måste samarbeta med Elisa, en jämnårig tjej som representerar allt Lumikki föraktar i ett moln av dyr parfym.

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när jag fick den här boken, jag hade varken hört talas om den eller författaren men jag måste säga att jag älskar Lumikki. Hon är fantastiskt introvert, förstår sig inte på kallprat och håller sig helst för sig själv. Hon är stark, litar på sig själv och sin egen kropp och har inget till övers för det ytliga. Det är lite irriterande att hon tydligen måste tvingas in i en mer social roll, såsom nästan alltid är fallet med sådana personligheter, men det är en väldigt spännande historia som jag ser fram emot att få läsa fortsättningen på. Miljöbeskrivningarna är väldigt fina och jag gillar den knastrande kalla finska vintern. Möjligtvis är det lite irriterande att Lumikki håller på att frysa ihjäl hela tiden, men mina invändningar mot den här boken är få. Lumikki tog sig in i mitt hjärta.