Brunkebergsåsen och rymdresa till Mars

Äntligen fick jag lägga tassarna på John Ajvide Lindqvists nya bok Rörelsen. Det är alltid en liten julafton när han släpper böcker. Under helgen insåg jag dessutom att jag väldigt gärna vill läsa The Martian, eller Ensam på Mars som den heter på svenska, av Andy Weir. Den handlar om astronauten Mark Watney som efter en misslyckad rymdexpedition blir kvarlämnad på planeten Mars. Utan att kunna kontakta jorden måste han lista ut hur han ska kunna överleva tills nästa expedition kommer - om fyra år. Då filmen har premiär väldigt snart kände jag att det var dags att ge mig på den här i närmaste kultförklarade boken.

Resor i tid och rymd: När ska vi resa?

Min absoluta favoritdel av Doctor Who är när nya kompanjoner eller tillfälliga gäster undrar var de ska resa med Doktorn och Tardis och får till svar att det är helt fel fråga att ställa. När ska vi resa, är den korrekta frågeställningen. Det ständigt återkommande skämtet får initierade tittare att känna sig som hemma.

När jag bestämde vad jag skulle skriva om idag så försökte jag först komma på något annat än just min favoritdoktor, men ärligt talat, det första jag tänker på när någon säger "tidsresor" är Doctor Who. De allra bästa avsnitten är när de leker med hela tidsreseidén. Som i Blink. Avsnittet jag hela tiden återkommer till, inte kan se mig mätt på. Det har så många nivåer och varje gång känns det som att jag förstått, att jag knäckt koden, samtidigt som nya frågor uppstår. Hur kan..? Och varför..? Människor slängs tillbaka i tiden för att få leva ikapp och sedan lämna meddelanden, göra rätt för de som är kvar i nutid. Det är tur att man fick öva upp sig på Tillbaka till framtiden när man var liten, så att tidsresor inte var något helt nytt när man skulle sätta sig in i Doktorns värld. Ett annat fint exempel är avsnittet The Girl in The Fireplace där det inte är så enkelt att de åker tillbaka till sjuttonhundratalets Frankrike utan tar omvägen runt ett till synes övergivet rymdskepp tretusen år framåt i tiden. Och för att komplicera saker ytterligare så går tiden olika fort på sjuttonhundratalet och i rymdskeppet, en årstid går i en blinkning, flera år på några minuter.

Drömmen om tidsresor är drömmen om oändliga möjligheter. Att åka när- och varsomhelst, se världen födas och dö på samma dag. Eftersom vi inte kan göra det här i verkligheten så är det den perfekta fantasin med oräkneliga möjligheter. Det handlar om chansen att göra om, att åka tillbaka och ställa saker till rätta. Men även att åka framåt i tiden för att se vad som finns där. Det mest hjärtskärande är när de åker tillbaka för att laga något som inte låter sig lagas, när det är för sent redan innan man försökt. En fast tidpunkt i historien. Det kan vara alltifrån Pompeji till när Rose åker tillbaka för att förhindra sin pappas dödsolycka. Men samtidigt är det de absolut bästa historierna, när de medresande inser tidsresornas begränsningar, när paradoxer slår till och de inte får korsa sina egna spår.

"People assume that time is a strict progression of cause to effect, but 'acctually' from a non-linear, non-subjective viewpoint - it's more like a big ball of wibbly wobbly... time-y wimey... stuff."

 - The Doctor

Temahelg: Resor i tid och rymd

Se till att hänga med på den temahelg om Resor i tid och rymd som Fiktiviteter anordnar! Publiceringsschemat ser ni här nedan. Det ska bli mycket roligt att få läsa allas inlägg! Det kan hända att jag skriver om Doctor Who...

Lördag

09:45 Fiktiviteter

10:00 Kulturdelen

11:00 Johannas deckarhörna

12:00 Det här har jag läst

13:00 Fiktiviteter 

14:00 Feministbiblioteket

15:00 Den onda cirkeln

16:00 Beroende av böcker 

Söndag

10:00 Fiktiviteter 

11:00 Skuggornas bibliotek

12:00 Fiktiviteter 

13:00 Bokhyllan i pepparkakshuset

14:00 Den onda cirkeln

15:00 Bokhyllan

16:00 Fiktiviteter 

 

På flykt

Bild lånad från den här sidan.

 

 

Jag fick en utmaning av Fiktiviteter, en utmaning som inte bara känns intressant utan till och med nödvändig att skriva. Ursprungligen kommer det hela från bloggen Bläddra som började tipsa om böcker med temat barn på flykt. Det som händer just nu i Europa är ofattbart, orden räcker inte till. Det vi hela tiden svär på inte ska få hända igen, det händer igen, och ofta med så fruktansvärda verkningar att det inte går att ta in. Man skänker några hundralappar till valfri organisation medan verkligheten fortsätter att vråla precis utanför EUs gränser. Här kommer mina boktips om barn på flykt, både för vuxna, ungdomar och barn.

 

Molnet av Gudrun Pausewang. En härdsmälta i ett kärnkraftverk tvingar syskonen Janna och Uli att fly på cykel genom dåvarande Västtyskland för att komma undan radioaktiviteten. Det är naket, grymt och stundtals outhärdligt.

 

Om det var krig i Norden, av Janne Teller. Tänk tanken att det är krig i Sverige. Allt det som du i vanliga fall bara läser om, som bara händer i andra länder, det händer nu dig. Du flyr, kanske kommer ifrån din familj och hamnar i ett tältläger i Egypten. Hur anpassar du dig till ett nytt klimat, en ny religion och en helt ny uppsättning värderingar? Ett tänkvärt experiment i passformat.

 

Den femte vågen, av Rick Yancey. Jorden har blivit invaderad av något vi inte riktigt vet vad de är för något. Deras skepp hänger långt över våra städer och i våg efter våg försöker de utrota människorna. Tonåriga Cassie och hennes lillebror Sam har förlorat sina föräldrar och försöker klara sig i den här nya världen där man inte kan lita på någon. Det är inte krig i "vanlig" bemärkelse men ger ändå en bra bild av hur ensamma och utsatta barn kan bli.

 

Carrie Ryans zombietrilogi. Återigen ett okonventionellt boktips men även dessa barn och ungdomar är på flykt. Zombier har tagit över världen och de få levande som finns kvar lever i stängda byar och städer. I slutändan handlar alla tre böckerna om unga människor som tvingas kämpa sig fram utan vuxna i en värld fylld av våld och kaos. Rekommenderas å det varmaste.

Jag utmanar Boken är tankens barn, Vargnatts bokhylla och Det mörka tornet att göra detsamma.

Vinn bokpaket hos Ordfront!

Kika gärna in hos Ordfront förlags Facebook där du får instruktioner om hur du kan vinna ett fint bokpaket. Man ska dela en bild på läsning av Ordfront-bok på antingen Facebook eller Instagram. Mitt bidrag ser ni här nedan. Givetvis kör jag en omläsning av en av mina absoluta favoritförfattare: John Ajvide Lindqvist.

En lång novell av Fredrik Backman

Jag har aldrig läst något av Fredrik Backman. Inte En man som heter Ove eller Britt-Marie var här eller Min mormor hälsar och säger förlåt. Men tack vare mitt jobb så snubblade jag över långnovellen som jag länkar till här nedan och de fantastiska formuleringarna drog snabbt in mig i historien. Det är vidunderligt, brutalt och fyllt av kärlek. Jag tror att man förstör mycket av novellens storhet om man försöker förklara handlingen så jag säger inte mer än att det handlar om en farfar och hans Noahnoah. Jag säger även: läs. Och om du gillar, skänk gärna en slant till valfri välgörenhetsorganisation.

Du hittar novellen HÄR.

Bilderna är respektfullt lånade från Fredrik Backmans blogg

Bok om sorg på inköpslistan

Det här är boken jag får ångest av, bara genom att läsa om den, men ändå kan jag inte låta bli att lockas av den. 

Toms sambo Karin åker höggravid in på sjukhus med feber, illamående och andnöd. Domen blir akut leukemi. Barnet förlöses med akut kejsarsnitt, Karin dör och kvar står Tom. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv har fått fin kritik och idag ger jag mig ut efter jobbet för att köpa den. 

TV-serielördag: The Americans

Jag började titta på den amerikanska tv-serien The Americans under min sista semestervecka. På mindre än ett halvt dygn plöjde jag sju avsnitt, helt oförmögen att sluta förrän en vän bokstavligen stod utanför dörren med fingret på dörrklockan. Serien är helt fantastisk. Allt är mörkaste mörkt, man ser knappt handen framför sig. Det är 1981, miljöerna, bilarna och kläderna är spot on och för mig som var sex år då är det som att bli slängd tillbaka in i barndomen.

Vi får följa de två KGB direktorat S-agenterna Elizabeth och Philip Jennings. Födda i Sovjet men sedan nästan tjugo år utplanterade i det amerikanska samhället där de har hus, bil, jobb på en resebyrå och två barn som på alla sätt är så amerikanska som man kan bli. Föga anar barnen att deras föräldrar arbetar som spioner åt den sovjetiska staten.Varje dag riskerar de sin hälsa, sina liv för kommunismen. Fast Philip har börjat längta efter något annat, kanske ett vanligt liv, och det som länge har varit ett arrangerat äktenskap, ett arbete i jakt på ett större syfte, kan vara på väg att bli mer. Håller de på att få riktiga känslor för varandra?

Som jag skrev tidigare så har jag bara sett sju avsnitt och nu håller jag på att se om dessa då jag ser dem igen med min pojkvän, för detta är något vi bara måste göra tillsammans. Förhoppningsvis fortsätter det att växa som det gjort hittills. För man blinkar och så har det skrivits in tre ytterligare personer som alla har oräkneliga relationer med varandra. Alla jobbar dubbelt på något sätt. Det är verkligen någonting med mörkret i The Americans, hur man hejar på alla sidor, för att de är så mänskliga. Ofelbara hjältar är uppenbarligen ingenting för mig. 

After - när vi möttes, av Anna Todd

Det börjar bra. Klichéerna fullkomligt flyger i luften men det finns en läsnerv, en anledning till att jag fortsätter läsa. Hårt hållen "fin flicka" möter tatuerad, piercad och otrevlig pojke och jag borde egentligen ha vetat bättre än att börja läsa det här. Tess är omslagsflicka för den strävsamma oskulden som blir chockad vid sitt första möte med collegelivets vilda fester. Hon är ju där för att plugga! Likaså är Hardin extremt bra på att vara bad boy. Men självklart är han inte den som Tessa tror att han är. Visst är hon för präktig, precis som han är för strulig och givetvis ändras de under resans gång, för annars vore det inte intressant, men framför allt finns det till en början ett underbart driv. Och humor! Jag älskar att irritera mig på Tessas snäva pojkvän Noah och hennes inskränkta, överbeskyddande mamma samt blir förtjust i hennes underbart struliga rumskompis med ett hjärta av guld.

Fast sedan kommer alla schablonerna ikapp mig. De fortsätter att ha samma gräl om och om igen; Hardin är otrevlig, sedan blir han charmig, Tessa tindrar med ögonen för att därefter skälla och gråta. Och de där osannolika detaljerna, himmel och pannkaka! Ett exempel är att Tessa innan college verkar ha varit i det närmaste asexuell, ingen erfarenhet med vare sig sig själv eller andra. Men så fort Hardin petar på henne så fullkomligt exploderar hon. Jag brukar försöka fundera på vad i en populär berättelse som tilltalar målgruppen och den här kyska trenden vet jag inte hur jag ska hantera. Varför är alla de unga kvinnorna orörda medan de lika unga männen samlat på sig massor av erfarenhet? Sedan är det upp till kvinnorna att "snärja" dem, visa att det är ett monogamt förhållande de egentligen vill ha. Tröttsamt är bara förnamnet. 

Jag vet plågsamt väl att jag inte är målgruppen för den här berättelsen men jag brukar ändå kunna ta mig igenom ungdomsböcker, även om de inte är menade för mig, och ofta gilla. Kanske hade även jag älskat om jag varit sexton år men nu är det här är bara ännu ett jobbigt exempel på en berättelse där den unga kvinnan tar ansvar inte bara för sina egna känslor och handlingar utan även för den unga mannens. Det tycker jag att han kan få göra själv.

Tack till Norstedts förlag för recensionsexemplaret!

Nystart!

Jag lät bloggen ligga i träda någon månad då jag hade alltför mycket att göra med livet i övrigt. Men nu tar vi nya tag! Det är alldeles för roligt att skriva om böcker för att sluta helt, får kanske snarare minska ner på mina ambitioner och inte tro att jag ska kunna skriva långa recensioner varje gång. Vi drar igång redan i morgon med en recension till Anna Todds bok After, när vi möttes.

En badbild från sommarens absolut bästa bad, Blå Lagunen (Husbygropen) på Ekerö i Stockholm.

Nog!

Nog nu. Med självutplånande unga fyrtio- och femtiotalskvinnor som ägnar dagarna åt att oroa sig över vad andra kan tänkas tro om dem. Är jag fin nog? Kan jag ha den här klänningen? Äter han lax? (Men fråga honom då för h-vete!) Det är så ointressant. Och texterna må vara hur välskrivna som helst men jag står inte ut med Kristina Sandbergs Maj i Att föda ett barn eller Christina Kellbergs Ellen i boken med samma namn. Ängsligheten får mig att nästan vilja skada mig själv. Speciellt efter att ha spenderat de senaste dryga åttahundra sidorna med Ria i framtiden. Ria som är hur självklar som helst.

Jag vet att det var så här för många kvinnor under de årtiondena men det betyder inte att jag måste läsa om det. Gud ske pris för tiden vi lever i, systrar. Sandberg ska få ett sista försök om några veckor när semestern har infunnit sig men just nu så kvävs jag av ångesten, det kryper innanför huden på mig. Idag ger jag mig ut efter jobbet för att hitta ännu en framtidshjältinna på Science Fiction-bokhandeln, svensk realism faller mig inte alls i smaken just nu.

Sammansvärjningen, av Ursula Poznanski

Det här är andra delen i en ungdomstrilogi, den första heter Sveket. 

Ursula Poznanski går från klarhet till klarhet. Bokhuset hade helt rätt i att tvåan är bättre än ettan, och den var helt suverän! Det är äventyrligt, sorgligt och man får exakt rätt dos kärlek på köpet. Ria är en stark ung kvinna som nojar precis lagom och hon måste inte utstå övermänskliga kroppsliga strapatser. Historien har (ännu inte) tagit sådana vändningar och jag hoppas att vi slipper det i framtiden också. Hon älskar. Åh, vad hon älskar! Men hon låter det inte ta över hela hennes personlighet och hon baserar inte alla sina beslut på den kärleken. Det här är viktigt och stort, exakt det jag så ofta efterlyst i dystopisk ungdomslitteratur. En normal tjej, helt enkelt.

Äntligen får vi veta mer om vad som hänt världen, vad som orsakade Den långa natten och tiden därefter. Ria och hennes vänner är kvar i vildmarken, i kylan. De har fått veta vem förrädaren är och planerar hur de ska få veta mer om varför någon ansåg dem planera sfär-fientliga aktioner. Ria och Tomma är inte så säker på att ta sig till närmaste sfär är rätt väg att gå medan Aureljo och Dantorian har högflygande planer på att nästla sig in i den värld som är deras igen. Det här är ruskigt spännande! Ligga och läsa till långt inpå natten-spännande och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv om jag inte får lägga tassarna på bok tre snart.

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!

Sveket, av Ursula Poznanski

Vi kan den här historien nu. Framtid + katastrof = dystopi. Den här gången är det klimatet som ställt till det. Något istidsliknande har drabbat världen och människorna är uppdelade i de som bor varmt och säkert i stora kupoler och de som kämpar utanför i kylan. Ria är en toppstudent på väg mot utlovad storhet när hon en dag av misstag hör en konversation att hon är en misstänkt förrädare. Ung stark hjältinna + konflikt = omstörtande händelser. Snart befinner hon sig utanför sfären där hon måste använda sina kunskaper om psykologi och retorik för att överleva. 

Poznanski har en förmåga att skriva gastkramande spännande, vilket hon bevisade i sina första två böcker. I Sveket älskar jag att Ria slåss med sitt huvud. Inte för att det saknas fysiska strapatser, den rådande Fimbulvintern öppnar upp för mycket sådant också, men Rias styrka är talets gåva; övertalning, att läsa andra människor. Det är något jag saknat i alla ungdomsdystopier som jag läst de senaste åren. Som helhet är det här riktigt bra. Fantastiskt bra. Jag har bok nummer två väntandes hemma och den ska jag slänga mig över i helgen.

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!

Maddaddam, av Margaret Atwood

Som jag skrev tidigare, det tar tid att återigen komma in i den speciella värld som är Atwoods framtidsvision. Man får öva på begreppen, börja tänka annat än rakt upp och ner linjärt. Naturen har gjort revolt utan människans närvaro, isbjörnarna dog inte ut utan migrerade söderut. Nassongerna, grisarna med mänsklig hjärnvävnad, är inte längre dumma slaktdjur utan varelser som både tänker, känner och kan överlista människor. 

Texten sväller av nyord, jag fick verkligen jobba när jag läste. Att läsa Maddaddam är inget man gör samtidigt som man har ett öga på teven eller mobilen men det är så värt det. Det finns en briljans i Atwoods prosa, det är starkt, provocerande och predikande. I den här avslutande tredje delen får vi höra Zebs historia, lära känna crakerianerna bättre och åter följa Toby som jag älskar så mycket. Jag vågar inte säga mer om historien utan att avslöja för mycket men jag lovar att man inte ångrar läsningen, hela den här trilogin är ett mästerverk.

Poznanskiskt mystiskt och (numera) dystopiskt

Ursula Poznanskis tidigare böcker Erebos och Saeculum utspelade sig båda här och nu medan denna nya trilogi handlar om en dystopisk framtid. Jag tror att hon kan göra ett mycket bra jobb med de premisserna! Snart kommer jag förhoppningsvis kunna börja sniffa lite på den första delen, Sveket, och när det väl händer så hoppas jag att lästiden kommer räcka till för en sträckläsning. Poznanskis böcker har nämligen en förmåga att inte släppa taget om mig förrän på den sista sidan.

Storslaget och dystopiskt!

Det tar lite tid att återigen komma in i den värld som är Margaret Atwoods. Men när man väl är där så är det fantastiskt. Mer än fantastiskt! Det här är litteratur som får ta tid, som smyger sig in och sedan exploderar. 

Utlottning hos Vargnatts bokhylla

Kika gärna in hos eminenta Vargnatts bokhylla där man kan få inte bara en utan två böcker samt en tygkasse! Allt du behöver göra är att anmäla dig i kommentarerna.

Bilden är lånad från Vargnatts bokhylla.

Axel von Fersen och Marie-Antoinette, av Margareta Beckman

Den här historien har intresserat mig ända sedan jag först hörde talas om den. Jag vet inte hur många gånger jag läste Herman Lindqvists bok om von Fersen när den kom ut men jag tror inte de kan räknas på ena handens fingrar. Det är något med den förbjudna kärleken, smygandet och sjuttonhundratalsestetiken. Men här har författaren alldeles för stort förakt för de "brutala trashankarna" som utgör det franska, svältande folket och en för stor beundran för de kungliga, att det inte känns helt rätt. Att påstå att det var mest synd om Marie Antoinette för att hon fick utstå klander vid en affär om ett halsband när en kvinna blev pryglad som straff för sitt brott är enbart fånigt. Alldeles för många meningar slutar med tre punkter... Och alldeles för många slutar med utropstecken! Jag irriterar mig ganska mycket på ovan saker och när jag dessutom inte riktigt känner känslorna mellan de två personerna i det som för mig är en av världens största kärlekshistorier, så blir det för tunt.

Äntligen Atwood

"Äntligen" räcker inte. Margaret Atwoods fortsättning på Oryx och Crake samt Syndaflodens år är här och jag vill bara gräva ner mig i soffan med filt och katter och läsa tills den tar slut. Tror inte det finns bättre dystopi och världens undergång att läsa just nu. Hur galet än framtiden ter sig i Atwoods ögon så tror jag på vartenda ord, hon gör det helt enkelt trovärdigt. Vi ses på andra sidan.

Maze Runner - I dödens stad, av James Dashner

Tredje och sista delen i James Dashners trilogi om Thomas. Första delen var Maze Runner och den andra I vansinnets öken.

Apokalypsen är här, världen håller på att gå under. Människorna blir galna av stormsjukan och går från förvirring, till våldsamheter och slutligen total zombiefiering. Ännu en gång hoppas Thomas att hans svårigheter ska vara över, att han ska få veta sanningen om WICKED, vem som är god och vem som är ond. Ännu en gång får han börja nysta från början. Men nu har vi ändå nått slutet på den här historien och det har varit ett nöje måste jag säga.

Den här sista och tredje boken saknar lite av det driv som genomsyrade de två första, det händer saker hela tiden även i den här fast inte på samma sätt. Men då det tidigare till och med var lite överskott på just drivet så gör det inte så mycket. Övervåldet som hade en stor del i den andra boken har tack och lov tonats ner här, även om det givetvis inte är helt borta, världen håller ändå på att gå under  Jag är också mycket tacksam att romantiken inte spelar så stor roll i de här böckerna, den obligatoriska förälskelsen, förvirringen och påföljande plutande med underläppar saknas. Underbart! Och precis som Thomas så drevs jag hela tiden under läsningen av en enorm längtan att få veta vad som är upp och vad som är ner. Vem kan man egentligen lita på? Är WICKED bra?

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret!