fredag 5 juni 2015

Axel von Fersen och Marie-Antoinette, av Margareta Beckman

Den här historien har intresserat mig ända sedan jag först hörde talas om den. Jag vet inte hur många gånger jag läste Herman Lindqvists bok om von Fersen när den kom ut men jag tror inte de kan räknas på ena handens fingrar. Det är något med den förbjudna kärleken, smygandet och sjuttonhundratalsestetiken. Men här har författaren alldeles för stort förakt för de "brutala trashankarna" som utgör det franska, svältande folket och en för stor beundran för de kungliga, att det inte känns helt rätt. Att påstå att det var mest synd om Marie Antoinette för att hon fick utstå klander vid en affär om ett halsband när en kvinna blev pryglad som straff för sitt brott är enbart fånigt. Alldeles för många meningar slutar med tre punkter... Och alldeles för många slutar med utropstecken! Jag irriterar mig ganska mycket på ovan saker och när jag dessutom inte riktigt känner känslorna mellan de två personerna i det som för mig är en av världens största kärlekshistorier, så blir det för tunt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar