Gycklarens arv, av Kersti Vikström

I det fiktiva landet Nova blir flickan Esmeralda på sin tioårsdag skickad att arbeta i huvudstaden Corona. Hennes föräldrar är kontraktsarbetare och har förbundit sig att ge bort sitt förstfödda barn när hon är gammal nog. Ensam kommer hon till palatset där hon blir kammarjungfru åt guvernörens äldsta dotter. En ring i hennes ena öra visar att hon är livegen, att hon inte får någon lön för sitt arbete men det finns de som har det värre. Under en resa till landsbygden träffar hon för första gången soller, en folkgrupp som en gång fanns över hela landet men som förslavades eller blev bortkörda av det erövrarfolk som nu besitter Nova. Snart blir Esmeralda mer bekant med sollern Storm som är slav på det gods hon besöker i egenskap av guvernörens barnflicka. Ett möte som kommer att förändra hennes liv. 

Den här boken trillade ner i min brevlåda utan att jag bett om den och efter en första anblick så var jag på väg att inte ens ge den en chans. Framsidan är fin men intetsägande, den gav mig ingen känsla för vad för slags historia det handlade om. Men när jag ändå började läsa så blev jag snabbt glatt överraskad. Vilken berättelse! Den har ett flyt, ett driv, det där som gör att man inte vill lägga den ifrån sig trots att det är för sent om kvällen. Jag tycker så väldans mycket om Esmeralda även om jag ibland hoppat högt i ilska över hur en sådan ung flicka kan vara så plikttrogen och underdånig. Men givetvis är hennes förändring en del av hur det ska vara, för att hon ska bli den hon är så slutet så måste hon börja långt åt andra hållet på skalan. Gillar även hur berättelsen ofta är riktigt grym trots att den är menad för en yngre publik, Vikström har inte duckat för de svåra frågorna. Nova är ett riktigt spännande fantasirike och jag skulle mer än gärna läsa fler berättelser härifrån. Det finns några småsaker som jag inte riktigt förstår, som att sollerna till exempel är kristna, men det är småsaker som inte stör alltför mycket. Jag kan ge Gycklarens arv det bästa möjliga betyget: jag låg vaken och sträckläste den här boken ett par nätter när jag hade den mest extrema jobbperioden på många år och ingen annan berättelse lockade det minsta. Den väckte min läslust igen.

Tack till Opal Förlag för recensionsexemplaret!

 

Och den tolfte Doktorn är....

...Peter Capaldi! BBC annonserade nyheten igår och jag fick veta idag när mamma kom förbi och berättade att det stått på Text TV (!). Mamma har inte ens börjat se serien än men ändå vet hon tydligen alla nyheter om serien fortare än jag. Så, vad säger ni, alla Whovianer där ute? Kommer detta att fungera? Efter en kort betänketid över en kaffe så tror jag att detta kan bli riktigt bra. Capaldi är äldre (55 år) än de två senaste doktorerna och kan ge en pondus till rollen, en självsäkerhet som jag tror kan bli fantastisk. Så min första spontana reaktion är: tummen upp!

Extra roligt är att han redan varit med i Doctor Who, i fjärde säsongen och avsnittet The Fires of Pompeii. Samt i Torchwood i Children of Earth.

Och slutligen bara ännu en bild, mest bara för att han är riktigt snygg här.

Nyinköpt!

Åtminstone en av semesterdagarna måste gå till att köpa böcker, håller ni inte med? Gick förbi SF-bokhandeln, Drottninggatans Bok & Bild och Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan för att bunkra upp lite nytt. Jonas Gardells tredje och avslutande del i Torka aldrig tårar utan handskar var självklar, de två i pocket lite mer chansningar men jag kände mig modig!

 

(De i pocket är Fördömd av Benedict Jacka samt Bring up the Bodies av Hilary Mantel.)

Checkar in på bloggen

Det blev visst lite mer än en veckas bloggsemester och jag har mina aningar om att de närmaste veckorna kommer att fortsätta på liknande sätt. Jag har faktiskt inte ens öppnat min dator för annat än att betala mina räkningar. För att vara helt ärlig så har jag knappt läst en rad heller utan mest bara existerat, andats. Varit på Bornholm och cyklat. Badat i sjö och badat i havet. (Och de senaste dagarna: tampats med en sommarförkylning.) Men nu ska jag sätta igång igen, jag och bondkatten sitter redo i soffan med Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe.

Gregor från Ovanjord, av Suzanne Collins

(Eftersom det är sommarlov så lånar jag bokbeskrivningen från Adlibris )

När Gregor ska passa sin tvååriga lillasyster Boots försvinner hon genom en öppning i tvättstugan. Gregor kastar sig efter och faller ? och faller. Slutligen hamnar han i Underjord, som befolkas av stora råttor, spindlar, kackerlackor och bleka människor med lila ögon. En värld som - visar det sig - bara har väntat på att syskonparet ska komma. Gregor är nämligen omnämnd som krigare i en gammal profetia och Boots är prinsessan som alla kackerlackor dyrkar. I det mörka, främmande landet råder fiendskap mellan de olika invånarna. Ett krig är nära förestående. Underjords öde vilar helt i syskonparets händer, men Gregor har bara en önskan: att ta sig hem. (Tog dock bort den sista meningen som jag tycker innehåller en spoiler.)

Detta är den första delen i Suzanne Collins fantasyserie för en något yngre målgrupp än hennes tidigare braksuccé, Hungerspelen. De fem böckerna om Gregor riktar sig till barn i åldrarna 9 - 12 och är ett fantastiskt och fartfyllt äventyr. Jag gillar Gregor, på riktigt. Han har det inte lätt den här lilla killen men eländet blir inte för tungt samtidigt som att det inte finns gulliga, barnvänliga lösningar på allt. Döden är exempelvis väldigt närvarande i den här boken. Och så har vi Gregors lillasyster! Otroliga lilla Boots som lyfter mycket av historien. Visst kan det bli ganska äckligt med alla dessa enorma spindlar, råttor och kackerlackor - en varning går ut till alla fobiker - men när boken är slut så har man ändå börjat känna något varmt för alla dessa djur man oftast ser som ohyra. Jag kommer absolut fortsätta läsa serien om Gregor!

Ströläsning i väntan på semester

Hjärnan har som vanligt slagit över i semesterläge någon vecka för tidigt och jag suckar och grymtar för varje ärende som kommer in på jobbet, samtidigt som jag suckar och grymtar även när det inte händer något alls. Att tiden faktiskt går märker jag enbart av att mobilen kräver att bli laddad. Jaha, har det gått ett dygn nu? Igår var jag och hämtade bokpaket samt dvd-box på mitt uthämtningsställe men satte inte i första skivan av Doctor Who säsong 7, för jag är helt slut om kvällarna. Går och lägger mig strax efter nio och hinner läsa kanske tio sidor ur Gregor från Ovanjord innan ögonen åker igen. Men jag gillar Gregor! Och hans fantastiska lillasyster Boots. På pendeln till och från jobbet läser jag Det eviga folket är inte rädda och är helt förhäxad av hur bra det är. Orden liksom smyger sig på, lurar sig in i ens medvetande och PANG så förstår man innebörden i det man precis läst.

   

  

Pausfågel i Doctor Who-skepnad

Jobbkaoset rann plötsligt ut i ett ingenting. Vi är knappt några på plats och de ärenden som tidigare trillat in i en strid ström lyser med sin frånvaro. Äntligen! Har totalt nördat loss på Doctor Who och nästan fått sitta på händerna för att inte beställa Tardis-handdukar, Tardis-kakburkar och annat fint. Har börjat få lite separationsångest när jag om och om igen läser om att Matt Smith ska sluta, jag tycker nog ändå bättre om honom än jag först trodde! Så, i brist på vettiga inlägg om böcker så blir det ett par bilder från Doctor Who-sidan hos Icanhascheezeburger. 

Morantologi, av Caitlin Moran

(Eftersom det är sommarlov så snor jag bokbeskrivningen från Adlibris.)

"I KONSTEN ATT VARA KVINNA var jag begränsad till ett enda ämne: kvinnor. Deras hår, deras skor och att de är tända på Aslan från Häxan och lejonet (något som jag VET är en universell sanning). Men! I min nya bok MORANTOLOGI - som titeln antyder - är jag fri att ta mig an RESTEN AV VÄRLDEN: Ghostbusters, Twitter, koffein, panikattacker, Michael Jacksons begravning, att vara en medelklassmarijuanapundare, Doctor Who, helgfyllor, Downton Abbey, min egen tragiskt förtidiga död och min återkommande oförmåga att få någon att börja använda det smeknamn jag valt åt mig själv: "Puffis". Jag går på sexklubb med Lady Gaga, gråter på Paul McCartneys gitarr, medverkar som gnom hos Richard & Judy, går ombord på TARDIS, sniffar på Sherlock Holmes kuddar på Baker Street 221B, skriver Amy Winehouses dödsruna, samt kommer för sent till premiärministern på Downing Street. Och tiden som blir över - mellan baksmällorna - går jag på om välfärdsstaten, stängda bibliotek och fattigdom: som en lite sämre Dickens eller Orwell, men med tuttar."

Okej, jag skrattade inte lika mycket när jag läste Morantologi som när jag läste Konsten att vara kvinna (när jag skrämde en intet ont anande turistande barnfamilj på pendeln genom att gråta så mycket av skratt att jag till slut inte fick luft) men fan alltså (jo, svordomen är berättigad), det finns få människor som kan få mig så hjärtans glad och lycklig som Caitlin Moran. Hennes texter växlar mellan djupaste allvar och lustiga kåserier och även fast jag inte håller med henne hela tiden så bara älskar jag henne. Rätt och slätt. Moran säger att hon drömmer om att bli kompis med vissa kändisar och fantiserar om de samtal de skulle kunna ha och något liknande känner jag om henne. Vore hon inte världens häftigaste polare? Absolut bäst är hon när hon i detalj går in på bröllopet med prins William och Kate (Stephen Frys Twitter som förvirrade landet roade mig enormt), när hon besöker inspelningen av Doctor Who, erkänner sin besatthet av Benedict Cumberbatch från Sherlock och de nattliga samtalen med sin mer eller mindre vakne make. ”Händer det här på riktigt? Herregud, det händer på riktigt…”

Köp den här boken! Läs något kåseri om dagen och njut av en genuint roligt människa som kanske är något galen men inte så mycket att det stör.

 

Att lura sig själv på SF-bokhandeln

Hur man lurar sig själv att känna sig duktig när man går in på SF-bokhandeln för att köpa en present till en vän: man plockar på sig fyra, fem saker (Doctor Who-leksak, Big Bang Theory-tröja, Dödsstjärnan-isform) samt två böcker. Sedan när man inser det tokiga i det hela och lämnar i från sig allt utom en bok så tycker man att man varit riktigt vettig! För kom igen, EN liten bok kan man väl ändå få unna sig? Även om det ursprungliga målet var att inte köpa något förutom presenten.

Gratis e-böcker genom DN

Upptäckte till mig stora lycka att DN under sommaren erbjuder gratis e-böcker (sju olika titlar) om man är prenumerant! Plötsligt blev jag väldigt glad att jag ännu inte gjort allvar av mina hot om att säga upp min helgprenummeration. Först ut är Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu som jag varit väldigt nyfiken på sedan den kom. Den är nu nedladdad till mobilen och ska förhoppningsvis vara min räddning på pendeln till och från jobbet under de två veckor som är kvar till semestern.