Har jag blivit FÖR van vid eReadern!?

I morse började mannen bredvid mig på pendeltåget ställa en massa frågor om min (lånade) eReader ("Vad är det du... det är ingen mobil... Vad ÄR det för något?") när jag var djupt försjunken i en zombieroman. Eftersom jag inte är speciellt social så blir jag alltid misstänksam när någon pratar med mig i rusningstrafiken, om inte tåget i fråga har rivit ner en kontaktledning och vi är på väg att bli evakuerade, så jag svarade nog ganska enstavigt. Fast jag har upptäckt att många blir ganska överraskade när de inser att eReadern enbart är något man använder för att läsa böcker och inte är en iPad eller liknande ("Men, men, vill du inte kunna göra MER med den?"). Trots min motvillighet till nymodigheter så kan jag slutligen inte låta bli att älska den lilla plastmanicken. Det har till och med gått så långt i vaneprocessen att jag kom på mig själv i helgen med att med fingret nästan försöka markera ett ord för att slå upp det i en vanlig pappersbok (!) på det sätt man kan göra i eReadern... Nej, just det. Det går inte.

Magikerna, av Lev Grossman

Kanske är ni trötta på att läsa om Magikerna vid det här laget men ärligt talat: det struntar jag högaktningsfullt i. För jag gillar det här, jag gillar det här väldigt mycket. Jag läste den på engelska när den kom ut men kunde inte motstå att läsa om nu när den kom på svenska.

Quentin går sista året på high school och försöker komma in på ett bra universitet när han en dag får ett erbjudande om att börja på Brakebills, ett hemligt magiskt college i New York. Det ligger på en plats som man enbart hittar till om man har en inbjudan. Väl där får han lära sig magi från grunden genom upprepning, upprepning, upprepning. Han och vännerna tar sig igenom utbildningens fyra år men när de kommer ut på andra sidan så väntar ett stort...ingenting. För vad gör man när man kan få precis allt utan ansträngning, hur finner man nyfikenheten och viljan som krävs för att leva vidare? Men då när de som mest behöver det så öppnar sig en ny värld för de unga magikerna och ett helt annat äventyr tar sin början.

Vad jag har förstått så antingen älskar man Magikerna eller så gillar man inte alls. De recensioner jag har läst har varit långt åt det ena eller det andra hållet, sällan något mellanting. Och som ni redan förstått så tillhör jag de som inte hittar nog med superlativ. Jag älskar att den här världen inte är enkel, att alla handlingar har konsekvenser och att döden är oåterkallelig. Boken erbjuder absolut inte några simpla lösningar och allt fixar sig verkligen inte på slutet, för det som har hänt har hänt. Detta är en bok om hur farligt det kan vara när ens innersta önskningar blir sanna, för vad ska man ta sig till när man har allt man någonsin velat ha och det blivit vardag? Otroligt nog så var boken lika bra nu i andra läsningen, kanske till och med bättre. Och fantastiskt nog så hade jag fortsättningen, The Magician King, hemma så när jag hade läst sista sidan i Magikerna så fortsatte jag bara på första sidan i bok nummer två. På fredag när jag är ledig ska jag gräva ner mig i soffan och läsa den tills den tar slut.

Nytt Harry Potter-omslag

Scholastic har släppt hur den första Harry Potter-bokens nya omslag (av Kazu Kibuishi) kommer att se ut från och med september. Vad tycker ni? Jag tycker det är riktigt, riktigt fint. En varm och välkomnande bild med många detaljer. Måste man nu alltså köpa ännu en omgång av serien bara för de fina omslagens skull?

Okej då.

Om det var krig i Norden, av Janne Teller

Tänk dig att det är krig. Här, hemma i Sverige. Allt det där som du tidigare bara sett på tv eller läst om i tidningarna händer dig. Människor har försvunnit, tagna av Enhetspolisen, och de i din närhet som inte är döda är antingen skadade av splitterbomber, svårt sjuka eller så traumatiserade att de inte kan ta sig för något. Men så får du och din familj en chans att fly, att komma till ett tältläger i Egypten. Ni flyr med ett ombyte kläder och kommer till ett land där ni anses som ociviliserade för att ni varken kan språket eller seder och bruk. Kan du tänka dig det? Eller är den tanken för långt borta.

Om det var krig i Norden är ett passformat litet tankeexperiment om det som vi i norra Europa anser bara händer andra, aldrig oss. Det är femtio sidor av kort text och bilder som slår rakt i magen och får mig att tappa andan. Den är från tolv år och är väl mest tänkt för de tidiga tonåren men kan med behållning även läsas om man är vuxen.

Jag var bara sex år när U137 gick på grund i skärgården i Blekinge och egentligen för liten för att få några bestående minnen av händelsen men jag har ändå en känsla kvar från de dagarna 1981. Kanske föddes min rädsla för Kriget då. Jag växte upp under Kalla kriget, med ”Om kriget kommer” i telefonkatalogen samt skolans diagram av den skada Bomben skulle göra om den fälldes på Sergels Torg. Av någon anledning så tänkte man som barn alltid bokstavligt och att atombomben skulle träffa mitt i prick på torget var självklart och man såg noga ut vilken skadesektion man skulle hamna i. Vi ute i de yttre förorterna skulle förmodligen överleva själva smällen men ändå dö de närmaste dagarna. För mig var möjligheten om krig verklig. Men hur är det med de som växer upp idag, finns detta i deras tankar och i förlängning: hur mycket empati känner de för de flyktingar som kommer till Sverige? Att Kalla krigets skugga är borta är en enorm lättnad och absolut inget jag önskar dagens barn men kanske behöver de bli påminda om att alla inte har lyckan att växa upp i ett tryggt samhälle. Speciellt gillar jag att tänka mig in i hur det vore att anpassa mig till ett helt annorlunda samhälle än det svenska. Hur skulle jag klara mig om jag plötsligt var tvungen att lära mig arabiska och muslimska värderingar för att överleva? Och skulle jag kunna leva flera år i ett tältläger tillsammans med de man krigade mot i hemlandet? Detta är en viktig bok som väcker många tankar. Rekommenderas varmt.

Stort tack till Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Omläsning: Det mest förbjudna, av Kerstin Thorvall

Jag vet att jag har läst den här boken förut men jag minns inte när eller exakt vad jag tyckte om den då. Inte för att jag tror att jag tyckte något annat än bra om den, för jag har gillat alla de böcker av författaren som jag läst, men textens detaljer har på något sätt försvunnit för mig. Kanske var jag för ung för att förstå förra gången? Så det var lite som att läsa den för första gången.

Den reaktion som följer mig genom hela boken är upprördhet. Hur kunde detta vara så kontroversiellt, hur kunde en (inte purung) kvinnas sexliv reta människor så? Men jag blir även beklämd av huvudpersonens mamma och mormor som verkar ha levt så begränsade och rädda liv. Det där med wienerbröden kommer följa med mig länge. Jag menar inte att karaktären Anna (som egentligen är Thorvall själv) gör allt rätt, långt ifrån, men det är misstag som är hennes att göra. Sedan blir jag rasande när hon döms hårdare för att hon är kvinna. En man som "knullat runt" och sedan gett ut det i bokform hade aldrig fördömts på samma sätt. Det är faktiskt befriande med en kvinna som säger att hon inte är skapt för familjeliv i radhus med småbarn och prydliga middagar utan som berättar om vad hon istället vill ha och hur hon så småningom tar sig dit. I ett annat slags samhälle hade hon kanske inte styrts in i konventionella äktenskap, då kanske hon kunnat skapa sig ett liv som hon kunde stå ut med från början. Utan att såra andra människor på vägen.

"Vara kåt. Visa att man är kåt och inte skämmas. Fastän man är kvinna och inte ens ung. Men när jag försökte skriva en följetong om en kvinna som var som jag, då blev det stor oro på veckotidningsredaktionen och chefredaktören som var blond och söt och aldrig svettig under armarna såg vädjande på mig och sa: 'Men nog är det väl bra sjaskigt?' och jag kände att jag inte kunde förklara för henne, att för de flesta är livet ganska sjaskigt, faktiskt, och de skiter i att duka vackert." 

Bokhyllan organiserad - check!

Mamma ska sälja radhuset och flytta till lägenhet så de närmaste helgerna kommer vi göra vårt bästa för att rensa ut ungefär hälften av det hon äger. Igår stod jag först i hennes bibliotek och sorterade, flyttade och lade åt sidan för att några timmar senare stå framför mina egna bokhyllor för att försöka få in böckerna jag fått med mig hem. Det var inte som att det fanns så mycket plats där innan. Men nu är bokstavsordningen återupprättad (av någon anledning kom O efter S) och det ligger inte längre böcker inknökade på tvären överallt. Tre av fem bokhyllor ser ni nedan:

Och så fick jag med mig Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (som för övrigt ligger på ett örngott jag hade som barn och bara inte kunde slänga idag) och som jag skrev om för inte så länge sedan. Ska bli väldigt intressant att läsa om den.

Wallflower, av Stephen Chbosky

Det var som sagt inte länge sedan jag läste The Perks of Being a Wallflower men jag kunde ärligt talat inte motstå att läsa om den så snart igen. Jag klipper handlingen från min tidigare recension och klistrar in här:

Charlie ska börja high school och är vettskrämd så han börjar skriva brev till en icke namngiven vän, brev där han berättar om sitt liv.  Han berättar om ensamheten, om de sociala svårigheterna, om föräldrarna och syskonen, om vännerna Patrick och Sam samt om böckerna han läser. Långsamt får vi lära känna en udda karaktär, någon som är van vid att stå vid sidan av men som vill börja ta för sig och aktivt kämpar för att komma dit. 

Så kommer vi då till pudelns kärna: fungerar detta även i svensk översättning? Delvis, vill jag säga. Det är fortfarande en riktigt bra bok som är fint skriven med känsla för nyanser. Och jag är på riktigt glad över att den nu kommer nå de som enbart läser på svenska. Men. Många av de meningar och stycken som var så magiska vid den första läsningen har på något sätt förlorat sin lyster här, jag till och med missar dem om jag inte är uppmärksam. Vill dock poängtera att jag inte hittar några egentliga brister med översättningen men att det i den här boken finns uttryck som helt enkelt inte gör sig lika bra på svenska. De är omöjliga att översätta "rätt" helt enkelt och förmodligen låg mycket av min wow-känsla för texten i de uttrycken. Men ändå blev jag återigen förälskad i Charlie, Patrick och Sam.

Stort tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret.

DN spoilar Beautiful Creatures

Om du har tänkt läsa boken Beautiful Creatures innan du ser filmen så ska du absolut inte läsa DN's recension av filmen idag för däri spoilas en av de stora sakerna. Kanske är det annorlunda upplagt i filmen och därmed ingen fara, det vet jag inte, men i boken får man veta det först i slutet. Så: major giveaway.

En Mumintrollsk tröst

Det kommer en tidpunkt varje vinter när jag känner att jag har fått nog, när jag vill ha något annat än snö och kyla. Och då gillar jag ändå den här årstiden mer än de flesta. Men ofta runt februari så får jag en längtan efter Mumintrollet och Trollvinter, Tove Janssons fantastiska berättelse om en varelse som vaknar när han borde sova och hans chock inför allt kallt och mörkt. Det blir till en tröst. Jag känner mig lite mindre ensam. Så igår kväll plockade jag fram mammas fina utgåva från 1957 och började läsa. Igen.

"Det är snö, viskade Mumintrollet. Mamma har hört talas om den och den kallas snö. Utan att Mumintrollet visste om det beslöt sig hans sammetsskinn för att växa. Det bestämde sig för att småningom bli en päls som kunde behövas om vintrarna. Det skulle ta lång tid, men beslutet var fattat. Och det är ju alltid en bra sak."

 

Zombielarm i Montana, USA

Jag. Skulle. Skita. På. Mig.

(Givetvis var allt fejkat av hackers men shit vad läskigt att det gick ut live i tv.)

Förväntningar som förstör

Viss spoilervarning för boken Magikerna av Lev Grossman.

Nu när jag håller på och läser om Magikerna så tänker jag en del på vad förväntningarna gör för och emot en bok. För när jag läste ovan bok på engelska så hade jag ingen aning om att den skulle komma att kallas för "Harry Potter för vuxna" eller att bokens Fillory var en enda stor blinkning till C.S. Lewis Narnia. Jag fick upptäcka allt det där själv och kände mig, kanske inte smart, men i varje fall lite lyckligare än tidigare. Det var något som var roligt att hitta! Det irriterade inte som jag läst att många andra har upplevt. Samma sak gäller alla dessa blurbar som skriker ut att den och den boken var årets bästa läsning, helt fantastisk eller preciiiis som Twilight/Hungerspelen (om man nu går igång på dessa)! För även om man försöker hålla nere förväntningarna så lurar de trots allt någonstans i bakhuvudet. Hur ofta är böcker lika bra som blurbarna lovar? Kan de bli lika bra som ens egna förväntningar hoppas och tror på?

Var det bra så? av Lena Andersson

Insåg igår att Var det bra så? av Lena Andersson är årets Stockholm läser-bok så jag gick fram till bokhyllan efter frukost och plockade ner den. Sedan satte jag mig i soffan och läste med pauser för enbart tupplur och popcorn-lunch (det senare var ej godkänt av mamma när hon ringde) och jag läste tills boken tog slut. Vet att jag läste den när den kom ut 1999 och att jag gillade väldigt mycket. Även jag är uppvuxen i en förort till Stockholm, om än inte lika mycket miljonprogram som det fiktiva Stensby, hos oss var det de jugoslaviska barnen som hade egna klasser och inte de turkiska. Många av de vuxnas attityder i boken är på pricken, alltså de vuxna som mot kvällen kunde åka hem till en annan verklighet. De lärare som tyckte att vi skulle vara glada åt mångfalden medan de åkte hem till sina villor och aldrig i livet kunde tänka sig att uppfostra sina egna barn där de arbetade.

Var det bra så? berättar om Lotta som växer upp i Stensby i nordvästra Stockholm. Den berättar om hierarkier, makt och hudfärg och om den pinsamma fattigdomen som får barn att ljuga om varför de inte åker till fjällen på skidsemester på sportlovet och vad man har på sig och äter när pengarna är Helt Slut. Det är även en historia om våld, alkoholism och drömmar. En viktig bok som jag hoppas att så många som möjligt läser under det här året.

Gilla hata horan

Som en fortsättning på inlägget om näthatet så tipsar jag om en intervju med Johanna Nilsson i Boklördag där hon berättar om boken Gilla hata horan som handlar om just människors beteende på nätet. Har själv inte läst den men blev givetvis intresserad. Har faktiskt bara läst en bok av Nilsson och det är hennes första, Hon går genom tavlan, ut ur bilden, och den älskade jag.

Uppdatering: Läs även gärna den text Jan Guillou har skrivit i dagens Aftonbladet!

Näthatet

Så har även jag sett Uppdrag Gransknings reportage om näthatet, om kvinnohatet, och liksom många andra tittare bär jag nu på den konstiga kombinationen uppgivenhet och fruktansvärd ilska. Vilka är de här människorna egentligen? Hur kan man inte förstå att elakheter och regelrätta hot i skriftform är precis lika obehagliga, och olagliga, som muntliga? Finns de här männen i min närhet? Jag tänker på mina arbetskollegor, de fantastiska män i alla åldrar som delar min vardag, behandlar mig med respekt och som mot kvällen åker hem till sina döttrar vars liv de skulle dö för att skydda. Finns någon av dem bland kommentatorsfälten som Uppdrag Granskning tog upp, som jag själv ibland halkat in på? De flesta männen som skriver sådana här saker har på något sätt kvinnor i sin närhet. Vad i deras uppfostran har gått så snett att de tycker sig ha rätten att kränka en annan medmänniska?

Det var länge sedan jag skrev en text med så många frågetecken. Men tyvärr har jag inga svar, bara en hel hög med frågor. Fast samtidigt så vill jag rikta ett stort TACK till alla bokälskare som faktiskt gör bokbloggandet till ett nöje. Hatet är så långt borta i våra kommentarer och jag hoppas det får fortsätta så.

Min recension av Beautiful Creatures

...hittar du här hos Swedish Zombie! Gå gärna in dit och läs.

Tv-serien Under the Dome

Lite roligt: när man går in på sidan om tv-serien Under the Dome av Stephen King får man får börja med att skriva in sin gautadress och zip code. Tänkte "fanken, det funkar nog bara om man bor i USA" men provade ändå. Och dra på trissor, där var mitt hus! Visserligen en väääldigt gammal bild från när de renoverade taket för några år sedan, men ändå mitt hus. Dome-effekterna var ganska fåniga men jag blev ändå glad över att bli inkluderad i en gimmick som jag absolut inte trodde skulle fungera på Stockholms förorter.

Jag vill också läsa Magikerna!

Jag har ju redan läst den på engelska men med all publicitet i dagarna så blev jag nyfiken nog att börja bläddra i den under ett besök på Akademibokhandeln. Och eftersom jag knappt kom ihåg något alls som dök upp när jag bläddrade och läste några rader här och där så köpte jag den. Jag vet inte om det är fantastisk logik eller total brist på sådan. Hur som helst så hade jag med mig boken hem och bondkatten verkar helt klart intresserad. Läste hundra sidor direkt när jag kom hem och jag minns den här känslan från första omgången, jag minns den så himla väl: känslan av att magi kan vara på riktigt. Jag tror på det. Så nu förbereder jag mig på att släpa tung, inbunden bok fram och tillbaka på t-bana och pendeltåg, fast jag egentligen hade annat på lässchemat.

I stort sett menlös

Ibland kommer det dagar när jag bara behöver något välbekant att sjunka ner i, när jag absolut inte vill läsa något nytt eller planerat. Igår var en sådan dag och när jag vaknade nu på morgonen så fortsatte jag av bara farten. Vet inte hur många gånger jag läst Liftarens guide till galaxen men jag hisnar och skrattar högt varje gång. Minns också sommaren när min kusin bad om lästips och alla himlade med ögonen när jag gav honom min nästan niohundra sidor tjocka pocket med alla böckerna i en del. Kunde jag inte ha givit honom något... lättare? Men min magkänsla visade sig vara den rätta, kusinen låg på stranden och läste och läste och läste. Och skrattade så hela han hoppade.

Långsamt och med avsmak närmade han sig dörren. Han påminde om en jägare som smyger på sitt byte. Plötsligt gled dörrren upp.
   - Tack, sa den, för att ni ville glädja en vanlig enkel dörr.
Djupt i det inre av Marvin hördes några kullager skära ihop.
   - Lustigt ändå, sa han med begravningsrösten, att just när man tror att livet inte kan bli värre, så blir det det likförbannat.

DN Boklördag skjuter återigen långt över målet

För det första: en zombie, flera zombier. För det andra: är det bara tonåringar som får gilla zombielitteratur och zombiefilmer och då bara för att det påminner om deras egna halvtaskiga hygien? Det finns få saker som skrämmer och lockar mig som zombier, jag knarkar de odöda på samma sätt som jag som tonåring slukade böcker om kärnvapenolyckor. För det handlar snarare om vad världens undergång gör med människan som individ och som kollektiv än ett frossande i smuts, blodsprut och halshuggningar. Åtminstone för mig. Vem och vad offrar vi och framförallt varför. En riktigt bra bok om apokalypsen tvingar mig att hantera allt om livet och döden. De här fem och en halv raderna av Hö Hö-humor hade jag kunnat vara utan.

Barça - så skapades världens bästa fotbollslag, av Graham Hunter

Jag ska på en gång erkänna att jag inte läst hela den här boken, utan bara vissa kapitel här och där. För trots att jag själv bad förlaget om ett exemplar och är intresserad av fotboll så visade den sig inte vara något för mig. Så jag kan inte ge någon komplett recension men jag ska försöka förklara varför jag aldrig kom igenom hela texten. 

Den brittiske journalisten Graham Hunter har skrivit en fyrahundra sidor lång hyllning till vad många anser vara världens bästa fotbollslag. Och han har sannerligen gjort ett fantastiskt grundarbete med att se massor av matcher och gjort intervjuer med tränare och spelare. Men allt genomsyras av en känsla av att ingen som får sin lön från fotbollslaget Barcelona någonsin kan göra något fel. Och gör någon fel så har de sedan dess fått sparken och omfattas därför inte längre av magin. Rapporteringen från de matcher som Barcelona förlorar berättar om en allmän känsla av att "något var fel" redan från början men att man gick med öppna ögon mot undergången. Och när de vinner så skiner solen hela dagen, fåglarna kvittrar och alla hade en god känsla i magen från det att de vaknade. Till och med motståndarlagets tränares kroppsspråk signalerar att de ödmjukt accepterar nederlaget. Okej, jag överdriver. Men ni förstår förhoppningsvis hur jag menar. Jag saknar nyanser, en beskrivning av världens bästa fotbollslag från någon som kan se att även idoler har dåliga sidor. Någon som kan ta det bra och det dåliga utan att hela tiden hitta försvar och ursäkter för det som händer, att låta det bara hända utan att tolka in gudomliga ingripanden. Så trots att den här boken utsetts till "Årets fotbollsbok" (av The Football Supporters' Federation) och de flesta verkar hylla den så var den inget för mig. Tyvärr, måste jag tillägga.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!