Under tiden, av Stefan Casta

Under tiden består av två parallella berättelser. Den ena följer pojken Li Li som lever i en medeltidsliknande period med sin mormor. Det är svält och missväxt, sjukdomar tar kål på de utmattade människorna. En dag när Li Li sitter i hamnen och fiskar så hittar han en flaskpost som består av tre underliga teckningar. Den andra berättelsen är en fortsättning på det som hände i boken Den gröna cirkeln. Barnen och ungdomarna som var med om den naturkatastrofen och blev bortspolade i jättevågorna har nu fått tillskott av ett nyfött barn och när de hittar tre öar så bestämmer de sig för att bli bofasta där. Men visst är det något underligt med deras nya hem? I vattnet nedanför den ena ön ligger ett gammeldags skepp helt orört på botten. Och för att citera författaren själv:

”På gränsen mellan mardröm och verklighet, mellan medeltiden och framtiden. Under tiden, kort sagt.”

Precis som den första boken, Den gröna cirkeln, så gav den här boken mig mardrömmar. Bokstavligt talat. Det är något så extremt obehagligt med det drömska och osäkra. Sen dessa unga människor som oftast får klara sig själva, det är hjärteknipande. Man får inte så jättemånga svar på sina frågor, ens i slutet av boken, men jag tycker inte det gör så mycket. Det är spännande, läskigt och fint. Men mest läskigt. Riktigt läskigt. Tror inte jag har de rätta nerverna för ungdomsböcker längre.

Läs ett smakprov på boken här!

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!

Den gröna cirkeln, av Stefan Casta

 Judit går på kultur- och internatskolan Fågelboet i den lilla staden när det en dag börjar regna. Och det slutar inte. Tvärtom blir ovädret bara kraftigare och en kväll när hon och tre andra elever sitter på skolans nybyggda altan så är stormen så vild att träd knäcks, tak blåser av och trädäcket de befinner sig på slits loss från byggnaden och flyter iväg. När allt bedarrar och de många dagar (veckor?) senare flyter iland är de utsvultna och utmattade. Men vad har hänt med världen? Eller är det de själva som förändrats?

Det antyds på ett par ställen redan innan regnet börjar falla att allt inte står rätt till i den här världen, det är subtilt och riktigt snyggt gjort. Senare blir det som den värsta mardrömmen – med flera lager otäcka drömmar inuti. Fast är det verkligen bara en fantasi? Det känns som så mycket värre. Det är mörkt och alldeles, alldeles fasansfullt. Man suktar länge efter svar men när man äntligen får några så vet jag inte om det blir bättre, för varje upplysning så uppstår fler frågor. Precis när jag tror att jag har förstått så har jag ändå inte det. Den gröna cirkeln är riktigt jäkla obehaglig och jag rekommenderar den å det varmaste.

Regn, regn och åter regn

I början av Stefan Castas bok vräker regnet obönhörligen ner.

Men nu regnar det ännu mer. Vattnet kastas ner från himlen. Värmeljusen slocknar av ren förskräckelse. Vinden vaknar till liv och börjar riva och slita i den stora eken på gårdsplanen. En gren faller ner och flyter bort på vattnet.

Att läsa Den gröna cirkeln är extra obehagligt nu när vädret i verkligheten är så likt det i boken. Jag vill spika igen fönster, bunkra mat och andra förnödenheter. Det var med nöd och näppe helgens bröllop inte spolades bort. Alla vänner och bekantas känsla av att vi plötsligt befinner oss i filmen Fyra bröllop och en begravning (då vi bara ser varandra uppklädda till helgerna när någon gifter sig) ersattes av en djupare domedagskänsla och en undran om det hyrda partytältet skulle hålla för vattenmassorna. När regnet i boken sedan avtar bara för att ersättas av något ännu mer störande så vill jag bara gräva ner mig under täcket och inte gå ut alls.