Det är tolv år innan händelserna i Den mörka materian. Lyra är en liten bebis och finns undangömd i ett nunnekloster. Både hennes pappa Lord Asriel och andra, mycket mer ondskefulla krafter, vill hitta henne. I värdshuset på andra sidan floden bor elvaårige Malcolm tillsammans med sina föräldrar, han arbetar ibland extra i klostret för att hjälpa systrarna och när han får träffa Lyra blir han omedelbart förtjust i henne och ett speciellt band uppstår mellan de två barnen. När den värsta översvämningen i mannaminne sveper över bygden samtidigt som ondskan verkar ha kommit ikapp Lyra tar Malcolm spädbarnet samt kökspigan Alice och flyr i en kanot med sikte på säkerheten i London. Hack i häl har de den otäcka mannen med den skadade dæmonen, mannen som inte verkar dra sig för att skada eller till och med döda.
Allt det jag älskar med Philip Pullman och hans böcker om stoft är det som religiösa fanatiker i bland annat USA och England hatar honom för, eller åtminstone gjorde för tjugo år sedan. Det förekom till och med bokbål. För att han är ateist, förespråkar yttrandefrihet och uppmanar människor till att ha en egen åsikt och inte blint följa auktoritära ledare, kort sagt att vara goda demokratiska medborgare som motverkar diktaturer. Ja, ni hör - fruktansvärt, eller hur? Jag är fortfarande oerhört förtjust i den här världen som är nästan som vår, även om den där initiala förälskelsen som kom med den allra första boken om Lyra inte infinner sig. Men det är nästan lika bra som då. Malcolm är ett mycket mer ordentligt barn än Lyra och jag kan sakna hennes självklara upprorsanda, att hon högaktningsfullt struntar i vad andra tycker! Men det är lätt att älska Malcolm, pojken som känner ansvar och kämpar så hårt för att göra rätt. Jag kommer självklart att läsa även nästa del i den här trilogin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar