Närkontakt, av Whitley Strieber

Den här boken stod en gång i min bokhylla. Jag köpte den i tonåren under en tid när jag plöjde det mesta om andlighet, religion, spöken och rymdvarelser. Men jag avslutade inte läsningen, inte ens halvvägs lade jag ifrån mig boken och återvände först nu, tjugo år senare.

     Den skrämde skiten ur mig. Först slängde jag omslaget, senare slängde jag hela boken.

     Författaren beskriver hur folk i hans närhet ”smittas” av hans utomjordiska besök, hur han sprider det vidare i bekantskapskretsen. På något sätt trodde mitt tonåriga jag att jag skulle kunna bli drabbad, enbart genom att läsa boken.

     Strieber berättar hur han en dag inser att han haft besök från en främmande värld. Konstiga händelser i sommarstugan samt ett totalt ändrat humör som sätter hans äktenskap i gungning får långsamt sin förklaring. Han börjar minnas. Olika slags rymdvarelser har kommit in i hans hem om natten, fört iväg honom och utsatt honom för experiment och undersökningar. Med hjälp av hypnos pusslar han ihop en otrolig historia som ofta andas ren skräck. Det är den skräcken jag minns från den första läsningen, hur den grep tag i mig och lämnade mig oförmögen att röra mig. Just detta att han är försvarslös, att han ligger i sitt trygga och låsta hem men ändå blir utsatt för en terror som knappt kan beskrivas med ord, fick mig att till slut slänga hela boken och hoppas att besökarna inte hade fått nys om att jag läst om dem.

     Jag blir inte lika rädd den här gången. Men nog fanken ger omslaget mig krypningar fortfarande… Och den här gången lånade jag ett ex från biblioteket, min bokhylla klarar sig finfint utan Närkontakt.