Djurvänner, av Anton Marklund

Redan i de första meningarna får vi veta vad sjuttonåriga Johannes har gjort. Under de följande sidorna får vi stötvis förklaringen, varför han gjorde det, vad som ledde fram till händelsen. Slutligen framstår sanningen som ännu mer hemsk än man först vågade tro. Johannes är autistisk. Han är intelligent men tolkar händelser och människor annorlunda än de flesta andra. Han är nästan plågsamt bokstavlig och kräver bestämda rutiner för att fungera. Skolan är och har varit en tid av mobbning då andra barn har lite förståelse för underligheter och utnyttjar hans godtrogenhet för att starta bus och sattyg. Resurserna för barn med extra behov är nästan obefintliga i den lilla byn i Västerbotten.

Berättelsen förs framåt i korta kapitel, omväxlande får vi höra Johannes röst blandad med hans föräldrars, Mona och Lennart. Det är Mona som är mest framträdande, hennes kärlek för denna sällsamma pojke är stark men hur ska hon kunna skydda honom från sig själv? Envist för föräldrarna en kamp för sin ovanlige son, beväpnade med arbetarklassens ilska och en olycklig mössan-i-handen-mentalitet. Det är ett steg framåt och två bakåt. Djurvänner är en långsam bok som hela tiden återvänder till samma teman. Långsamt, långsamt rör vi oss mot katastrofen, fast den egentligen redan hänt. Vi måste bara lära oss att se dess verkningar.