Det är en berättelse om kärlek, både ny och gammal, spirande och avstannad. Det är en bok om vad kärleken får oss att göra i dess namn. Men det är beskrivningarna av döden som fastnar hos mig, döden och saknaden. Där blir det stundtals stort och till och med vackert. Kärleken å andra sidan blir nästan banal, det är för många adjektiv.
Som i den här meningen:
"När hon försökte snygga till sitt nordiskt blonda hår fick hon rubinrött blod i det."
Både miljöbeskrivningarna och händelserna skulle ofta klara sig så mycket bättre utan dessa onödiga adjektiv. Det är ingen bok som trollbinder mig så som jag hade hoppats att den skulle göra, men ändå läser jag klart. För gåtan med glasfötterna måste jag få veta svaret på.
Den här boken retade mig lite. Man får ju aldrig lösning på gåtan med glasfötterna. Jag tycker det är mycket som lämnas oförklarat och outrett. Håller med om adjektiven! Över huvud taget stolpigt språk! Jag blev besviken.
SvaraRaderaHej Moa, nej man fick ju aldrig svaret på gåtan. Visste inte riktigt hur jag skulle formulera det utan att förstöra för någon som läser recensionen men ändå vill läsa boken. :-) Att vilja få svaret på gåtan blev den enda anledningen för mig att läsa klart.
SvaraRaderaJag blev också besviken på boken som helhet. Speciellt då den hade alla förutsättningar! Mytologiska djur, människor som förvandlas till glas och så kärlekshistorien då.