Postapokalyps mot lässvacka

Jag hamnade i en lässvacka. Mitt smack under påskledigheten när jag "skulle ha så mycket extratid till att krypa upp i fåtöljen med mina oräkneliga böcker". Yeah right. Lägg sedan till en av de tröttaste arbetsveckorna den här sidan jul och jag vill inte längre läsa - jag vill sova. Men tidiga morgnar när jag sitter och kämpar för att hålla ögonen öppna på bussen in till stan brukar jag ändå orka lyssna på bok; det är nästan som att vara liten och bli läst för. Så jag valde Ready Player One av Ernest Cline, för att hela familjen sett den på bio nyligen och tyckte väldigt mycket om den. För att den kändes lekfull och spännande. 

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av sin tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta Easter Egg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar. Boken är förvånansvärt rolig i jämförelse med filmen, kanske delvis för att den läses av min idol Wil Wheaton. Jag har kommit ungefär halvvägs men kan verkligen rekommendera den med hela mitt hjärta.