torsdag 12 april 2018

Ready Player One - Ernest Cline

En snabb repris vad gäller bokens handling:

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av din tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta påskägg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar.

Som vanligt är det nästintill omöjligt att recensera boken utan att samtidigt jämföra med filmatiseringen när man nyligen sett den bioaktuella filmen, så låt oss diskutera båda två! Det är förmodligen underförstått men jag nämner det ändå: boken är mycket mer utförlig och nyanserad än filmversionen. Huvudpersonen Wade känns mer som en riktig människa, både med sina brister och fördelar. Han växer upp i en fruktansvärd slum där han sover i mosterns tvättstuga, samma moster som dessutom snor hans dator för att få pengar till droger. Han är mer som jag kan tänka mig att en speltokig tonårspojke som lämnas vind för våg faktiskt är; i filmen är allt väldigt disneyfierat, ett snäpp gulligare. Berättelsen är så oerhört mycket roligare och sorgligare än jag förväntade mig! De spelutmaningar som ungdomarna måste ta sig igenom är väldigt utförligt beskrivna, dock handlar de mest om spel (och film, musik) som fanns på åttiotalet. Författaren är född 1972 och uppvuxen med arkadspel och Atari, vilket märks. Det som inte är uråldrigt är framtidshittepå. Men jag gillar. Åh, vad jag gillar. Boken har en helt annan historia än filmen även om grunden och personerna är desamma, livet är hårdare och grymmare än i Steven Spielbergs tappning. Tack och lov måste jag säga, för det innebär även att det är mer underbart och trovärdigt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar