Boven i mitt drama kallas kärlek, av Unni Drougge

Jag kämpar vidare med Unni Drougges destruktiva förhållanden, den här gången i form av Boven i mitt drama kallas kärlek. Unni blev efter sitt äktenskap ihop med en väldigt mycket yngre man som under många år fick henne att sakta men säkert skala bort det som var viktigt i hennes liv: barnen, vännerna och skrivandet. Det är så svårt att förstå hur en stark människa kunde bli ihop med ett sådant kontrollerande as och varför hon stannade så länge som sju år. Jag vill inte påstå att jag skulle hantera allt bättre, för sådant vet man aldrig förrän det händer, men hela den här boken är ett enda stort ”varför” för mig. En gång för länge sedan när jag var barn fanns det en kvinna i min närhet som också gick totalt upp i ett förhållande som höll på att kosta henne livet. Hon var inte någon man skulle ha gissat skulle kunna råka ut för detta, fast det kan man kanske sällan. Men att stå bredvid och se henne och hennes barn sakta men säkert smulas ned till ett ingenting var extremt plågsamt.

Redan hundra sidor in i boken ville jag skrika åt Unni att lämna den här hemska mannen och då hade han ännu inte börjat slå henne även om den psykiska tortyren ensam var fruktansvärd. Upprepat bröt han ner henne för att forma om hennes tankesätt, för att få henne att bete sig som han ville även om hans krav var omöjliga. Givetvis förstod man som läsare varåt det barkade så man hade ett övertag gentemot bokens huvudperson. ”Ser du inte vad som kommer hända!?” tänkte jag ändå och fasade för att byta sida, men läste trots allt vidare. Språket är en hel del bättre än i Andra sidan Alex även om det stundtals även här är rejält högtravande och för svulstigt. Men historien tar överhanden, det var så spännande att jag bara måste läsa vidare.