Vi kom över havet, av Julie Otuka

Så fick jag då äntligen läsa Vi kom över havet och jag måste säga att det var väl värt väntan.

Hur lämnar man allt man någonsin känt för en osäker framtid? Vågar man slänga sig över havet för att några veckor senare tas emot av en väntande äkta make man aldrig tidigare träffat och vad känner man, vad gör man, när den äkta mannen inte ser ut som på de fotografier man tidigare sett? Ensam i ett främmande land med ett obegripligt språk gör man det man kan, man börjar arbeta, man låter mannen ta det som är hans rätt att ta. Man skriver hem men berättar inte om sina besvikelser för skammen går för djupt. Vi kom över havet beskriver hur livet såg ut för de japanska postorderbrudar som på 1920-talet kom till Kalifornien för att starta nya liv. Det är mycket sorg, förtvivlan och omänskliga förhållanden men även ljusglimtar här och där. Boken är skriven i en fantastisk vi-form som gör att man genast känner sig inkluderad, som en av de förväntansfulla tjejerna på båten. Tusentals röster ropar upp från boksidorna, uppmanar en att lyssna. Det är berättelser om övergrepp, likgiltighet och drömmar som aldrig slår in. Man tycker att kvinnorna oftast behandlas som skit, rent ut sagt, men så kommer man till historierna om barnen som föds i det nya landet och plötsligt så blir det än värre. För barnen dör ofta, ibland med sina mödrar i barnsäng, i sjukdomar, av obeskrivliga olyckor och av försummelse. Kontrasten i det vackra språket med det hemska det beskriver är otroligt effektfullt.

”En av oss på båten blev med barn men visste inte om det, och när babyn föddes nio månader senare var det första hon lade märke till hur lik han var hennes nye make. Han har dina ögon En av oss hoppade över bord, efter att ha tillbringat en natt med en sjöman, och lämnade en lapp på sin kudde: Efter honom kan det inte finnas någon annan.”