Rädda mig inte! av Tahereh Mafi

Så var det då äntligen dags för den efterlängtade fortsättningen på Tahereh Mafis Rör mig inte! Att säga att jag sett fram emot Rädda mig inte! vore en underdrift. Kom ihåg att det här är del två, det kommer att finnas spoilers om första boken.

Juliette och Adam har precis anlänt till Omega Point, motståndsrörelsens underjordiska bas där Juliette har fått en heltäckande dräkt för att riskfritt kunna röra sig bland de andra människorna. Tillsammans med de andra ungdomarna med specialbegåvningar försöker hon lära sig att kontrollera de skrämmande men samtidigt lockande krafterna som finns inuti henne. Långsamt börjar hon förstå att hon kan göra mycket mer än hon trodde. Men därute i verkligheten letar fortfarande Warner efter Juliette och Återetablissemanget håller folket i ett järngrepp. En konfrontation närmar sig men är alla redo att slåss?

Jag fullkomligt älskade Mafis första bok om Juliette. Allt var så mörkt, hemlighetsfullt och framförallt sexigt! Tror jag slukade den på några få timmar. Det var trögare med den här andra delen, det tog mig faktiskt flera veckor att ta mig igenom den. Förmodligen har det färgat mitt omdöme om boken. Det är fortfarande grymt sensuellt och sexigt och jag älskar att Juliette får vara osäker och ibland nästan på gränsen till ond. Hon är så mänsklig och gör inte alltid rätt såsom så många andra hjältinnor i dystopier. Men jag minns henne inte så här gnällig, så… jobbig. Visst att hon haft det jobbigt med allt men jisses, någon måtta får det väl ändå vara. Det tog ca hundra sidor men sedan insåg jag att det inte bara var jag som tyckte då här, utan även typ alla andra karaktärer i boken, och Juliette fick sig en tankeställare och historien tog äntligen fart. Den här världen fungerade utmärkt när den var begränsad till Juliette och Adam i en cell. Men nu känns det som att den har blivit för avancerad. Fortfarande är det fartfyllt, romantiskt, obeskrivligt spännande och allt det som fanns i den första boken, men det har blandats upp med för långa perioder av tjafs och ingenting. Så jag är kluven. Men jag kommer absolut läsa den sista delen när den kommer!

Och så måste jag dra till med en spoiler.

 

Något jag verkligen uppskattade med den första boken var den ”enkla” och raka kärlekshistorien. Men här dyker det för dystopiska ungdomsromaner obligatoriska triangeldramat upp. Really? Var det helt nödvändigt? Jag har egentligen inget emot Warner, tycker att han är en spännande karaktär men varför var Juliette tvungen att få känslor för honom också? Näe, gör om gör rätt.