Mönstrens bok

Inte för att jag behövde en ny anteckningsbok, för sådana köper jag alltid för många av, men ändå kände jag mig "tvungen" att klicka hem Mönstrens Bok från Adlibris i förra veckan. Och när jag igår fick sms om att den fanns att hämta på Posten så slängde jag mig ut i regnet. Den är hur fin som helst! Nu ska jag bara förhandsbeställa Nyckeln också.

Divergent, av Veronica Roth

Bokens handling från Adlibris:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är. Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four. Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Eftersom de allra flesta redan läst den här boken och för att jag inte kan skriva om vad jag tyckte utan att spoila hela berättelsen så kommer mitt omdöme vara späckat med avslöjanden om hur det går. Så vi lägger på en fet stor SPOILERVARNING. Om du inte läst boken själv så läser du på egen risk.

Jag förstår inte varför Beatrice vill komma till den falang hon väljer. Okej att hon vill komma ifrån den irriterande undanfallande grupp hon fötts in i men varför i hela friden De tappra? Jag blir nästan enbart provocerad av allt noviserna tvingas gå igenom, framför allt för att de valt detta själva och för att de har mage att bli chockerade över det. Det lilla som jag såg av De tappra innan Beatrice bytte falang var tillräckligt för att jag skulle förstå att barnen måste slå skiten ur varandra för att platsa. Hur kan hon som vuxit upp bredvid dem i sexton år bli förvånad? Att välja dem är nästan som att välja att bli uttagen till Hungerspelen. Hon är motsägelsefull och lever absolut inte som hon lär. Något positivt är dock att hon ofta är ganska kontrollerad till sitt sätt, det är befriande med en YA-hjältinna som inte bryter ihop jämt och ständigt. Och trots att jag starkt ogillar hur mycket hon glorifierar våldet och hur snabbt hon vänjer sig vid det så kan jag inte annat än älska hennes hårdhet. Den här tjejen ber inte om ursäkt, hon gör det som är bäst för henne själv och så även om det innebär att slå folk på käften eller spela svag för att vinna fördelar. Sedan kärlekshistorien! Ujujujuj. Äntligen är vi kvitt triangeldramat (fast jag kanske inte ska ropa hej än, det är ju två böcker kvar) och här har vi två tonåringar som kan hångla utan omsvep. Inget: ”nu råkade min hand hamna där på grund av yttre omständigheter, åh hjälp, nu rör han vid mig!” utan snarare: ”jag vill vara nära, jag tog hans hand, jag började kyssa honom”. Efterlängtat. Jag gillar även att man får vara osäker på vilka personer som stannar kvar och vilka som försvinner/dör. Att vara god och snäll är ingen garanti för fortsatt liv. Tyvärr dras Beatrice med en hel del idéer om att hon inte är söt nog, inte tillräckligt kvinnlig och så vidare. Att Four/Tobias ganska tidigt visar att han gillar henne missar hon av någon anledning helt och hållet. Det gick så långt att jag slog ihop boken med en stor suck och nästan började tycka illa om henne. Kom! Igen! Tjejen! Visst att man som sextonåring kan vara väldigt osäker, speciellt när det gäller kärlekslivet, men det här blev nästintill korkat.

Jag var länge osäker på den här boken, större delen av första hälften var jag irriterad och tänkte att jag inte skulle läsa vidare. Men sedan gjorde jag ju det hur som helst. Även fast den på inga sätt är en fullpoängare så kommer jag ändå att läsa tvåan, Insurgent, som Modernista varit vänliga att skicka till mig. Sluttwisten i Divergent var uppfriskande och jag tror att bok nummer två kan bli helt annorlunda, vilken nog enbart är något positivt. Bevara oss bara från kärlekstrianglar!

Och vinnaren är....

*trumvirvel

.... Emelie! Maila mig din adress till beroendeavbocker@gmail.com så skickar jag boken så fort som möjligt. Gratulerar!

Påminnelse om utlottning

Glöm inte bort att anmäla dig till min utlottning om du är intresserad av att kunna få boken Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Du har till klockan åtta i kväll på dig!

Nya ungdomsböcker!

Så många böcker, så lite tid och pengar... Gick förbi Akademibokhandeln i City och stod hur länge som helst framför bordet med ungdomsnyheter. Skulle utan svårigheter kunna plocka på mig minst ett tiotal av dessa, förmodligen fler. Det enda jag dock köpte var Veronica Roths Divergent i pocket för nej, jag har verkligen inte läst den ännu. Men nu är det dags! Och jag har redan tvåan, Insurgent, väntandes på mig då Modernista skickat den till mig.

Var även tvungen att kika på den tredje och avslutande delen i Kerstin Giers Ädelstens-trilogi och mycket riktigt: Bonnier Carlsen har använt mitt citat om den första boken även här! Hoppas kunna få även Smaragdgrön som recensionsexemplar.

Utlottning av Att de i tid må väckas

Då kör vi! Jag har ett exemplar av Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund att lotta ut, här nedan presenterat av den sovande persern. Du har till och med klockan 20:00 onsdag den elfte september 2013 på dig att anmäla dig om du vill vara med, sedan drar jag en vinnare som presenteras dagen efter. Skicka ett mail till beroendeavbocker@gmail.com alternativt skriv en kommentar till det här inlägget för anmälan och om du bifogar länk om att du tipsat om min utlottning på din egen blogg så får du en extralott.

HÄR kan du läsa om boken på Adlibris och HÄR hittar du Swedish Zombies recension. Själv är jag nästan halvvägs igenom och läser trots svidande ögon om kvällarna.

Men vad säger ni.....

...ska vi ta och köra en utlottning i morgon? Det var länge sedan nu.

Sju jävligt långa dagar, av Jonathan Tropper

Judd har det inte lätt. Inte nog med att han nyligen har kommit på frun i sängen med en annan man (Judds egen chef), dessutom har hans pappa har precis gått bort och han måste sitta shiva med sin högst dysfunktionella familj. I föräldrahemmet väntar mamman, tre syskon med respektive, ett par syskonbarn, grannar och vänner. Tillsammans ska de sörja i sju dagar men mycket snart börjar gammalt groll, pågående livssorger och tidigare kärlekshistorier ta fokus från den döde fadern.

Sju jävligt långa dagar är en hysterisk bok, jag skrattade högt flera gånger under läsningen då det finns många fantastiskt roliga scener. Den där Judd upptäcker sin frus otrohet är så genomskärande sorglig men ändå beskriven med så mycket humor att det är nästan omöjligt att inte ge efter för skrattet. Men boken är även fullpepprad med klichéer och ibland blir det hysteriska bara väntat och jobbigt. Man kan gissa nästan exakt hur allt kommer att lösa sig och mot slutet så läggs det mesta till rätta. Lite trist då boken har så många bra ingredienser med bland annat ofrivillig barnlöshet, otrohet och syskonkonflikter. Jag menar inte att jag vill att allt ska skita sig för alla inblandade men hade nog bättre gillat en historia med lite fler nyanser. Sedan verkar författaren enbart kunna beskriva sina karaktärer med hjälp av utseende: de är tjocka och därmed fula, eller så är de gamla och har äckliga åderbråck, eller så har de stora sexiga tuttar. Men om man kan bortse från det förutsägbara och vissa fasta mallar så har man en till stora delar riktigt rolig och fin bok framför sig.

När Posten blandar ihop avsändare med mottagare

 

För inte har jag skickat något till mig själv... Måste springa till uthämtningsstället efter jobbet idag och hämta det här paketet.

Torka aldrig tårar utan handskar - Döden, av Jonas Gardell

Så har vi till slut kommit till Döden, sista delen i Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Som vanligt så har jag svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva en regelrätt recension, istället blir det mer ett svammel av känslor och intryck. Då jag är sen med att publicera detta så känns det som att de flesta andra recensenter redan har nämnt både de bra och mindre bra sakerna med den här boken. Som att somliga av upprepningarna kanske har rullat ett varv för mycket, att viss symbolik är något övertydlig men att de flesta av oss ändå älskar böckerna väldigt mycket. Exakt hur mycket Gardell har gjort för historieskrivningen vad gäller de tidiga åren med HIV och Aids i Sverige kan vi bara vänta och se, men jag skulle inte bli förvånad om det här blir ett standardverk vad gäller undervisning i framtiden. De unga männen i Torka aldrig tårar utan handskar är nästan alla döende men jag har sällan läst om så levande karaktärer, de kunde lika gärna ha suttit bredvid mig i soffan eller på pendeltågssätet. Förmodligen har böckernas många upprepningar delvis som syfte att nöta in en promille av just hur hemsk och samtidigt vardaglig döden blev. Att man vid varje dödsscen, varje begravning, får känna på hur det är att tänka: jaha, igen. Och sedan skämmas över det.

Jag ser fram emot att få läsa om alla tre böckerna på rad, utan avbrott. Att se dem som en enhet istället för separata delar tror jag enbart kommer göra dem gott.

Snögloben, av Amanda Hellberg

Maja Grå är tillbaka och den här gången arbetar hon för den engelska polisen i en insatsstyrka inriktad på mordfall. När den 25:e earlen av Oxford mördas under sin bröllopsnatt kallas teamet ut till Wytham Hall mitt under en rasande snöstorm. Snart förstår Maja att det som hänt på godset har kopplingar till hennes egen sambo Jack, vars bror blev dödad för många år sedan. Men Jack är inte till så stor hjälp då han är gravt deprimerad efter händelserna i Tistelblomman och Maja får ensam försöka hantera sitt nya arbete samt den mörka stämning som omger mordfallen.

Längst ner till vänster på bokens framsida så står det: ”En Maja Grå-deckare” och där har vi nog mitt största problem med hur den här serien har utvecklats. Mer och mer frångår Hellberg det mystiska, spökerierna, och går mot renodlad kriminalroman, något jag har erkänt svårt för. Egentligen vill jag inte jämföra Snögloben mot de tidigare böckerna men det är svårt att låta bli. Styggelsen var en av de bästa debutantromanerna jag läst, det var hjärtskärande, snyggt och oerhört obehagligt. Sedan har varje följande bok gått längre och längre ifrån det konceptet och att en författare slutar skriva en typ av böcker till förmån för en annan, det finns det inte att säga så mycket om. Det får man bara acceptera. Jag måste nog bara inse att Hellbergs böcker inte längre är för mig, även om jag väldigt gärna skulle vilja att de vore det.

I övrigt så tror jag att den här boken hade vunnit på att vara längre. Vissa saker känns som att de hastas igenom, jag hade exempelvis gärna läst mer om Jack och kollegan King (som jag tycker mycket om). Delen när de var insnöade på Wytham Hall hade även den gärna fått ta mer plats med mer detaljer. Snögloben är långt ifrån en dålig bok och jag plöjde igenom den på två kvällar, för trots allt så vill jag veta hur det går för Maja och Jack. Men den lämnade inte några djupare spår och jag får se hur jag gör när nästa Maja Grå-deckare kommer ut.