A Game of Thrones, av George R.R. Martin

En liten varning i all välmening: det här är långt och svamligt.

Jag tyckte förut att de som grät när de sett Avatar och blev deprimerade när de insåg att de aldrig skulle kunna leva i den världen var ganska patetiska. Kom. Igen. Det var en film! Fast just nu tampas jag själv med något liknande. Inte så att jag kommer behöva psykologhjälp för att ta mig ur sängen på morgonen men den stora känslan efter att ha avslutat lite mer än åttahundra sidor Game of Thrones är… tomhet. Visserligen vore det lätt att bara fortsätta med tvåan, låta mig sjunka ner i den fantastiska värld som George R.R. Martin har skapat, men förmodligen behöver jag en paus för att inte helt gå ner mig i fantasyträsket.

(Bara så ni vet: det är för mig i stort sett omöjligt att recensera enbart boken så det här blir både om den och om serien som går på Canal+.)

Ja, var börjar man? Att förklara alla människor och händelser i A Game of Thrones är som att reda ut detsamma i Sagan om ringen, invecklat är enbart förnamnet. George R.R. Martin har skapat en hel värld med allt vad det innebär. I fokus står familjen Stark som bor på godset Winterfell i den norra delen av landet, deras band med kungafamiljen i söder stärks när Eddard Stark blir kungens Hand, närmaste man. Sommaren har varat i nio år när vintern obarmhärtigt närmar sig samtidigt som det kommer rapporter om mystiska varelser från norr och relationerna vid Hovet krånglar till sig. Har Eddard försatt sin familj i fara? Och mycket mer än så vågar jag inte skriva av rädsla för att avslöja för mycket.

     Martin kan skriva om människor utan att de blir schabloner. Speciellt i fantasy så är det så lätt att de goda blir så snälla att man nästan avskyr dem till slut medan de onda blir skrattretande. Här får de flesta nyanser, en ond handling garanterar inte en ond människa och tvärtom. De vackra är inte alltid de goda. Språket är till och från riktigt vackert, kommer på mig själv med att läsa om vissa stycken och le fånigt för mig själv och jag älskar att han blandar in gammaldags engelska. Jag tror på den här världen. Jag tror så mycket att det faktiskt gör lite ont att lämna den för insikten att man sitter i en skakande tunnelbanevagn och det är en grå tisdagsmorgon. Som jag tidigare har berättat så har jag följt serien på teve samtidigt som jag läst och länge var läsandet att återuppleva historien en andra gång, det var först på slutet som boken kom ikapp och gick om. Trots detta, att jag för det mesta vetat om vad som skulle komma, så har jag ibland suttit och bitit på naglarna av spänning. Vilken prestation av författaren! Att få mig nervös och uppspelt över en historia där jag vet hur det går. Jag har läst gåendes mellan tunnelbanan och jobbet och nästan åkt för långt med tåget, något som inte har hänt sedan jag första gången läste Harry Potter.
     Det mesta i serien följer boken nästan exakt, vissa småsaker får man räkna med att de inte kan föra över till teveseriespråket och anse förlorade i ”översättningen”, men en sak har retat mig enormt och det är relationen mellan Daenarys och Khal Drogo. Hur kunde de ändra hela känslan och utgången av deras bröllopsnatt? Hela den delen av historien är lite styvmoderligt behandlad i serien, karaktärerna är plattare och man har inte respekterat grundberättelsen. Trist.  Att alla barnen är äldre i serien än i boken får man nog bara acceptera för att filma med så pass unga människor kan vara svårt, så det valet respekterar jag fullständigt. Men lite hajar jag ändå till när jag i boken läser att Jon är fjorton år när han i serien ser ut att vara minst tjugo med helskägg och allt. Detaljer, detaljer. Kanske missar jag något när jag tänker mig alla personerna som de ser ut i serien, hade det trots allt varit bättre om jag fått kämpa med den delen själv? Drottning Cersei till exempel, henne hade jag nog tänkt mig annorlunda. Bilden av henne i serien ”förstör” lite bilden av henne i boken.

Och hur förälskad kan man egentligen bli i en person som endast existerar i en roman? Allvarligt, Tyrion Lannister alltså. Visst är jag sedan tidigare van att identifiera mig med de som är allt annat än docksöta, antihjältarna, men det var länge sedan det hände på det här sättet. Han är utan tvekan den mest komplexa personligheten i boken (eller är jag bara stjärnögd nu..?) och den jag otvivelaktigt hejar på trots att han tillhör ”fel” familj.

Go away, I'm reading

Nu så, äntligen, rinner sidorna iväg. Jag borde förmodligen läsa lite annat emellan för att kunna upprätthålla en åtminstone halvintressant bokblogg men tydligen så går inte det. Nu är det Game of Thrones för hela slanten. Fick hem några nya böcker igår men det obligatoriska bläddrandet och för-läsandet uteblev. Jag har inte tid med sådant helt enkelt. I morgon eller på torsdag kommer en recension av min första tur till George R.R. Martin-land.

Lite lycka en regnig sommarkväll

Att komma hem och hitta Science Fiction Bokhandelns tidning på hallmattan är lite som att vara barn igen och bläddra igenom Stor & Litens katalog inför julafton. Visserligen kom den för flera dagar sedan men först nu har jag haft möjlighet att sitta ner med en penna och cirkla allt jag vill ha (ungefär en av varje - av allt). Har siktat in mig på både Star Wars-isformarna och Mumin-brickorna i avdelningen Icke Böcker. Sedan ska jag köpa Metro 2034 av Dimitrij Gluchovskij och Efter floden av P C Jersild.

Men i väntan på vardag och en tur till min favoritbokhandel så kryper jag ner i sängen med bärbara datorn och en skål jordgubbar och kollar på Stargate Universe.

A Game of Thrones – en delrapport

Halva månaden, halva boken.

Det går inte så fort som jag skulle vilja att det gjorde men nu är det hur som helst riktigt roligt att läsa A Game of Thrones. Ibland blir det för många riddare och detta speciellt i början när namnen staplades på varandra och jag bara inte kunde hålla isär dem och dessa långtråkiga torneringar samt rådsmöten ska vi inte tala om… Men precis när jag började ledsna lite så tog allt ny fart. Givetvis måste personer, platser och tidigare händelser ankras fast innan man kan börja berätta på ”riktigt” men mitt tålamod är kort. Helgen fick bli den Game of Thrones-paus som jag behövde innan jag kunde läsa vidare. Men nu så har alla personligheterna börjat komma till liv i mitt huvud. Eddard förvandlades från något stel till varm, Tyrion gick från klarhet till klarhet och till och med flimsiga Sansa fick ett djup (vilket jag inte riktigt tycker att hon har i serien). Det tog ett par hundra sidor innan jag fick den där ”bara ett kapitel till”-känslan, innan jag började ligga vaken om nätterna och nyfiket bläddrade framåt för att se vem som var huvudperson i nästa kapitel. Och nu efter fyrahundra sidor läser jag utan att snegla mot siffran högst upp i hörnet på varje sida och utan att räkna ut hur mycket som är kvar. Nu bara läser jag.

Kommer mina böcker snart?

Skatteåterbäring = gå lite bananas och shoppa loss. Jag köpte inte bara en dyr Moleskine anteckningsbok utan två. Den första en vanlig utan linjer men Snobben-utgåva och den andra en slags läsdagbok. Om jag kommer vara duktig på att fylla i allt jag läser är en annan sak, jag gillar i allmänhet inte att vara duktig, men den var så fin att jag i stort sett var ”tvungen”.

Bilderna är lånade från Moleskine.

Drog även till med en Bokus-beställning.

• Flickan från ingenstans, av Justin Cronin. Har försökt läsa den på engelska (The Passage) så många gånger men ger härmed officiellt upp! Den svenska framsidan är fantastisk men vad sjuttsingen har de gjort med titeln? Länk till Bokus.
• Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children, av Ransom Riggs. Hur spännande låter inte DET HÄR!



Nu undrar jag vad den litterära varianten på bilplågan ”Are we there yet?” är. Kommer mina böcker snart?

Nu då?

Helgerna rinner iväg mellan mina fingrar

Jag vill blogga och planerar allt som oftast att göra så men ändå blir det inte av under lördagen och söndagen. Precis som att jag tänker att jag ska läsa alla dessa timmar som jag själv har att förvalta utanför jobbet, fast sedan kommer livet emellan. Och med "livet" menar jag allt det där som jag älskar men samtidigt ibland försöker ducka för, för att få tid för mig själv.

Vaknade före åtta i morse och gick upp och fixade kaffe i min favoritmuminmugg och gled tillbaka ner i sängen för att läsa. Frågade halvpersern vilken bok jag skulle läsa och hon svarade genom att sätta sig på båda. Så jag läste DN.

En lång dag senare och jag är tillbaka hemma och hittade fem minuter att samla mina tankar mellan duschen och sängen. Dagen förde med sig lite Game of Thrones på teve, söndagslunch hos svärföräldrarna och fotboll med pizza efteråt. Egentligen tycker jag fruktansvärt mycket om allt det där som kommer ”emellan”, både det höga och det låga men ofta längtar jag ändå efter mer kvalitativ lästid.

Fullträff!

När en av mina engelsktalande kollegor bad mig hjälpa honom att hitta något att läsa så gick jag hårt in för uppgiften. Kanske lite för hårt. På Pocketshop överöste jag honom med förslag och jag vet inte om det är hans indiska kultur eller mjuka personlighet som gjorde att han utan knot köpte alla böckerna jag rekommenderade, men köpte gjorde han. Nu är han långt ifrån en van läsare men ville börja göra något förutom att se på teve på kvällarna och då är jag svårstoppad. Kommer någon och BER mig om boktips, ja då får man nästan skylla sig själv när jag går överstyr. Han är typen som läste och gillade Da Vinci-koden för några år sedan, men sen dess inte läst något mer.

Jag gav honom bland annat The Road. Kanske lite väl optimistiskt av mig att ge honom Cormac McCarthy att börja med men jag tänkte what the heck! Detta var några veckor sedan. Jag har då och då frågat om han börjat men fått nekande svar och trots att jag mer än gärna velat tjata så har jag lagt band på mig. Så berättade han för några dagar sedan att han börjat läsa just The Road och igår jagade han ner mig i korridoren och sa med andan i halsen att nu hade han läst klart och vilken fantastisk bok! När jag lyckas, verkligen på riktigt lyckas, med ett boktips – då kan jag bli nästan lite tårögd. Hela mitt liv har jag haft väldigt svårt att förstå varför inte alla älskar att läsa lika mycket som jag, har försökt ge kompisar böcker ända sedan lågstadiet. Jag vill ge alla den upplevelsen som det är att läsa något fantastiskt och de få gånger som jag verkligen träffar rätt, då kan jag vara upprymd i dagar.

Nu har jag (tydligen) missat något stort igen

Just nu pågår Uppdrag Hitta Engelska Böcker. Ska låna The Road av en kollega, även om jag redan läst den på svenska, och har beställt The World Is Dead av Kim Paffenroth efter tips från Swedish Zombie (för övrigt en grym bokblogg om enbart zombier!) och efter att ha läst DN idag så hittade jag något intressant i form av A Visit From The Goon Squad av Jennifer Egan.

Det står att den är tokhyllad i USA, har fått priser och ska bli miniserie för HBO. Ska se om den finns på Pocketshop på vägen hem idag. Är det bara jag som missat den här?

För. Varmt.

Att sitta på femte våningen i ett glashus där varken luftkonditioneringen eller persiennerna fungerar var en väldigt dålig idé idag när det är över tjugofem grader varmt ute. Jag och mina kollegor sitter och flämtar som hundar, folk har klätt av sig så mycket som anständigheten tillåter och när ett avslutningsfika visade sig bjuda på glass så snyftade vi nästan av glädje. Jag hade tänkt åka hem tidigt och läsa på balkongen, nu blir det nog att åka hem tidigt och slänga sig ner på lägenhetens svalaste plats. Försökte klämma ett kapitel tidigare under lunchen men jag får bara acceptera att min hjärna är för varm och mjuk för att förstå engelska just nu.

Omläsning: Harry Potter And The Philosopher’s Stone, av J.K. Rowling

Jag har mycket svårt att skriva ner annat än mina känslor för den här boken, en recension om hantverket och historien är det nog för sent för. Det här var en hejdlöst rolig omläsning, som att besöka en god vän eller komma tillbaka till sommarhuset efter en lång vinter. Visst kan jag se vissa brister i den här första boken, luckor som kanske borde ha fyllts i. Men det bryr jag mig ärligt talat inte om, jag ger mig själv lyxen att inte behöva vara kritisk. Vill ni läsa ett sådant inlägg så får ni vända er någon annanstans.

Jag snubblade över den första Harry Potter av en slump. Precis när den kommit på svenska hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de följande böckerna och filmerna skulle ha på mitt liv. (Detta var på den gamla goda tiden när bokavdelningen på Åhléns City i Stockholm låg på gatuplan och tilläts breda ut sig och inte som nu är undangömd en våning ner och mest består av en handfull deckare och presentböcker.)

Redan på den första sidan skrattade jag högt. Vet sedan inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem och läsa i fåtöljen istället, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att hejda. De hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trappan, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt var alla oemotståndliga. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Historien kan väl de flesta vid det här laget? Elvaårig, fattig, föräldralös pojke som bor hos släktingar får veta att han egentligen är en känd och rik trollkarl som har en plats på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry. Med tiden får han veta att hans föräldrar blivit mördade av den ondaste trollkarlen som någonsin levat, men att denne inte kunde döda Harry som fick ett blixtformat ärr i pannan till minne av mötet. Den onde trollkarlen försvann och förmodas vara död, men är det verkligen så..?

Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Det förstår jag så väl för när jag läste boken så fick jag samma slags ”välkommen hem”-känsla. Det är här det är menat att du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Nu är allt som det ska igen. Att jag var strax över tjugo istället för tolv år spelade absolut ingen roll. En resa till London tajmades in inför släppet av den fjärde boken och mitt resesällskap surnade till ordentligt när jag släpade med mig den nästan åttahundra sidor tjocka tegelstenen vart vi än åkte och gick. Jag spenderade även en stor del av resekassan på fula Harry Potter-bokmärken och dylikt på bokhandeln Waterstone’s.

     

Det är alltså väldigt många känslor inblandade för mig när det gäller Harry Potter. Att många i min närhet får en lite fördömande och hånande ton när böckerna kommer upp gör mig faktiskt ingenting. Mina upplevelser i Rowlings magiska England har alltid stått för sig själva, stadigt och säkert. Jag kan ju historien utan och innantill, därför visste jag att en engelsk omläsning inte skulle göra någon större skillnad. Fast det var med stor glädje jag än en gång sjönk ner i ögonblicket när Harry får veta att han inte är någon ensam pojke som ingen vill ha utan en känd trollkarl. Det är lika starkt varje gång, oavsett språk. Jag läste Harry Potter Och De Vises Sten på svenska och gick sedan vidare med de övriga på engelska. Tror att tvåan och trean hade hunnit komma ut men sen började den plågsamma väntan inför varje ny del. Kanske blev allt så stort för mig för att jag hittade det här själv, det fanns ännu ingen hype. Jag hann igenom säkert tre av böckerna innan ”alla andra” började prata om dem. Den här barnboken som jag hittade av en slump måste jag räkna med i listan över mina stora läsupplevelser i livet, åtminstone just den första delen.

Och det var lika stort den här gången.

So it begins

Jaha, då kör vi. :-) Det är den första juni och dags att läsa på engelska. Har tjuvstartat lite med Game of Thrones men inte kommit längre än till sidan trettioåtta så det räknas knappt alls. Tänker på det som någon skrev om fördelar/nackdelar (har nu letat som en tok men hittar inte det inlägget och kan därmed inte länka) med att ha sett serien innan man läser böckerna och därmed redan har ansikten på karaktärerna, om det är bra eller dåligt. Har egentligen läst för lite för att ha en åsikt ännu men då jag är erkänt usel på att skapa egna utseenden i huvudet så tycker jag nog att det är en hjälp att ha persongalleriet liksom klappat och klart. Blir lite mindre förvirring för min del.

Passar även på att visa upp den urfina present jag fick av en kollega i morse: en Star Wars-nyckelring! Med motiveringen ”För att du är en lika stor nörd som jag är”. En molnig onsdag kunde inte ha börjat bättre.

All My Friends Are Superheroes, av Andrew Kaufman

Jag blev inte alls trollbunden av All My Friends Are Superheroes på det sätt som jag blev av My Tiny Wife. Besviken är bara förnamnet.

Alla Toms vänner är superhjältar och när han gifter sig med The Perfectionist så hypnotiserar dennes gamla pojkvän Hypno henne så att hon inte längre kan se Tom. Efter ett halvår är hon övertygad om att hon blivit övergiven och ska flytta till en annan stad, med hjälp av sina superkrafter ska hon glömma honom. Men Tom har flygresan till den nya staden på sig att övertyga henne om att han fortfarande finns där och därmed bli synlig igen.

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag började med The Tiny Wife. Visst hade jag läst att många gillade men inget kunde förbereda mig på sättet den var skriven, hur knockad jag skulle bli. Fast nu med All My Friends.. så känns det mesta som upprepning. Det gör mig upprörd! Varför fungerar inte Kaufmans sätt att skriva en andra gång på mig? Allt jag faktiskt ville ha var en bok som liknade den första, sen gnäller jag när det blir för likt. Jag hör ju själv hur galet det låter. Plötsligt är det som jag i den första boken fann djupt och rörande endast billigt och putslustigt i den andra. Jag irriterar mig på exakt de slags saker jag tidigare hyllade. Visserligen kan man inte bli tagen på samma sätt en andra gång, överraskningsmomentet är förbi, men jag brukar absolut inte vara främmande för författare som skriver på ett visst sätt igenom hela bokserier, så varför nu? Kan det vara så enkelt att det handlar om vilken bok jag läste först, eller var mina förhoppningar ställda för högt?

Och på tal om förväntningar, vad gör alla dessa hyllande blurbar på bokomslaget med köparens bild av vad de ska läsa? Förstår att förlagen vill sälja men tänk om alla dessa superlativ snarare förstör läsupplevelsen istället för att höja den. Hur ska en bok kunna leva upp till ”funniest of the year” om man får veta i förväg att man ska tycka så? Kanske hade man upplevt det om man läst helt oförberedd.

Att släpa runt på tre böcker

Ingenting blir färdigläst just nu utan det blir mest småduttar här och där. I min handväska finns just nu: Harry Potter And The Philosopher’s Stone, All My Friends Are Superheroes och A Game of Thrones. Alla tre lite sådär halvlästa. Men av någon anledning så kan jag inte med att lämna någon av dem hemma, jag gillar att kunna byta bok beroende på sinnesstämning och hur mycket lästid jag har framför mig. En lång stund på pendeltåget: A Game of Thrones. Två stationer med tunnelbanan: All My Friends Are Superheroes. Lunchrasten: Harry Potter. Tröstar mig med att alla är på engelska och att det bådar gott inför juni (se föregående inlägg). Dock måste jag köpa en ny handväska då låset gick sönder av boktyngden.

Är ni bra på att läsa flera böcker samtidigt eller är det en åt gången som gäller?

Shoppade lite

Äntligen fick jag lägga händerna på All My Friends Are Superheroes. Köpte även en väldigt snygg version av Harry Potter And The Philosopher's Stone, mest för att den var så fin men även för att det är den enda i serien som jag aldrig läst på engelska. Tänk vad bra jag är på att hitta ursäkter för att få köpa en bok jag redan har..

Börjar fundera på att ha ett tema för juni, inget jättesnävt utan bara att läsa på engelska hela månaden. Zombie-trilogin fick mig att komma igång ordentligt och det vore kul att hålla ångan uppe åtminstone ett tag till. Vet inte riktigt när jag ska få användning för den lilla läslampan, men söt var den.

     

En fager mö, av Joyce Carol Oates

Redan på den första sidan så känner jag obehaget. Mycket snart famlar jag efter en skämskudde att hålla framför ögonen men det finns givetvis ingen att hitta för när man läser är det bara att bita ihop och ta sig igenom. Eller slå igen boken.

Katya Spivak är sexton år när hon kommer till den rika kuststaden Bayhead Harbor för arbeta som barnflicka, en miljö och situation väldigt annorlunda från den fattiga familj i New Jersey hon själv kommer från. På en promenad med sommarfamiljens två små barn träffar hon den mycket äldre Marcus Kidder, en konstnär som väldigt snart gör ett intryck på Katya. Han köper presenter och vill att hon sitter modell för honom. Och det är här obehaget kommer in i bilden. För Katya tycker att hon är precis så där säker och världsvan som jag själv minns att jag tyckte att jag var i den åldern. Det är en sådan konstig tid, de sena tonåren. Och Marcus Kidder spelar väl på sextonåringens osäkerhet, han vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Men vad har han för avsikter, egentligen?

I familjen Engelhardts hus var Katya Spivak osynlig. Såvida inte mrs Engelhardt plötsligt tilltalade henne med ett hastigt hårt leende och en uppmaning, eller uppsträckning. I huset hemma i Vineland var Katya Spivak ännu osynligare, för ofta fanns ingen annan där: mammans arbetstider växlade på det mest gåtfulla sätt. Men här i mr Kidders sällskapsrum var Katya Spivak fullt synlig.

Det här är Joyce Carol Oates när hon är som bäst. En kortroman (212 sidor) om klass, ålder, inflytande och begär. När hon skriver i det här formatet så kommer så mycket mer fram än när hon pumpar på i många, många hundra sidor (Blonde verkar vara undantaget som bekräftar regeln). Som att hon ”tvingas” komma till poängen och vaska fram guldkornen tidigare. Och klass, ja. Oates har en bra insyn i hur fattigdom fungerar och hur man så lätt åker ner några hack, speciellt då man försöker spara och stoppa undan. Scenen när Katyas mamma ringer och tigger 300 dollar av sin dotter är väldigt talande och Oates beskriver väl missbrukarens växlingar mellan självömkan, smicker och ilska – allt för att få sin vilja igenom.

Det var ett tag sedan nu, jag hade nästan givit upp hoppet, men äntligen en nyskriven Oates som jag gillat från första ordet och sedan rakt igenom.

Happy Towel Day!

I år blev jag tack och lov påmind i förväg av Johanna Ögren på Bokhora så jag kommer inte missa Handduksdagen, eller Towel Day . Frågan är bara hur mina kollegor kommer reagera när jag dyker upp med en frottéhandduk hängandes på handväskan. :-) De är visserligen ganska vana vid att jag kan vara lite... udda. Men ändå. Vad min väns kollegor på Armémuseum ska säga på kvällens vernissage vågar jag inte riktigt tänka på utan hoppas bara att det serveras lite alkohol på tillställningen. Samt att någon, någonstans, under dagen ropar ett "Happy Towel Day" till mig när jag passerar.

Den andra bilden är lånad från Sf-bokhandeln där de säljer dessa underbara Don't Panic!-handdukar.

Varför kom du inte före kriget?, av Lizzie Doron

Den här boken är obligatorisk läsning i israeliska skolor, den kom ut 1989 men har först nu översatts till svenska. En dotter berättar om sin mamma Helena, om tystnaden som omgett dem båda under dotterns uppväxtår i utkanten av Tel Aviv under sextiotalet.

Jag har, frivilligt eller ofrivilligt, varit vittne till ett tigande, ett tigande som ibland ljöd helt öppet och ibland i det fördolda, vars skrik ibland dånade i det inre och ibland etsade sig in i kvarterets gränder, som ibland förstummades i dagsljuset och sken upp i mörkret, som ibland visade sig i den levande Helenas tystnad, ibland i tystnaden hos hennes död.

Fram växer en historia om en kvinna från Förintelsen som bara knappt överlevt. Ibland vill man hålla om Helena, andra gånger ruska henne hårt av irritation. Utan att man får veta vad som hänt henne i koncentrationslägret så förstår man ändå bit för bit vad hon gått igenom. Hon kämpar så hårt för att skapa sig ett nytt liv att hon inte drar sig för att sätta upp egna regler för hur det ska gå till. Gud svek henne så varför måste hon följa hans anvisningar nu? Hon ljuger, låtsas och fuskar med en fullkomlig naturlighet. Sätter upp ett liv för dottern och drar sig inte för att skarva när så behövs. Finns ingen rik släkting i USA som skickar presenter så hittar man på en! Så att inte dottern ska behöva vara det enda barnet på gatan som inte får paket då och då. Alla kapitel är dock inte lika bra, somliga känns lite som utfyllnad vilket är tunt med tanke på hur kort boken är. Så den är ojämn, men det som är bra är riktigt bra.

Jag började läsa den här för flera veckor sedan, men då kom jag inte längre än några få kapitel innan jag ledsnade. Det var inte rätt tillfälle helt enkelt men vid andra försöket gick det mycket bättre. Tycker väldigt mycket om hur Lizzie Doron lyckas förmedla det som man inte talar om. Jag kommer att tänka på Art Spiegelmans pappa i MAUS, på alla dessa överlevanden som levde sina liv i smärta och skam. Som ofta inte kunde prata om det de varit med om, åtminstone inte på många år. Hur de försökte att inte lägga bördan av att ha överlevt mot alla odds på sina barn men därmed skapade ännu mer konflikter.

The Tiny Wife, av Andrew Kaufman

Har läst flera glada tillrop (Bokbiten, Calliope Books och Böcker, böcker, böcker) över den här boken så trots att jag egentligen inte får köpa fler böcker innan lön (och verkligen inte har brist på läsmaterial!) så fick den följa med hem sist jag slank in på Pocketshop i väntan på pendeltåget. Och vilken liten pärla. Den består av ca åttio sidor, är ett litet häfte och försvann flera gånger i väskan under det dygn som jag läste.

En rånare kommer in på en bank och skjuter i taket. Men han ber inte om pengar utan vill att alla personerna där ska ge honom den ägodel som de bär på sig just då, som betyder mest av sentimentala skäl. Någon ger ifrån sig ett luggslitet foto, en annan en nyckel, en tredje en miniräknare. Sedan meddelar rånaren att när han går så tar han 51 % av deras själar med sig och att om de vill fortsätta leva så måste de hitta ett sätt att få själen att växa tillbaka till sin ursprungliga storlek. Under de följande dagarna börjar underliga saker att hända. En kvinna blir jagad av sin lejontatuering som lämnar hennes ben och kommer till liv, en mans bebis börjar bokstavligen skita pengar och berättarröstens fru, hon börjar krympa. Flera gånger skrattar jag högt, hisnar över formuleringar och blir krossad av sorgliga partier. Nu kan inte lönen komma fort nog, för jag vill ge mig på de andra två böckerna av Andrew Kaufman: All My Friends Are Superheroes och The Waterproof Bible.

De ickesynliga, av Fredrik Härén

Alex är en journalistikstuderande som ska skriva ett arbete om barn med låtsaskompisar. Mycket snart inser hon att historierna hon får höra liknar varandra och när några intagna på det mentalsjukhus där hon arbetar ritar samma slags teckningar som barnen så förstår hon att hon är något på spåren. Samtidigt kämpar hon med sina relationer, hennes familj har förväntningar hon inte riktigt kan leva upp till.

Jag ville verkligen tycka om det här. Till en början blev jag också ganska trollbunden och drogs in i den här världen utan protester men snart förvandlades det mystiska och kittlande till en enda gäsplång föreläsning om filosofi. Det är bemästrande och undervisande. Huvudpersonen Alex går från att vara tvekande och sökande till att svälja allt med hull och hår från den ena boksidan till den andra. Och detta alldeles för tidigt i historien för min smak. Allt andas för mycket New Age och då är jag ändå en person som accepterar mycket av det andra människor fnysande kallar för ”flum”. Jag går med på mycket, men att bli skriven på näsan är inte en av dessa saker. Jag ville så gärna tycka om den här boken. I want to believe!

Måste nämna bokens utseende som är fantastiskt snyggt! Alltifrån den helt textfria framsidan till att somliga sidor är skrivna med svart text på vit bakgrund och andra med vit text på svart bakgrund. 

Kerstin Thorvall

Mitt första möte med Kerstin Thorvall hade inget med hennes skandalomsusade Det mest förbjudna att göra, utan jag började med När man skjuter arbetare och fortsatte sedan med de andra två böckerna i den serien. Jag var arton när den första boken i trilogin kom ut och halkade in liksom på ett bananskal då jag var intresserad av Ådalen 31 (vars åttioårsdag uppmärksammades för några dagar sedan) och blev ärligt talat lite besviken när jag insåg att det mest var titeln som hänvisade till händelsen. Fast det gick snabbt över. Jag och mamma har älskat sönder dessa böcker, de är kantstötta och hundörade.

Senare i livet har jag fortsatt med de av hennes böcker som så oförtjänt kallas för bekännelselitteratur. Min lojalitet mot henne har varit orubblig, jag har försvarat henne med näbbar och klor i diskussioner. Det var först när hon hade gått bort som jag började förstå hur hennes familj, och då speciellt sönerna, uppfattat henne. Givetvis kan man inte som läsare skapa sig en bild av hur en människa är ”på riktigt” enbart genom den litteratur hon ger ifrån sig, det är så mycket man missar. Men lite ledsen har jag ändå blivit av min egen ensidiga inställning. Jag har väldigt lätt att höja en skicklig och älskad författare till skyarna, även om jag med stigande ålder inte gör det lite ohämmat längre.

Jag kommer att läsa hennes sons bok som kommer ut i dagarna och jag tror ärligt talat inte att Uppväxt av Hans Falk kommer att ändra min bild av författaren Kerstin Thorvall. Det får bara inte hända.

Nu ett år efteråt så känns diskussionerna mer nyanserade än de gjorde precis efter att Thorvall gått bort. Hela tiden har jag i minnet kommentatorsfälten i de stora tidningarna där folk spydde ut galla över "den kalla modern" och "tanten som hade sex med yngre män". För mitt ibland de benhårda och elaka kommentarerna fanns ett av Kerstin Thorvalls barnbarn som hela tiden vädjade: Visa respekt, tänk på oss som är kvar. Det är min farmor ni pratar om!