Idag fyller jag år

När slutade födelsedagen vara magisk och blev en dag liksom de flesta andra? Numera är det mest en storslagen manifestation i vilka som inte längre är här, de som inte kommer ringa eller vara tillgängliga för en bit tiramisu (våga vägra tårta) till helgen. Farmor och farfar. Mormor och morfar. Moster och pappa. Tänker alltid på min mormor som varje år önskade sig ”lugn och ro och snälla barn”, jag vet inte om hon någonsin fick det.

     Men ändå är det inte så mycket en sorglig dag, utan mer en vilken-som-helst-dag. Som det är lite skönt när den är över, för onsdagar är ju ingenting liksom. Jag fick inte önska mig böcker för mamma. ”Det önskade och fick du i julas!” Som om det fanns en begränsning. Men jag trotsade och har ändå önskat mig Äventyrsklassikerboxen. J Får se hur det faller ut på lördag.

Sarahs nyckel, av Tatiana de Rosnay

1942 genomförde den franska polisen en massarrestering av judar i Paris med förorter. Det kallades Operation Vårvind och ett av resultaten blev att flera tusen män, kvinnor och barn spenderade fem dygn i sporthallen Vélodrome d’Hiver utan mat, vatten eller möjlighet att sköta sin hygien. Efter dessa dygn av helvete fraktades de allra flesta likt boskap i tågvagnar till Auschwitz där de avrättades.

Tioåriga Sarah är en av de som tillsammans med sin familj hämtas tidigt en julimorgon. Fast inte hela familjen. I tron att hon snart ska vara tillbaka i lägenheten så låser hon in sin lillebror i en garderob och stoppar nyckeln i fickan.  Allteftersom tiden går så börjar hon sakta inse att hon kanske inte kommer att återvända, nyckeln bränner likt ett dåligt samvete i hennes hand. Sextio år senare får journalisten Julia Jarmond uppdraget att skriva om Vel’d’Hiv, som händelsen kommit att kallas efter arenan där det utspelade sig. Av en slump springer hon på Sarahs historia och hittar till och med kopplingar till sin mans familj. Metodiskt börjar hon nysta upp sanningen samtidigt som hennes eget liv inte är det enklaste.

Trots den irriterande kursiva stilen på Sarahs berättelse så blir den snabbt den mest intressanta delen av boken. Julia på tvåtusentalet är väldigt sympatisk men det tar inte lång stund innan jag tröttnat på alla beskrivningar av hennes make Bertrand. Det finns ingen hejd på hur snygg, sexig och underbar han är. Ändå är Julia inte nöjd med honom. Det är inga finkänsliga hintar man utsätts för utan man vet hela tiden vad som kommer komma emot en. Samtidigt så finns där ett ständigt driv framåt. Detaljerna om Sarahs öde finns även i Julias berättelse, så jag läser vidare.

Men någonstans i mitten så tappar den fart. Julias liv blir språkligt och berättartekniskt till en billigare kärleksroman. Det är inte händelserna som gör det utan hur de beskrivs. Allt cirkulerar kring den vackre, vackre äkta mannen och det söta underbara barnet. Jag blir mättad och bryr mig snart inte alls hur det går för Julia utan vill bara att det ska ta slut. Bokens övergripande historia är så viktig att det känns som att den slösas bort. Även det som händer Julia är stort i en människas liv och jag borde vara engagerad. Men inte. Den enda karaktären som faktiskt växer under historiens gång är Julias svärfar. Han hade gott kunnat få vara med mer.

Slutet på Mr Y, av Scarlett Thomas

Doktoranden Ariel intresserar sig för artonhundratalsförfattaren Lumas, då speciellt hans sista bok ”Slutet på Mr Y”. Boken sägs bära på en förbannelse, alla som läser den dör, men det största problemet är att den praktiskt taget är omöjlig att få tag i. När Ariels handledare Burlem mystiskt försvinner och en av universitetets byggnader rasar samman så kommer hon ändå av en hel rad sammanträffanden över boken i ett antikvariat och sen tar historien ordentlig fart.

Det är lite Alice i underlandet över den här boken, man får en hel skopa filosofi och en gnutta tidsresor. Den har alla anledningar att fungera för mig, men ändå gör den inte det helt. Till en början så gillade jag väldigt mycket men sen blev det förvirrat och pratigt. Mot slutet är jag riktigt uttråkad och läser pliktskyldigt ut även om jag skummar lite de sista sidorna.

Omläsning: Molnet, av Gudrun Pausewang

Blev naturligtvis tvungen att läsa om Molnet och kilade igår efter jobbet in på biblioteket där en mycket vänlig bibliotekarie hjälpte mig hitta boken i magasinet.

Fjortonåriga Janna tvingas tillsammans med sin lillebror Uli fly ensamma på cykel när kärkraftverket i Grafenrheinfeld (f.d. Västtyskland) råkar ut för en härdsmälta. Deras föräldrar är bortresta och de börjar en kamp för överlevnad, för att hitta familjen och släktingarna igen.

Den är fortfarande hemsk. Inte för att jag kan komma på ett skonsamt sätt att berätta för ungdomar om fasorna med en härdsmälta men hur eländigt får det egentligen bli i en barnbok? Det börjar med övergivna eller ihjälslagna husdjur, fortsätter med barn som blir överkörda av bilar och lämnas vid sidan av vägen och slutar med fruktansvärda beskrivningar av strålskador. Jag är långt ifrån blödig och gråter sällan till ledsamma filmer men här nästan kvävs jag av sorgen. Eller är jag bara extra känslig då denna typ av scenario alltid skrämt mig mer än många andra katastrofer? Jag förstår vikten av att förklara kärnkraftens faror (speciellt nu med tanke på vad som sker i Japan) men när slutar det vara avskräckande och utbildande och blir enbart för mycket? Molnet balanserar precis på den gränsen. Fast strax efter att man känner att man fått nog så börjar andra delen av boken, uppbyggnaden och bearbetningen. Och här kommer det långt mer intressanta, vad katastrofen gör med människor. Hur de strålskadade behandlas som paria och hur långt de ännu friska går för att skydda det som de anser vara sitt. Sättet på vilket somliga personer skadar andra när de egentligen försöker skydda dem från ännu mer sorg. Det är en väldigt stark bok. Den drabbade mig nästan lika hårt nu, tjugotre år senare, som den gjorde vid den första läsningen.

Härdsmälta

När jag gick på mellanstadiet under de sista skälvande åren av det Kalla kriget så fanns det en kategori ungdomsböcker som både fascinerade och skrämde mig. Av någon anledning så var dessa böcker ofta från Tyskland och ämnet var kärnkraftsolyckor. Det handlade om barn som efter katastrofen av olika orsaker var lämnade åt sig själva under flykten från det radioaktiva nedfallet. Som jag minns så sparade man inte på de otäcka detaljerna utan det var fruktansvärda beskrivningar av strålningsskador och död. Nu när jag snabbt googlar på ämnet så hittar jag bara Molnet av Gudrun Pausewang.

     Dessa skildringar kommer nu tillbaka till mig när jag under helgen har suttit klistrad vid  Sky, CNN, BBC och Al Jazeera för att försöka förstå vad som har hänt i Japan. För inte nog med att de drabbats av jordbävning och tsunami med tusentals döda som följd, nu verkar flera reaktorer i det fyrtio år gamla kärnkraftverket i Fukushima ligga i riskzonen för härdsmälta. Om det inte redan hänt. Människor evakueras i stor hast, bär munskydd och undersöks med geigermätare. Plötsligt är jag åter elva år och sitter skrämd nedanför teven medan nyhetsuppläsaren försöker förklara Tjernobyl. Rädslan för kärnkraften finns kvar, djupt rotad inom mig.

Älskade Stephen

Blir sådär fnissigt tokglad av nyheten att Stephen King släpper en ny tegelstensroman i höst som handlar om en high school-lärare som får chansen att åka tillbaka till 1963 och förhindra mordet på John F Kennedy. Boken kommer heta 22/11/63 och kommer enligt stephenking.com ut den 8:e november. Måste vi verkligen genomlida sommar först? Kan den inte komma nu på en gång?

Tack Helena på Dark Places för tipset!

En helvetes vinter, av Daniel Woodrell

En helvetes vinter är en bok om hederskultur, om kontrasten mellan de regler som sällan eller aldrig sägs högt och så det som man bankar in i folk med våld. Sextonåriga Ree har ansvar för sin psykiskt sjuka mamma, två yngre bröder samt huset i Ozarkbergen, USA. Pappa Jessup tillverkar metamfetamin och försvinner långa perioder från familjen. Ree är, liksom stora delar av det samhälle hon lever i, en Dolly. Man har benkoll på varandra. Man ställer upp för familjen och man tjallar inte. De är rester av ett resandefolk som lever på att framställa och sälja knark samt på jakt, ibland blir det ekorre, andra gånger hjort. Människorna är trasiga, smutsiga och hungriga. Pappa Jessup har inte varit hemma på länge när polisen kommer förbi för att förklara att om han inte infinner sig i rätten mycket snart så kommer delstaten ta familjens hus som Jessup satt upp som borgen innan han sjappade. Ree måste hitta honom, levande eller död. Men släkten erbjuder ingen hjälp, till största delen ensam reser Ree runt och letar. Hon hindras av det man inte får fråga och det man absolut inte får göra men ansvaret för familjen blir i slutändan större och viktigare än allt annat. Sakta börjar hon tänja på gränserna och områdets alla urgamla strukturer synliggörs, blir både lättare och svårare att förstå. Det är en becksvart bok. Men inte utan hopp, absolut inte utan kärlek. Ree’s omtanke och känsla för den sjuka mamman och de aningslösa bröderna överstiger allt annat. Det är för dem hon gör det, även om det försätter henne själv i fara. En ljusglimt är också den bästa kompisen som bor i en husvagn på svärföräldrarnas tomt med ett spädbarn och en äkta man som egentligen inte ville ha henne. Tillsammans drar de två unga kvinnorna varandra uppåt, tröstar och hjälper.

Jag ser fram emot filmen men tror jag väntar tills jag kan se den i tryggheten av min egen soffa och med möjligheten att pausa vid behov. Precis som med Vägen av Mc Cormac så lär jag behöva andrum i det mörka.

Att skrika med ögonen

Blev överrumplad av beskedet att bokklubben jag är med i ska ha möte om endast några få veckor och att boken är tegelstenen (942 sidor) Shantaram av Gregory David Roberts. Hela den läsordning jag lagt upp förstördes! Men det var bara att sätta igång.

Har kommit något mer än hundra sidor och än så länge så känner jag att det är lite för "pratigt". Man blir skriven på näsan vad gäller människors tankar och avsikter, men sakta, sakta griper ändå den annorlunda kulturen i Indien tag i mig. Speciellt gillar jag när författaren säger att indiska skådespelare är de bästa, för de är de enda i världen som kan skrika med ögonen. Utan att ändra ansiktsuttryck eller förmedla känsorna med ord så förstår man ändå hur ursinniga de är.

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Maja Grå har kommit in på Konstakademin i Oxford och flyttar dit från Sverige samtidigt som hennes mamma som varit försvunnen sedan Maja var tio år blir mördad i Brighton. Trots en omtänksam och noggrann polis så kommer inte utredningen någonstans och Maja jobbar på att komma in i skolarbetet och skaffa vänner på elevhemmet.

     Jag har alltid älskat internatmiljön och faller givetvis pladask för den även här. Det är något väldigt boknördigt med brittiska gamla skolor, jag känner knappt någon storläsare som inte suttit på kammaren som barn och önskat sig rumskompisar, nattliga räder och bus. Här lägger vi till en spökhistoria, en legend om döda unga flickor och en förbannelse. Samt att Majas döda mamma inte riktigt lämnar sin synska dotter ifred. Toppen! Jag är fast.

     Jag måste tyvärr säga att den inte drabbar mig som Hellbergs första bok, Styggelsen, gjorde. Den var andnöd och klaustrofobi, samt en läsglädje mitt i allt det otäcka. Läsglädjen finns onekligen kvar, hela tiden tänker jag ”bara ett kapitel till” och håller på att åka förbi pendeltågsstationen samt ligger vaken alldeles för länge om nätterna. Men jag saknar det där obeskrivligt läskiga, det man inte kan värja sig emot.  

Jag ser sannerligen fram emot fler äventyr med Maja och hoppas att åtminstone somliga av karaktärerna följer med till nästa bok. Polisen Steve kanske..?

Flickan med glasfötter, av Ali Shaw

Ida MacLaird håller på att förvandlas till glas, det som började i tårna sprider sig nu uppåt i kroppen. För att hitta en lösning på problemet återkommer hon till St. Hauda's Land där hon tror att allt började. Där möter hon Midas Crook som bott på platsen hela sitt liv och tillsammans försöker de lista ut vad som händer med Idas fötter.     
     Det är en berättelse om kärlek, både ny och gammal, spirande och avstannad. Det är en bok om vad kärleken får oss att göra i dess namn. Men det är beskrivningarna av döden som fastnar hos mig, döden och saknaden. Där blir det stundtals stort och till och med vackert. Kärleken å andra sidan blir nästan banal, det är för många adjektiv.

Som i den här meningen:
"När hon försökte snygga till sitt nordiskt blonda hår fick hon rubinrött blod i det."

Både miljöbeskrivningarna och händelserna skulle ofta klara sig så mycket bättre utan dessa onödiga adjektiv. Det är ingen bok som trollbinder mig så som jag hade hoppats att den skulle göra, men ändå läser jag klart. För gåtan med glasfötterna måste jag få veta svaret på.

Djurvänner, av Anton Marklund

Redan i de första meningarna får vi veta vad sjuttonåriga Johannes har gjort. Under de följande sidorna får vi stötvis förklaringen, varför han gjorde det, vad som ledde fram till händelsen. Slutligen framstår sanningen som ännu mer hemsk än man först vågade tro. Johannes är autistisk. Han är intelligent men tolkar händelser och människor annorlunda än de flesta andra. Han är nästan plågsamt bokstavlig och kräver bestämda rutiner för att fungera. Skolan är och har varit en tid av mobbning då andra barn har lite förståelse för underligheter och utnyttjar hans godtrogenhet för att starta bus och sattyg. Resurserna för barn med extra behov är nästan obefintliga i den lilla byn i Västerbotten.

Berättelsen förs framåt i korta kapitel, omväxlande får vi höra Johannes röst blandad med hans föräldrars, Mona och Lennart. Det är Mona som är mest framträdande, hennes kärlek för denna sällsamma pojke är stark men hur ska hon kunna skydda honom från sig själv? Envist för föräldrarna en kamp för sin ovanlige son, beväpnade med arbetarklassens ilska och en olycklig mössan-i-handen-mentalitet. Det är ett steg framåt och två bakåt. Djurvänner är en långsam bok som hela tiden återvänder till samma teman. Långsamt, långsamt rör vi oss mot katastrofen, fast den egentligen redan hänt. Vi måste bara lära oss att se dess verkningar.

Närkontakt, av Whitley Strieber

Den här boken stod en gång i min bokhylla. Jag köpte den i tonåren under en tid när jag plöjde det mesta om andlighet, religion, spöken och rymdvarelser. Men jag avslutade inte läsningen, inte ens halvvägs lade jag ifrån mig boken och återvände först nu, tjugo år senare.

     Den skrämde skiten ur mig. Först slängde jag omslaget, senare slängde jag hela boken.

     Författaren beskriver hur folk i hans närhet ”smittas” av hans utomjordiska besök, hur han sprider det vidare i bekantskapskretsen. På något sätt trodde mitt tonåriga jag att jag skulle kunna bli drabbad, enbart genom att läsa boken.

     Strieber berättar hur han en dag inser att han haft besök från en främmande värld. Konstiga händelser i sommarstugan samt ett totalt ändrat humör som sätter hans äktenskap i gungning får långsamt sin förklaring. Han börjar minnas. Olika slags rymdvarelser har kommit in i hans hem om natten, fört iväg honom och utsatt honom för experiment och undersökningar. Med hjälp av hypnos pusslar han ihop en otrolig historia som ofta andas ren skräck. Det är den skräcken jag minns från den första läsningen, hur den grep tag i mig och lämnade mig oförmögen att röra mig. Just detta att han är försvarslös, att han ligger i sitt trygga och låsta hem men ändå blir utsatt för en terror som knappt kan beskrivas med ord, fick mig att till slut slänga hela boken och hoppas att besökarna inte hade fått nys om att jag läst om dem.

     Jag blir inte lika rädd den här gången. Men nog fanken ger omslaget mig krypningar fortfarande… Och den här gången lånade jag ett ex från biblioteket, min bokhylla klarar sig finfint utan Närkontakt.

Låt de gamla drömmarna dö - novellen

I John Ajvide Lindqvists senaste bok finns hans Sommarprat från 2006, ett antal noveller och lite andra texter samlade. Den novell som fått ge boken sitt namn, Låt de gamla drömmarna dö, är en epilog till Låt den rätte komma in. Jag försökte att inte slänga mig över den det första jag gjorde.
     Gick sådär.

     Det blev inte lika starkt som när jag läste Låt den rätte komma in första gången. För det går inte. Den upplevelsen var så unik att det inte kan replikeras, once in a lifetime. Vad man än förväntar sig av den här novellen så tror jag inte att man får det, bilden av ett vintermörkt Blackeberg är för inpräntad på allas näthinnor. Så just därför:

En bild från filmen. Håll fast vid kylan, de bleka barnen och snön. Läsningen kommer bli så mycket bättre då, även om det är exakt vad du inte får. Förstaupplevelsen av Låt den rätte… står i vägen för njutningen av epilogen, men när novellens slut kommer så är det med ett välbekant rys. Det är vad man inte får som gör det hela så genialiskt bra. För det man vill ha och längtar efter är långt ifrån alltid det man behöver.

     Mer tänker jag inte berätta.

The Woman in Black, av Susan Hill

Jag var mäktigt kaxig när jag fick tips om Woman in Black av Fiktiviteter och såg fram emot en läskig historia men hade verkligen inga förväntningar om att bli skrämd på riktigt. Inte så som jag blir av zombier. (Jag vet verkligen inte varför jag blir så rädd av just zombier och inte mer vardagliga saker som faktiskt kan hända.) Tji fick jag. Min ursprungliga plan var att plöja hela den korta boken vid ett lästillfälle fast det grusades av sen leverans och sedan av att jag var tvungen att börja jobba igen. Så det fick bli kvällsläsning uppdelat på ett par dagar. Och redan andra kvällen kände jag hur håret på armarna reste sig där jag låg nedbäddad i sängen… Sedan vaknade jag svettig några timmar senare, fullkomligt övertygad om en ond närvaro i rummet. Så nog letade sig historien in i mitt huvud på ett sällan upplevt sätt. Det är en mycket effektiv spökhistoria som känns så mycket mer än de faktiska 160 sidorna.

  

Den unga advokaten Arthur Kipps kommer till den lilla staden Crythin Gifford på Englands östkust för att närvara vid Mrs Alice Drablows begravning och sedan gå igenom hennes papper. Den gamla damens hus, Eel Marsh House, ligger långt ifrån resten av bebyggelsen och vägen dit kan endast användas vid lågvatten. Trots tysta varningar och vädjanden från ortsborna så bestämmer sig Arthur för att bo i huset under de dagar som han beräknar att det kommer ta honom att gå igenom kvarlåtenskapen. Redan vid begravningen ser han en underlig kvinna klädd i gammaldags svarta kläder och senare dyker hon upp igen vid huset. Sedan börjar han höra konstiga ljud i natten.

    

Presentkort

Det suckas ofta när jag önskar mig presentkort, det anses tråkigt att ge och delvis förstår jag grejen. Men jag tycker ärligt talat att det är det roligaste att få, speciellt då om det är presentkort till bokhandel. Helt perfekt att utnyttja på årets första tisdag, veckans tråkigaste dag, när det är lite att göra på jobbet och man kan gå tidigare. Planerade inköp är:

Ny kalender från PaperBlanks.                           John Ajvide Lindqvists nya

Förgörelsen, av Guillermo Del Toro & Chuck Hogan

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag trodde att de två veckorna av julledighet skulle fyllas av temuggar och lästid. J När alla klapparna var köpta och utdelade så drog jag och pojkvännen till med förkylningar i omlott. Och när alla släktingar hade fått besök och alla måsten var avklarade så var det liksom dags att börja jobba igen.

    

Förgörelsen är verkligen, som så många andra sagt före mig, en mellanbok i väntan på den stora finalen. En tranportsträcka som man måste ta sig igenom. Men speciellt roligt är det inte, tyvärr. Mina förväntningar var nog alldeles för höga trots att jag försökte hålla dem nere. Jag irriterar mig på språket på ett sätt som jag definitivt inte gjorde i den första boken, även om det med största sannolikhet inte blivit sämre. Utan jag trodde att jag skulle få den delvis isande skräck som Släktet bjöd på och blev besviken när det inte hände. Det hjälper verkligen inte att vampyrerna är än mer blodtörstiga och våldet är i det närmaste okontrollerat. Mer blod är inte lika med mer rädsla. Inte blir det heller bättre av att jag hela tiden tänker mig att jag läser ett filmmanus och försöker lista ut hur det kommer se ut på bioduken istället för att frammana egna inre bilder. Jag sjunker inte in i historien utan blir en filmrecensent till en film som inte ens blivit gjord än. Jag vill att det här ska vara bättre än det är.

Du och jag, farsan av CajsaStina Åkerström

I augusti 1985 gick vissångaren Fred Åkerström bort, fyrtioåtta år gammal. Hans dotter CajsaStina var då två veckor från att fylla arton. Utan omsvep berättar hon i Du och jag, farsan om sin relation till Fred, hur hon ofta följde med honom på turné och var närvarande vid efterfester och ångestattacker. För det är ingen vacker bild som målas upp, även om den är långtifrån genomsvart. Fred Åkerström tampades med ekon från en svår uppväxt, ett arv han kämpade för att inte föra vidare till nästa generation. Senare tillkom ett alkohol- och tablettmissbruk.

     CajsaStina väjer inte för något. Boken är skriven till Fred och hon ställer frågorna hon aldrig hann formulera när han levde. Varför gjorde du så pappa? Hur kunde du behandla mig på det sättet? Den lilla flickan fick ta långt mer ansvar och skit än hon skulle ha behövt göra. Fred var lynnig och krävde absolut lydnad, kunde få vredesutbrott om saker inte gick hans väg. Men samtidigt så var han kärleksfull och uppmuntrande, speciellt när han hade vita perioder. Som alltid så är det en komplex bild som målas upp, ingen är helt igenom god eller ond.

     Texten är ganska löst sammansatt, det är inte en rak berättelse från punkt a till b. Den känns snarast lite drömsk, på det sätt som minnen ofta framstår flera år efteråt. Särskilt barndomsminnen. Allt det otäcka läggs fram i ljuset men i slutändan är det en bok sprungen ur kärlek, en önskan att göra saker bättre. Att förstå.

102 Minuter, av Jim Dwyer & Kevin Flynn

Eftersom Förgörelsen går så trögt har jag läst lite annat, vid sidan av. Det är i sig ingenting ovanligt, jag har ofta flera böcker på gång samtidigt men i morse blev den ”lätta” litteratur jag valt väldigt påtaglig. 102 Minuter är inte lätt litteratur vad gäller ämnet men på sättet den är skriven. Det är en reportagebok om 11 september, om World Trade Center och alla de människor som kämpade för sin överlevnad där en solig höstmorgon.  

     Det är hattigt med många olika namn och historier som går omlott och om man inte har huvudet helt med så kan det vara lite knepigt att hänga med i alla svängar. Men efter att ha läst en annan bok (som jag nu inte alls minns vad den heter!) om hur människor reagerar, eller i många fall låter bli att reagera, när katastrofen slår till så har intresset för psykologin hållit i sig. Varför satte sig så många människor bara ner på rumpan och vägrade gå vidare trots att de hade fri lejd ned för WTC’s trappor? Varför sprang andra rakt ner och ut trots att deras arbetsledare sade åt dem att sitta kvar vid sina skrivbord?

     Lördagens händelse i Stockholm med Sveriges första självmordsbombare skrämde mig även om jag varken blev chockad eller förvånad. Jag följde nyheterna men bestämde mig för att inte jaga upp mig, jag måste trots allt ta kommunala transportmedel till och från jobbet. Blir jag rädd och undviker att röra mig på stan så har terroristerna vunnit. Tänkte jag. Tills jag i morse i sista sekunden lyckades komma på en tunnelbana på den blå linjen, dörrarna stängdes och jag satte mig och slog upp 102 Minuter. Tåget stod kvar vid perrongen samtidigt som fler och fler människor fyllde på från trapporna, det började bli trångt därute. Till en början tänkte jag inte så mycket på det utan läste vidare. Kapitlet hette ”Ska vi stanna här eller ta oss ut?”.

     Först när en vakt i reflexjacka skyndade förbi fönstret tittade jag upp och ut. Ytterligare vakter gick hastigt förbi, sedan tillbaka igen med stängda, stela ansikten. Folk började skruva på sig, både inne i vagnen och utanför. Ingen information i högtalarna. Det här pågick i några minuter, mer och mer människor trängdes på perrongen samtidigt som personal halvsprang mot något som jag aldrig såg vad det var. Sakta såg jag hur mina medresenärers ögon förändrades, från den vanliga likgiltiga måndagsblicken till början på rädsla. Vad var det som pågick? Jag slog igen boken och började fundera på vad all denna katastrofläsning lärt mig, vad skulle jag tänka på nu? Helt blankt i huvudet.

     Efter en stund började tåget rulla och jag kom fram till jobbet. Fortfarande helt tom i huvudet. Inte ens några minuter av bristande information från SL kunde jag hantera utan genast trodde jag det värsta och blev närmast apatisk. Jag förvandlade vad som förmodligen var ett tekniskt problem till en terroristattack och skrämde upp mig själv till den grad att jag inte ens kom på att återigen läsa instruktionerna för nödöppning av dörrar eller spana efter brandsläckare.

Den här rädslan är något som jag uppenbarligen måste jobba ännu mer med. Och kanske ska jag inte läsa ut 102 Minuter, just nu hur som helst. Ska försöka hitta något som är lätt både till ämnet och stilen.

Det går trögt

Har kämpat med Förgörelsen länge nu.. Delvis bokens "fel" men även mitt då jag haft annat än att läsa för mig. Läste även Fiktiviteters recension och blev genast lite mindre sugen:

Förgörelsen hos Fiktiviteter

Men snart börjar julledigheten och då skall boken läsas ut! Det är ändå vampyrer det handlar om, den riktiga elaka sorten och inte de som gnistrar eller hånglar.

Niceville, av Kathryn Stockett

Om jag ska beskriva den här boken med ett enda ord så måste det bli: läsglädje. Ren och skär.

Med Niceville fick jag mig ännu en tur till den amerikanska Södern, närmare bestämt Mississippi. Det är sextiotal och i staden Jackson lever kvinnorna Skeeter, Aibileen och Minny. De är väldigt olika, bland annat i ålder, men främst vad gäller levnadsvillkor. Aibileen och Minny är svarta hemhjälper som ger sina dagar, sina kroppar och sina liv för en vit familj. Tar hand om hushållet: lagar maten, städar och uppfostrar barnen för att sedan ta bussen hem till ett nedgånget bostadsområde där det egna hushållet och egna barn väntar. Skeeter å andra sidan, är nyss hemkommen från universitetet där hon trots moderns knorrande skaffat sig en fyraårig utbildning. Tanken var nog att hon skulle hitta sig en blivande äkta man där, inte en examen eller drömmar om att bli författare. Tiden på College var ganska skyddad och Skeeter lyckades ta sig igenom allt utan att riktigt se de omvälvande händelser som skett och fortfarande sker. Medborgarrättsrörelsen vinner mark och de första svarta eleverna har börjat integreras i vita skolor. Men något har ändå ändrats inuti Skeeter för väl hemma börjar hon få en annan syn på hur hemhjälpen behandlas. Hon ser på sina gifta väninnor med nya ögon.

     Tillsammans bestämmer sig de tre kvinnorna för att skriva en bok om alla de diskriminerande händelser de varit med om eller hört andra berätta. För brist på historier har Aibileen och Minny inte. Det hela har sin upprinnelse i frågan om hemhjälpens badrum, det anses nämligen inte hygieniskt för de vita fruarna att gå på samma toalett som de svarta kvinnorna. Samma kvinnor som lagar deras mat och har hand om deras barn.

     Självklart är det inte bara svårigheterna som beskrivs. Fram kommer även en stark och obändig kärlek mellan framförallt hemhjälperna och barnen de tar hand om. Kampen för att få in så mycket värme och vett som möjligt i dem medan de fortfarande är små och färgblinda.

     Det är lättläst i den allra bästa bemärkelsen och utan att språket försämras. Historien är spännande och det är svårt att lägga ifrån sig boken redan efter de första inledande sidorna. Som så ofta när flera huvudpersoner delar perspektivet så suckar jag när man tvingas byta person, men sen kommer jag lika lätt in i den nya personens värld och när kapitlet närmar sig sitt slut vill jag inte lämna den kvinnan heller.

En fråga som jag brottats med, och som är samma som författaren har kämpat med under skrivandet, är om en vit kvinna verkligen kan skriva en sådan här bok och göra det ”rätt”. Kan hon med sitt privilegierade synsätt (Kathryn berättar i efterordet om den hemhjälp hennes familj hade när hon var liten) verkligen förstå utsattheten och sedan beskriva den? Men jag kommer fram till att det är klart att hon kan. Om jag försöker hävda att det inte är möjligt så ställer jag mig bakom de som håller fram olikheterna istället för det som för oss samman. Självklart kan hon inte helt och hållet förstå en annan människas svårigheter, det kan ingen. Men det är när vi försöker som vi kommer en bit på vägen.