Flickan med glasfötter, av Ali Shaw

Ida MacLaird håller på att förvandlas till glas, det som började i tårna sprider sig nu uppåt i kroppen. För att hitta en lösning på problemet återkommer hon till St. Hauda's Land där hon tror att allt började. Där möter hon Midas Crook som bott på platsen hela sitt liv och tillsammans försöker de lista ut vad som händer med Idas fötter.     
     Det är en berättelse om kärlek, både ny och gammal, spirande och avstannad. Det är en bok om vad kärleken får oss att göra i dess namn. Men det är beskrivningarna av döden som fastnar hos mig, döden och saknaden. Där blir det stundtals stort och till och med vackert. Kärleken å andra sidan blir nästan banal, det är för många adjektiv.

Som i den här meningen:
"När hon försökte snygga till sitt nordiskt blonda hår fick hon rubinrött blod i det."

Både miljöbeskrivningarna och händelserna skulle ofta klara sig så mycket bättre utan dessa onödiga adjektiv. Det är ingen bok som trollbinder mig så som jag hade hoppats att den skulle göra, men ändå läser jag klart. För gåtan med glasfötterna måste jag få veta svaret på.