Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag trodde att de två veckorna av julledighet skulle fyllas av temuggar och lästid. J När alla klapparna var köpta och utdelade så drog jag och pojkvännen till med förkylningar i omlott. Och när alla släktingar hade fått besök och alla måsten var avklarade så var det liksom dags att börja jobba igen.
Förgörelsen är verkligen, som så många andra sagt före mig, en mellanbok i väntan på den stora finalen. En tranportsträcka som man måste ta sig igenom. Men speciellt roligt är det inte, tyvärr. Mina förväntningar var nog alldeles för höga trots att jag försökte hålla dem nere. Jag irriterar mig på språket på ett sätt som jag definitivt inte gjorde i den första boken, även om det med största sannolikhet inte blivit sämre. Utan jag trodde att jag skulle få den delvis isande skräck som Släktet bjöd på och blev besviken när det inte hände. Det hjälper verkligen inte att vampyrerna är än mer blodtörstiga och våldet är i det närmaste okontrollerat. Mer blod är inte lika med mer rädsla. Inte blir det heller bättre av att jag hela tiden tänker mig att jag läser ett filmmanus och försöker lista ut hur det kommer se ut på bioduken istället för att frammana egna inre bilder. Jag sjunker inte in i historien utan blir en filmrecensent till en film som inte ens blivit gjord än. Jag vill att det här ska vara bättre än det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar