Vassa föremål - Gillian Flynn

En berättelse om en homecoming. Camille Preaker flydde en gång i tiden från söderns Wind Gap till storstaden och blir därför inte direkt överlycklig när hennes redaktör skickar "hem" henne för att skriva ett personligt reportage om två saknade flickor, varav en redan hittats mördad. Men att komma hem är varken trevligt eller roligt. En sedan barndomen död syster spökar bakom varje hörna och den känslokalla modern har gift om sig och fått ytterligare en dotter. Camilles alkoholism och självskadebeteende riskerar att gå överstyr samtidigt som hon jagar intervjuer med flickornas familjer och stadens poliser. Jag såg halva TV-serien Sharp Objects innan jag köpte boken och läste ut den på tjugofyra timmar. För jag var tvungen att få veta hur det skulle gå! Som så ofta med Flynns karaktärer är även denna huvudperson väldigt trasig men man kan ändå inte låta bli att tycka så hjärtligt mycket om henne. Hon framkallar förståelse, ömhet. Det påhittade Wind Gap är precis såsom mina fördomar säger att inskränkta småstäder i den amerikanska södern är och jag mår dåligt att läsa om fattigdomen, både den fysiska och den andliga, samt alkoholen och drogerna. Precis som det är isande ljuvligt att förfasas över dekadensen hos överklassen som kan ha ett helt badrumsgolv i elfenben. Hela historien är otäck, beroendeframkallande och rasande skickligt berättad. 

Älskade, saknade katt - eller: dumma björn

Jag hämtade Cattis i en villa i Handen för sexton år sedan. Kattvärnet i Haninge hade ännu inte blivit Haninge Katthem så alla kissarna fanns utplacerade i akuthem, hos godhjärtade privatpersoner. Cattis och hennes syster, som just då hette då Helga och Hillevi, bodde i en kvinnas sovrum. En kvinna vars stora hund var vänlig men alldeles för skrämmande för två tioveckors som nyligen hade blivit bortslängda i en igentejpad kartong. Jag var ute efter en något blygare katt än den jag redan hade därhemma så de skulle matcha varandra med olika temperament - och en blyg katt fick jag. Hon kom aldrig över de där första händelserna i livet: att få alldeles för lite mat och bli lämnad att dö. Jag gissar att hon dessutom var med om fler saker jag inte vet om för hon bar med sig en skräck för främmande män under alla åren jag kände henne. Män var farliga. 

Från den första stunden jag såg henne så visste jag att jag måste ha henne. Hon åkte hem innanför min jacka, bara huvudet stack upp, för någon bur hade vi inte med oss, vi skulle ju bara titta på henne! Den där första kvällen åt hon plättar innan hon klättrade upp i min soffa och somnade på rygg, jag har två suddiga svartvita fotografier från just det tillfället. Jag och min första katt Fanny tittade och petade fascinerat på den pinnsmala kattungens nu tjocka mage.

Cattis var min skugga, var jag än gick så fanns hon inte långt borta. När vi flyttade till Nacka för att få sambo och två bonusbarn var jag inte helt säker på att det skulle fungera. Skulle hon verkligen acceptera hela tre människor till? Men jodå. Hon lade till dem på listan över tvåbeningar med VIP-pass och hon fullkomligen älskade radhusets två trappor som hon ständigt sprang i. Jag har aldrig varit så älskad som jag var av den katten. Av någon. Och kommer nog aldrig bli igen. Cattis var mitt livs stora kärlekshistoria och vi var med om enormt mycket tillsammans. Hon var min dumma björn, min stora snälla svarta katt. Tomheten är så stor att jag ännu inte riktigt förstått omfattningen, det kommer ta tid. Men just för att hon var så viktig för mig, för att kärleken var så extraordinär, så hade jag i tanken redan gått igenom med mig själv vad jag skulle göra när dagen för det stora beslutet kom. Jag tänkte inte dra henne igenom ett sista år av mediciner, ändrad kost och veterinärbesök. Jag kommer minnas Cattis som en frisk och glad katt, hon fick sexton bra år, trots en knagglig start. Hon somnade in på Bagarmossens Djursjukhus och alla hennes människor var med: jag, sambon och bonusbarnen och hon kurrade ända tills hon inte kunde hålla ögonen öppna längre. 

Jag saknar henne så mycket att det gör ont.

Kulturkollos veckoutmaning - Höstens måsten

Självklart tipsar jag om TV-serier! Det har som sagt varit lite si och så med läsningen över sommaren men serierna har gått varma på Netflix och HBO. Har givetvis inte sett hela säsonger av serierna här nedan då allt inte har släppts ännu, men fem, sex avsnitt av varje. Vi börjar med:

Castle Rock

Serien som är otroligt mycket Stephen King men ändå inte är skriven av honom. Skaparna har tagit hans karaktärer, miljö, teman och stämning och skapat något helt nytt, allt givetvis med Kings godkännande. Åtminstone inledningsvis kretsar mycket kring fängelset Shawshank och den unga man som efter fängelsedirektörens plötsliga död, hittas gömd på området. Melanie Lynskey gör den självmedicinerande mäklaren, Molly Strand, med övernaturliga förmågor otroligt fint men allra bäst är André Holland i huvudrollen som den återvändande advokaten Henry Deaver. Han är den enda svarta mannen i staden, i den vitaste delstaten i USA och inte blir det bättre av att hela staden surrar av rykten om att han som barn dödade sin adoptivpappa. Det är mörkt, krypande och fler frågor än svar samt pintjockt med finfina skådespelare: Sissy Spacek, Scott Glenn, Bill Skarsgård, Jane Levy.

Sharp Objects

Detta är filmatiseringen av Gillian Flynns debutbok med samma namn. Vi får följa reportern Camille Preaker (Amy Adams) som skickas till den lilla hemstaden i amerikanska Södern, för att rapportera om morden på två unga flickor. Men mer än något annat så får man under resans gång vara med och veckla upp det mysterium som är Camille. Med självskadebeteende och alkoholism i bagaget både bär hon på och döljer mycket som långsamt sipprar fram. Mamman (suveränt spelad av Patricia Clarkson) är iskall och praktiskt taget allt i hennes värld kretsar kring Camilles halvsyster Amma. Man ser allt såsom Camille ser det, minnen och ögonblicksbilder flaxar snabbt förbi och det förflutna vävs in i nuet. Det byggs långsamt upp en större bild, en som vi ännu inte kan se då vi står för nära. Sharp Objects är förmodligen det mest kvävande obehagliga jag har sett på länge, samt det bästa. Det är dock tungt att tampas med drickandet i den här serien, inte bara Camille dricker som en svamp (Evian-flaskan fylls ständigt på med mer vodka) utan de flesta stjälper i sig starksprit såsom många andra dricker saft. Men det är ett pris jag är villig att betala för det övriga storslagna berättandet.

En oavsiktlig bloggpaus

Det blev visst en ordentlig bloggpaus, en hel månad till och med. Jag hade tänkt trappa ner under semestern men ändå lägga ut något vid tillfälle, fast då dog min katt. Min bästa vän under sexton år, hon som räddade mig efter den svåraste dumpningen i mitt liv; hon var min skugga och jag var hennes hela värld. Jag var visserligen lite extra illa rustad för sorg, efter ett vansinnigt sorgligt år av andra anledningar, men är man någonsin beredd? Familjen åkte till Cypern där vi klappade hotellets katter helt blanka, badade i både poolen och havet, men jag läste i ärlighetens namn knappt alls. Jag bara var. Och läsningen har ännu inte riktigt kommit igång. Just nu är jag ledig en vecka helt själv, utan man eller bonusbarn, och jag ser mest på serier: Doctor Who, Gilmore Girls, Sharp Objects, Castle Rock. Samt givetvis även Harry Potter-filmerna. Men nu är det äntligen höst, vi har lämnat den heta kvalmiga sommaren bakom oss och luften går att andas. Nu ska jag börja läsa igen.