My Best Friend's Exorcism - Grady Hendrix

Tonårstjejerna Ally och Gretchen är bästa vänner på det där sättet man nästan bara blir när man träffas som barn. Om man sedan delar livsavgörande upplevelser så blir vänskapen bara starkare. Allys familj är inte på långa vägar lika rik som de flesta andra i staden, men hon är ändå inkluderad på den fina privatskolan där de båda tjejerna studerar. Detta tack vare hennes goda betyg, ett stipendium och skolledningens goda minne. En natt när de får för sig att bada nakna i en sjö försvinner Gretchen och dyker inte upp igen förrän morgonen därpå, naken och förvirrad. Men är det verkligen Gretchen som kommer tillbaka? Något är väldigt annorlunda och snart börjar otäcka saker att hända människorna omkring henne och Abby är inget undantag. 

Detta är krypande obehagligt, sorgligt och hjärteknipande. Samt en hel dos äckligt som fan men mer än någonting annat är My Best Friend's Exorcism en berättelse om en vänskap som överskrider allt: klasskillnader, sexism, föräldrar, high school och demoner. Allt har en underbar ram av åttiotal och alla kapitel heter som låtar från årtiondet (kapitlet när Gretchen blir besatt heter exempelvis The Number of The Beast). Ofta blir jag rasande arg! Gretchen är en fin flicka i ett fint område och när hennes bästa vän säger att Gretchen kanske varit med om ett sexuellt övergrepp anses hon enbart försöka svärta ner vännens rykte, det ses inte som en ansats till hjälp. Föräldrar och skola slår ifrån sig: vill du förstöra hennes lovande framtid? Det är så mycket jag känner igen från mina egna tonår i slutet av åttiotalet, så mycket jag förträngt. Ni vet: "Pojkar är bäst! Pojkar är stora och starka. Pojkar kan inte riktigt hantera sina känslor eller vad de gör med nävarna och snopparna." Så här i backspegeln blir allt mycket tydligare; när man inte längre lever mitt i det, när man inte är en ensam, utsatt sextonåring som måste ta alla fajter själv. När man inte längre gör vad som helst för att bli älskad. Fast tro nu inte att det bara är elände i den här boken, den har en fin balans och jag älskade den av hela mitt hjärta.

Det här omslaget är så fantastiskt att det förtjänar den största möjliga förstoringen. De har gjort så att det ser ut som ett slitet gammalt omslag till en VHS-kassett! Genialiskt.

Poppy Pym & Faraos förbannelse

Efter att ha blivit övergiven som spädbarn växer Poppy upp på en cirkus men när hon fyllt elva tycker både hennes enorma familj och samhället att det är dags att hon börjar skolan. Snart befinner hon sig på Saint Smithéns internatskola där hon måste vänja sig vid skoluniform, följa regler och äta ordentlig mat istället för godis och sockervadd. Trots en oro för att vara väldigt annorlunda skaffar hon sig snart två vänner, Ingrid och Kip, och de får veta att skolan ska vara värd för en utställning av egyptiska artefakter, bland annat en rubin som sägs bära på en förbannelse. En rubin som har en förmåga att orsaka kaos och olyckor vart den än kommer, och plötsligt börjar konstiga saker att hända på skolan. 

Jag skrev ett helt inlägg tidigare om den här bokens alla likheter med Harry Potter, så det behöver vi inte ta upp igen. I övrigt så är detta en otroligt fin barnbok! Där finns en berättarglädje som liksom rinner över och genomsyrar allt. Jag blev helt enkelt lycklig av att läsa Poppy Pym. Boken har fina bilder och jag älskar att man lagt in kartor och "foton" så att man har en aning om hur saker ser ut. Boken är dock en ren barnbok och flirtar inte med en vuxnare publik såsom exempelvis J.K. Rowling gör galant, men det går alldeles utmärkt att läsa den ändå trots att man passerat tolvårsstrecket. Jag kommer absolut att läsa bok nummer två: Poppy Pym & den förhäxade pjäsen.

TV-serielördag: THE CROWN

Jag brukar inte bli imponerad av kungligheter, åtminstone inte de nu levande, men man behöver bara titta lite bakåt i tiden för att jag genast ska finna det mer intressant. Förra helgen började jag, utan några riktiga förväntningar, att se på The Crown. Berättelsen om hur prinsessan Elisabeth av England blev drottning Elisabeth när hennes pappa, kung George VI dog i lungcancer 1952, och visst imponerar hon! Denna unga kvinna som fick hela ansvaret och kronan, blott tjugofem år gammal. Men än mer imponerar lillasyster Margaret. Hennes förälskelse i kapten Peter Townsend (femton år äldre samt frånskild) och den medföljande skandalen är oerhört hjärteknipande då hon förvägrades gifta sig med honom under hotet att hon skulle förlora titel och apanage, förutom den mediala skada hon skulle åsamka Elisabet. När hon flera år senare väl gifte sig med en annan man förvandlades det alltför snabbt till ett olyckligt äktenskap som inte höll. Jag insåg tidigt att jag måste hitta och läsa böcker om den här kvinnan; hon som rökte, drack och hade "skandalösa" kärleksaffärer. Kvinnan som, åtminstone till en början, inte ville låta hovets alla regler begränsa henne

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 

Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.

Den riktiga prinsessan Margaret.

Expedition Kanchenjunga - Michelle Paver

Kanchenjunga är världens tredje högsta berg och finns i Indien. Dit kommer den unge läkaren Stephen år 1935 tillsammans med sin bror Kits samt några andra män och lokala bärare, för att bli de första att nå toppen. Ända sedan de var barn har de två bröderna dyrkat en bok om bergsbestigning och vid foten av berget träffar de en av de få män som faktiskt överlevde det senaste försöket, den expedition som skickade upp fem män men där enbart två återvände. Mycket snart inser Stephen att något är väldigt fel uppe på det väldiga berget. Är de förföljda? Vad är det som hemsöker alla som försöker bestiga den mytomspunna toppen? Det blir kallare och kallare, de drabbas av höjdsjuka och tvingas gräva grottor i isen för skydd. 

De här övermodiga och till dumhet kaxiga männen från hundra år tillbaka, åh vad jag älskar att avsky dem för deras inbilskhet! Äventyrare som var så säkra på att de var skapelsens krona och att enbart en eventuell brist på mod var det enda som stod mellan dem och storslagna dåd. Hela deras liv var uppfyllda av tävlan och förstaplatser, man slöt leden, talade viskande på klubbar för likasinnade (läs: rika människor) och bara visste att man skulle bli den hjälte man läst om sedan barnsben. Jag älskar även att se dem falla, vilket de alltid gör mot slutet av sådana här böcker och oftare än man tror; även bokstavligen. I övrigt så är Expedition Kanchenjunga en rysande spökhistoria som fick mig att bli isande kall mitt i sommaren. Det är ett bra betyg. 

Poppy Pym och de uppenbara stölderna

Det är med stor behållning jag läser Poppy Pym & faraos förbannelse, tro nu inget annat! Jag har inte så jättemånga sidor kvar men innan recensionen så måste jag ändå ta upp det som närmast liknar en parodi på en älskad bokserie. Blurben på baksidan ropar självsäkert ut: "Är Poppy Pym den nya Harry Potter?" (The Independent) och jag blir enbart irriterad. Jag förstår att förlagen förtvivlat letar efter nästa stora grej och självklart vill alla att just de hittar det! Men att utropa Nästa-Harry-Potter på vart och vartannat bokomslag betyder inte att det faktiskt händer. Vill vi förresten ens ha en "ny" Harry Potter? Vore det inte bättre med något helt fristående och självständigt?

Den här boken uppvisar en sådan enorm läsglädje och tro på läsaren att jag bara vill jubla. Det är roligt, smart och har karaktärer som är som folk är mest, i de flesta fall hur som helst. Men hela berättelsen är som en inverterad Harry Potter, det är nästan så att jag glömmer bort att läsa för nöjes skull och går över till att bara leta likheter: Det finns fyra elevhem, det handlar om tre vänner där den ena är en boknörd och den andra är klumpig men godhjärtad, samt huvudpersonen då - som hittades inlindad i en filt som spädbarn och vuxit upp utan sina biologiska föräldrar. Skolan har en knasig rektor med förkärlek för karameller. Det finns en elak kemilärare som på första lektionen pratar om att de fått en kändis i klassen och sedan gör allt för att förödmjuka Poppy. Snape, anyone? Där finns en ljusblond och rik flicka som hela tiden hänvisar till sin pappa och genast blir Poppys nemesis. Barnen har lektioner i botanik i ett växthus med kupol. Dock har författaren Laura Wood sett till att byta kön på alla karaktärer, där de i HP var män är de i PP kvinnor, och tvärtom. 

Men nästan mest förvånad blev jag över beskrivningen av skolans musiklärare, Madame Patrice. Det är en spot on personbeskrivning av Miss Patty från Gilmore Girls, ända ner till cigarettmunstycket.

Riktig recension kommer snart.

Halvvägs in i Stalpi

Det blir verkligen bara hemskare och hemskare i bok två, Stalpi av Stefan Spjut. Jag som tyckte att den oerhört detaljerade kidnappningen av en liten pojke i Stallo var så att både magen och känslorna knöt sig... Nu pratar vi tortyr och slaktmasker. Folk dör och försvinner. Det tog mig en lång stund att komma in i boken, det var svårt att vänja sig vid en ny uppläsare och det var faktiskt först när jag börjat arbeta igen efter sommaren som jag åter tog upp vanan att höra på bok till och från jobbet. Så nu sitter jag där på bussen och vrider mig av obehag. Fasen ta dig, Stefan! Det är så läskigt och äckligt men jag kan inte sluta lyssna. 

Gwendy's Button Box - Stephen King & Richard Chizmar

Det är 1974 och varje dag under sommarlovet joggar tolvåriga Gwendy Peterson uppför Suicide Stairs i hemstaden Castle Rock, för att förhoppningsvis gå ner i vikt lagom till skolstarten. Den där elaka pojken ska inte få kalla henne det där fula ordet igen. En dag sitter det en främmande man iklädd kostym och hatt på en bänk ovanför trapporna, en man som både vet vad hon heter och dessutom verkar har väntat på henne. Trots att Gwendy mycket väl vet att man inte får ta emot godis av främlingar accepterar hon den låda som han ger henne, en låda med åtta olikfärgade knappar och två spakar. De två spakarna öppnar luckor som distribuerar chokladbitar och silvermynt, knapparna på ovansidan däremot, använder man sig av dem så händer väldigt otrevliga saker... Detta är en berättelse som gärna hade fått bli mycket längre än de etthundrasjuttiofem sidor som faktiskt blev utgivna, det känns tyvärr som att de båda författarna tröttnade på historien. Den hade lätt kunnat bli en roman om kanske ytterligare hundra sidor och därmed inte blivit så korthuggen mot slutet. För både huvudpersonen och hennes historia under de tio år som vi får följa henne, är engagerande, men på de sista sidorna så går allt väldigt fort och man lämnas med flertalet lösa trådar. Så man kan säga att jag gillade starkt ända fram till slutet! Det är suggestivt, krypande och enligt devisen att "det läskigaste sker i fullt dagsljus". Gillar du Stephen King lika mycket som jag gör så måste jag nog be dig läsa oavsett de negativa delarna, för det är ändå en lästimme eller två som man får befinna sig i Castle Rock, staden som författaren själv tidigare meddelat att han aldrig mer tänkte skriva om. 

Scary Potter - Läskiga Harry Potter-omslag

Hittade dessa fantastiska skräckinspirerade Harry Potter-omslag som artisten Dylan Pierpont har skapat. Gå gärna in på hans hemsida och kolla på de övriga bilderna. De är härligt mörka och jag har svårt att sluta titta på dem.

Scary Potter & the Half Blood Prince

Scary Potter & the Goblet of Fire

 

 Both pictures borrowed from Dylan Pierponts website.

Reportage om Stephen King

Missa inte Mats Strandbergs reportage om Stephen King i Aftonbladet! Mats har tillsammans med sin make besökt Kings hemstad Bangor (som i böckerna heter Derry) och skriver bland annat om klass, vapenkontroll och hur det är att äntligen få se de platser som man tidigare bara läst om i älskade böcker.

Du hittar artikeln HÄR!

Bild: Mats Strandberg, lånad från Aftonbladet

Den här besattheten...

Jag har knarkat Harry Potter den här semestern. Läst böckerna på svenska och på engelska, sett filmerna. Det har inte funnits någon hejd. Förmodligen beror detta på att det har behövts tröst den här sommaren. Inte för att vi i familjen inte haft det bra, för det har vi. Men för att vi hukar oss och väntar, håller andan en smula. Min tillflyktsort har under de senaste tjugo åren varit Hogwarts, så det är inte underligt att jag fortsätter åka dit. Okej då: "åka". Jag tror även att jag sörjer att vi nyligen gjort allt Harry Potterigt som vi kan; filmstudion i London, Orlando Florida. Det finns inget på vänt, inget vi planerar att åka iväg på och snart är min killes pojkar för stora och kommer inte vilja följa med på sånt här. Ja, ni hör ju hur ynklig jag är. 

Under juli läste jag den sista boken: Harry Potter och dödsrelikerna samtidigt som jag plöjde jubileumsutgåvan av Harry Potter and the Philopsopher's Stone, Ravenclaw edition, den allra första boken. Fråga mig inte exakt hur det går ihop för det kan jag inte förklara ens för mig själv men det var trevligt att samtidigt få börja om från början med den glädjeexplosion som den första boken faktiskt är vid samma tillfälle som jag läste om hur många älskade karaktärer gick bort i den sista. Det är Kulla Gulla all over again. Där började jag allt som oftast om med bokserien när jag kommit till slutet, för jag längtade tillbaka till början när allt var enklare och mer förståeligt. Tryggt.

Den här senaste omläsningen har jag ägnat lite extra åt Professor Snape och mer än tidigare noterat hur han har gestaltats genom alla böckerna, men även familjen Malfoy. Dödsätarna är snäppet mer intressanta än de goda men är det något J.K. Rowling har lärt oss så är det att ingen människa är genomgod eller genomond. Det är dock lika sorgligt varje gång att läsa om hur Harry ser Snapes sista minnen, hur han tänker på Lily och man äntligen får förklaringen till så mycket. Jag älskar Professor Snape lite mer för varje gång jag tar mig igenom böckerna, sedan blir jag ledsen över att Alan Rickman har gått bort. Och så börjar jag om läsningen från början igen. 

"Hemma".

American Gods/Amerikanska gudar - Neil Gaiman

Jag köpte barnboken Odd och frostjättarna av Neil Gaiman och läste den på någon timme i somras och blev genast sugen på mer av samme författare. Pocketshop på Centralstationen i Göteborg kunde förse mig med American Gods som den tydligen heter nuförtiden även i svensk upplaga, och jag slukade den på väldigt kort tid. Jag har läst den förut men kom i ärlighetens namn inte ihåg så mycket vilket är lite underligt då detta är både storslaget och episkt. Möjligen ett snäpp för långt skrivet då det går lite på tomgång mot slutet, men detta är en till övervägande fantastisk bok med en huvudperson som jag tycker mycket om. Det är roadmovie, galet otroligt samtidigt som det är amerikansk småstad på ett sätt som andas Stephen King. 

Shadow har suttit i fängelse i tre år och har precis avtjänat sitt straff när allt det han trodde skulle vänta på honom sveps bort i form av en bilolycka. Alltså: ingen familj att komma hem till, inget väntande jobb. Irriterande nog träffar han dessutom en efterhängsen typ på flygplanet hem, en man som kallar sig Mr Wednesday, och som erbjuder honom ett arbete. Hur han hittat Shadow berättar han inte och trots att Shadow försöker skaka av sig främlingen så fortsätter han att dyka upp. Amerikanska gudar är verkligen en berättelse om just amerikanska gudar. Fast egentligen hela världens gudar, för när människor under alla tider valt att emigrera så har de tagit med sig sin tro till det nya landet och det är bland annat därför Oden kör runt i billiga bilar och raggar på oskulder i USA. Men nu hotas de gamla gudarna av de nya; av Internetguden, Motorvägsguden och Drogguden, bland andra, det drar ihop sig till krig och de gamla gudarna behöver Shadows hjälp.