Det är med stor behållning jag läser Poppy Pym & faraos förbannelse, tro nu inget annat! Jag har inte så jättemånga sidor kvar men innan recensionen så måste jag ändå ta upp det som närmast liknar en parodi på en älskad bokserie. Blurben på baksidan ropar självsäkert ut: "Är Poppy Pym den nya Harry Potter?" (The Independent) och jag blir enbart irriterad. Jag förstår att förlagen förtvivlat letar efter nästa stora grej och självklart vill alla att just de hittar det! Men att utropa Nästa-Harry-Potter på vart och vartannat bokomslag betyder inte att det faktiskt händer. Vill vi förresten ens ha en "ny" Harry Potter? Vore det inte bättre med något helt fristående och självständigt?
Den här boken uppvisar en sådan enorm läsglädje och tro på läsaren att jag bara vill jubla. Det är roligt, smart och har karaktärer som är som folk är mest, i de flesta fall hur som helst. Men hela berättelsen är som en inverterad Harry Potter, det är nästan så att jag glömmer bort att läsa för nöjes skull och går över till att bara leta likheter: Det finns fyra elevhem, det handlar om tre vänner där den ena är en boknörd och den andra är klumpig men godhjärtad, samt huvudpersonen då - som hittades inlindad i en filt som spädbarn och vuxit upp utan sina biologiska föräldrar. Skolan har en knasig rektor med förkärlek för karameller. Det finns en elak kemilärare som på första lektionen pratar om att de fått en kändis i klassen och sedan gör allt för att förödmjuka Poppy. Snape, anyone? Där finns en ljusblond och rik flicka som hela tiden hänvisar till sin pappa och genast blir Poppys nemesis. Barnen har lektioner i botanik i ett växthus med kupol. Dock har författaren Laura Wood sett till att byta kön på alla karaktärer, där de i HP var män är de i PP kvinnor, och tvärtom.
Men nästan mest förvånad blev jag över beskrivningen av skolans musiklärare, Madame Patrice. Det är en spot on personbeskrivning av Miss Patty från Gilmore Girls, ända ner till cigarettmunstycket.
Riktig recension kommer snart.
