På läsfronten, intet nytt

Det blev en fin hög med önskade böcker i julklapp och jag slängde mig över Miniatyrmakaren av Jessie Burton direkt. Får se om den får följa med på den stundande semestern eller om jag bara tar med ljudböcker och nyinköpta pocket. Bloggpausen fortsätter då jag reser bort men jag hoppas att ledigheten för med sig nya krafter. Så, på återseende snart!

Det kommer att bli jul ändå

Härmed utlyser jag bokbloggarjullov. (It's a word!) Tröttheten är snubblande nära att övergå i utmattning då min grupp om tre personer på jobbet nu är nere på en. Jag. All min kraft går till att bara jobba åtta timmar och att inte göra tre saker samtidigt, något jag tidigare inte förstått hur svårt det kan vara att utföra. För om jag inte tänker mig för så kommer det ta kål på mig, på riktigt. Allt julklappshandlande har jag lagt ut på min mamma och läsningen är nere på en (!) tidigare läst bok, fast som ljudbok. Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. På Netflix rullar säsong 2 av Gilmore Girls där det äntligen börjat bli intressant, Jess har klivit in i historien och det ska bli roligt att se om jag är lika förtjust i honom nu som jag var för femton år sedan. Som ett mantra upprepar jag för mig själv: det kommer att bli jul ändå, det kommer att bli jul ändå. Jag sörjer att julhelgen inte bjuder på så många fler lediga dagar än en normal helg och från och med nu lägger jag ner alla förväntningar på läsande och bloggande ett tag, tills lusten och orken kommer tillbaka.

Den här ljudboken går inte att lyssna på!

När "alla andra" bara äälskar en bok eller författare drar jag gärna öronen åt mig. Blir lite truligt tonårig och anti och vill inte alls vara med, speciellt inte om dessa "alla" påstår att boken eller författaren i fråga får dem att skrika av skratt. Lex Fredrik Backman. Jag vet inte hur många gånger jag fått tipset att läsa En man som heter Ove och tipsaren i fråga kan knappt hålla sig för garv när de berättar om historien. Jag har så svårt för roliga böcker. Det är få som faktiskt får mig att skratta och Caitlin Moran är en av de få författare som har lyckats. Men jag tänkte att Backman ändå skulle få en chans då jag tycker att hans långnovell (kortroman?) Och varje morgon blir vägen hem längre och längre var fantastisk och jag hörde att hans senaste roman Björnstad inte har samma humorstämpel som de tidigare böckerna. Så jag laddade ner den på Storytel och började lyssna. Det är Marie Richardson som läser och det brukar vara så himla bra när skådespelare läser! Men inte den här gången. Hon börjar nästan alla meningar med en högljudd utandning och jag klarade inte mer än några få minuter innan jag var tvungen att stänga av, jag hörde bara hur hon pustade och frustade.

Så nu har jag önskat mig boken i julklapp av mamma. Hoppas att det går bättre med pappersversionen!

Flickorna, av Emma Cline

Evie är fjorton år när hon kommer i kontakt med de något äldre flickorna och unga kvinnorna som har flockats runt Russel, sektledaren som håller hov på en gård på landet. De är alla smutsiga, undernärda och har inga jobb men de äger sig själva, är fria! Fria från samhällets förväntningar. Hemma är Evie tonåring; kämpar med sina skilda föräldrar och bästa kompisen som glidit ifrån henne. På gården räknas hon som en av de vuxna, på gott och ont. Flickorna beskriver så mycket av det som är fel med samhället, hur vi uppfostras att tro att vi enbart är yta. Den beskriver vilka som har makten och hur detta används mot de som råkat bli födda utan snopp. Det var många upplevelser som dök upp med en smäll i huvudet under läsningen: alla de gånger man blivit förbisedd, förnedrad och förminskad. Allt det där som sitter i de många detaljerna, för nej, varje händelse var för sig är inte så illa men tillsammans bildar de en samhällsstruktur som inte går att skaka bort. Det sitter som klister och kväver halva befolkningen. Boken känns skör samtidigt som den är benhård, allt är så grymt, äckligt och sorgligt. Den beskriver de bortglömda människorna som gör allt för en gnutta kärlek, barnen som ingen bryr sig om, sektens nedbrytande mekanismer. Samtidigt är det något av det vackraste jag någonsin läst. Jag måste erkänna att jag lockades av att författaren blivit inspirerad av de kvinnor som fanns runt Charles Manson men nu så här i efterhand så spelade den informationen ingen roll. Den här boken är så mycket större än så.

En kemist i brevlådan

Bonniers var vänliga att skicka ett recensionsexemplar av Stephanie Meyers nya spänningsroman Kemisten. Jag var inte alls imponerad av Twilight-serien på grund av många olika anledningar, främst religiösa, men det här låter ändå lite spännande med en agent med specialkunskaper som måste fly från sina före detta arbetsgivare. Ska börja tjuvkika så fort katten slutat använda boken som sovstöd.

Hennes nya namn, av Elena Ferrante

Del två i Elena Ferrantes böcker om Elena och Lila. Läs min recension av den första boken här. 

Elena fortsätter sin utbildning och påföljande klassresa samtidigt som väninnan Lilas liv som gift precis har börjat. Den senare har fått den rikedom och det överflöd hon alltid önskade sig som barn men var det verkligen det här hon ville ha? Att läsa de här böckerna är som att inte kunna se bort från en pågående olycka. Man får sitt hjärta krossat om och om igen, det är olidligt, hemskt och underbart beroendeframkallande. Allt som de båda kvinnorna gör får konsekvenser och jag brottas med hur man kan låta sextonåringar ta beslut  som inte går att välja om. Hur kan man låsa deras liv när de knappt lämnat grundskolan? Barnbruden Lila är för ung för att veta vad hon ger sig in i och är förminskad till en kropp som bara existerar för någon annans välbefinnande, enbart finns till för att skänka en man sexuell njutning, och sedan: ett barn. En stor del av boken handlar om skam och kontroll. Italien under femtio- och sextiotalen var ett oerhört patriarkalt samhälle där alla beundrade styrka och kvinnorna nästan alltid var på den förlorande sidan. Alltihop är fruktansvärt och vackert och jag förstår inte hur jag ska kunna vänta på del tre som kommer i början av januari.

Kulturkollos veckoutmaning: Julklappstips

Jag har ett helt suveränt julklappstips! Nämligen Simon Stålenhags Flodskörden. Jag älskade den första boken med en fiktiv berättelse om ett förflutet som aldrig var, Ur Varselklotet som jag önskade mig och fick för två år sedan i julklapp. Därför är den här tvåan en självklarhet. Googla gärna författarens bilder, de bär på en längtan tillbaka till ett förflutet som man tror på när man läser. Ett förflutet som faktiskt aldrig hände. Perfekt för oss sjuttiotalister som får en chans att bli nostalgiska över en barndom som vi känner igen men som har inslag av science fiction och fantastik.

Gilmore Girls: A Year in the Life of

Utfärdar en spoilervarning till det här inlägget! Läs inte om du vill se de nya avsnitten av Gilmore Girls utan att veta något i förväg. Tillåter även spoilers i kommentarerna.

Åh vad jag gillade Gilmore Girls när det gick på tv förr om åren. Nu minns jag inte var jag läste det men någon skrev i samband med att de här nya avsnitten skulle släppas att serien förr i tiden var som att bli insvept i en trygg och varm filt och det är precis så jag minns det. Mina förväntningar på de fyra avsnitten var långt ifrån högt ställda, så jag hade inte orimliga förhoppningar, men ändå så måste jag säga att jag inte tyckte särskilt mycket om det. Visst är det underbart att åter befinna sig i Stars Hollow! Jag älskar att få kliva in i karaktärernas liv och se hur de har det. Jag älskar dem så mycket. Men vi pratar totalt sex timmars speltid och nästan ingenting händer! Och när det väl händer något så är det ofta obegripligt, det är konflikter som inte är riktiga konflikter och känns konstruerade enbart för att man ska gråta en skvätt när allt ordnar sig igen. Somliga sidokaraktärer får en trettio sekunders comback och sedan ägnas hela kvartar åt vansinniga musiknummer. Och så det här rosiga filtret som allt är filmat i, det som fick mig att tro att det faktiskt var så Amerika såg ut när jag var barn, varför detta behov av att försköna den här pittoreska staden som redan är åt det överdrivna hållet? I den gamla serien såg ändå årstiderna realistiska ut, även om mycket annat var väldigt gulligt. Mest besviken är jag nog ändå över att jag inte känner igen mina två Lorelais. Den äldre har fastnat i något slags glättigt humör där hon antingen flamsar runt eller låter tårarna välla upp ur ögonen. Den yngre häller i sig litervis med whisky och verkar ha förlorat all den riktning och målkänsla hon hade som ung. Sedan att de båda under en lång scen vid en allmän pool sitter och hånar människor som inte är pinnsmala känns bara osmakligt. Vilka är de här två otrevliga kvinnorna? Det enda riktigt bra var den allra sista meningen Rory uttalade i det sista avsnittet. Äntligen hände det något! Sedan blev rutan svart men jag kan inte påstå att jag blev så ledsen över det, kanske är det bäst om hennes graviditet avhandlas i alla tittares egna fantasier. Så fort höst-avsnittet var över slog jag på piloten till säsong ett och suckade lättat och djupt när allt såg ut, och kändes, som det skulle igen. De fyra årstidsavsnitten kommer jag nog aldrig att återvända till igen.

Mitt-i-mellanrapport: Hennes nya namn

Lite mer än halvvägs igenom Elena Ferrantes Hennes nya namn får jag lite ont i själen varje gång jag öppnar boken. Det som började med en känsla av kontroll och framåtanda, åtminstone från huvudpersonen Elenas håll, barkar nu rakt åt helvete. Lilas kärleksaffär har nästlat sig in i allas liv och hon bryr sig inte det minsta om hur hennes handlingar förstör för vänner och familj. Jag vill skrika åt henne att sluta, att åka hem till Neapel och fortsätta sitt liv. Samtidigt som jag vill be henne följa sitt hjärta och lämna allt för möjligheten att kanske bli lycklig. Elenas brustna hjärta följer med mig in i mina egna nattdrömmar och jag vaknar kallsvettig av att de jag älskar sviker mig under nattimmarna. Och ändå kan jag inte sluta läsa, det är beroendeframkallande och jag bara måste få veta hur det här ska gå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det här är storartad litteratur.