När jag går bananas i bokhandeln

Vargnatts bokhylla hade en sådan underbar seriestrip för några dagar sedan som jag bara måste visa jag också. Den är ritad av Sarah Andersen och ett utmärkt exempel på hur jag beter mig i shoppingsituationer. Som igår, när jag först gick in i en butik som säljer kläder och genast gick ut igen då i stort sett alla plagg kostade minst 300 kronor. The horror! För att sedan gå in på Akademibokhandeln och spendera mer än så utan att ens blinka. Jag köpte serieromanen Vad som än står av Cyril Hellman och Peter Bergting, Hennes nya namn av Elena Ferrante samt Schh! Vi har en plan av Chris Haughton (till vännernas ettåring). 

Mitt fantastiskt fina bokmärke!

Under helgens tur till Fotografiska skulle min vän köpa ett bokmärke åt sin pappa och när jag såg det var jag bara tvungen att köpa ett likadant! Hur fint är inte detta? Piggar upp nattduksbordet enormt mycket.

Kalldrag, av Markus Sköld

Kalldrag är en historia om utanförskap; om att komma som ny till en liten bruksort där ingenting någonsin ändras men även om att vara marginaliserad trots att man bott där hela sitt liv. Det börjar riktigt bra med beskrivningar av de personer som man får lära känna. Therese och John kommer från Stockholm och flyttar in i direktörsvillan, ett hus som ligger vid foten av Lyktberget, en plats där något fruktansvärt hände för sextio år sedan. Den lokala sägnen berättar att gruvarbetaren Pär Klang sprängde sig in i en underjordisk grotta varifrån onda krafter släpptes lösa. Och det är i beskrivningarna av detta som jag tror att jag hamnar lite snett, av någon anledning så förväntade jag mig mer gruva utav berättelsen som helhet. Therese är hemmafru och skolar in dottern Sara på dagis medan John spenderar mer och mer tid på sitt jobb som VD på det lokala stålverket, han är faktiskt inte hemma alls. Även detta förvirrar mig, att de två huvudpersonerna inte beter sig logiskt, med mina ögon sett. Kanske kom jag bara in snett i Kalldrag, men jag tycker inte att det är särskilt läskigt heller. Jag som verkligen ville bli rädd! Det är välskrivet med bra tempo, bara inte vad jag förväntade mig. 

Stort tack till Hoi Förlag för recensionsexemplaret!

Hela kakan, av Kakan Hermansson

Kära Karin Hermansson 14 år - det är Karin Hermansson 34. Det är inte helt lätt att vara tonåring, att gå i åttan och vara den enda feministen i världen. Jag förstår att du står handfallen just nu och undrar en massa saker. Det är skitjobbigt och jag kommer aldrig glömma de här åren. Men jag ska säga dig ett och annat.

Karin "Kakan" Hermansson beskrivs på Forum Förlags hemsida som: feminist, provokatör, programledare och konstnär. Provokatör. Det låter faktiskt jäkligt provocerande, som sig bör. Jag förstår att många har väldigt starka åsikter om den här kvinnan, som inte sticker under stol med något. Som bara är. För andra gången på en vecka så använder jag ordet "befriande" i en recension. Ett ord som jag faktiskt inte är så förtjust i att använda då det antyder att något som borde vara självklart inte får vara det. Kakan berättar om hur det är att vara sin vikt, hur sexismen styr världen. Hur svårt det kan vara att åka på semester som lesbisk då man faktiskt vill sova i samma säng som, och pussa på sin flickvän, vilket inte är en rättighet i alla länder. Långt ifrån. Det är sorgligt, upprörande och hysteriskt roligt. Möjligtvis kan det vara lite spretigt ibland men mer än något annat så älskar jag. 

Generation Loss, av Elizabeth Hand

Det är svårt att läsa och recensera något som är så tokhyllat och nästan sönderälskat som den här boken. Jag har misslyckats med sådana tidigare. En läser med ett öga fem rader ner hela tiden, försöker lista ut: när kommer det där som alla talat om? När blir det storslaget. Inte alltför sällan förstör jag böcker på det sättet. Men Elisabeth Hand lyckades hålla mig intresserad hela vägen ut. Jag skulle vilja beskriva bokens huvudperson Cass Neary utan att gå in på att hon är vulgär, ljuger, självmedicinerar, snattar, knullar och är kvinna. Att hon faktiskt tillåts vara allt det där men nu har jag ändå tagit upp det och uppenbarligen misslyckats. Attans. Men det är så befriande med den här typen av fiktiva hjältinna! Även om jag avskyr att använda ordet "befriande" i det här fallet. Hennes till en början lovande karriär som fotograf gick i stöpet för trettio år sedan men när hon får ett jobb som går ut på att intervjua en legend inom fotografikonsten kan hon inte låta bli att åka till den isolerade ön utanför Maine. En plats som verkar ha ovanligt många saknade samt en hel uppsättning övervintrade hippies. Väl där går allt från illa till sämre väldigt snabbt och man läser till långt inpå kvällarna för att få veta hur det ska gå. Att boken sedan avslutas med de första sidorna i bok nummer två, Se mörkret, gör att jag givetvis måste köpa även den inom en snar framtid. Förväntningarna höll, Gud ske pris!

Det här med bokmässan

I många år har både jag, och min tillika bokälskande mamma, närt en dröm om att få åka till Bokmässan i Göteborg. För det låter som paradiset när man lever och andas litteratur; en hel mässa med böcker, författare och bokälskare. I lika många år har jag till slut ändå valt att låta bli. Jag känner det där stynget av avundsjuka när det drar igång, när alla plötsligt bara kan rapportera vad de ska ha på sig, vilka seminarium de rekommenderar och hur mycket eller lite de planerar att köpa. Men jag vet innerst inne att jag i slutändan förmodligen ändå inte skulle tycka att det var roligare än jag tyckte det var jobbigt. Jag tycker hjärtligt illa om folksamlingar och är väldigt dålig på att sälja in mig själv. Mingel är själva definitionen av helvetet. Jag är mycket mer sitter-och-läser-böcker-framför-brasan-under-tystnad än någon som nöter sulorna på mässgolvet. Någon gång hoppas jag ändå att jag kan komma iväg för åtminstone en av dagarna, för någonstans så vill jag ju ändå gilla det. Fast det blir inte i år. Återigen kommer Beroende av Böcker att vara en Bokmässefri zon.

Kära chef, tror inte jag har tid att komma in till jobbet den här veckan

Fick ett presentkort på Akademibokhandeln av mamma då jag passat hennes katter två veckor i sommar och med det brännande i handen åkte jag direkt och köpte den högt hyllade Flickorna av Emma Cline. I brevlådan hade jag förra veckan även fått Kalldrag av Markus Sköld som Hoi Förlag varit vänliga att skicka till mig. Det får mig att vilja författa ett litet brev till min arbetsgivare: Kära chef, tror inte jag har tid att komma in till jobbet den här veckan, vi ses nästa måndag. Men istället får jag nog bli mer noggrann vad gäller att ta mina järntabletter så att jag orkar vara vaken efter klockan nio samt bli bättre på att ta hand om den dötid som uppstår när jag reser till och från jobbet. Alltså plocka upp boken ur väskan oftare än jag bara sitter och stirrar ut genom bussfönstret.

Barnbruden, Anna Laestadius Larsson

Barnbruden är pastell, peruker och överdådig lyx blandat med smuts, övergrepp och outhärdlig fattigdom. Det är hjärteknipande med den femtonåriga Hedvig Elisabeth Charlotta som kommer ensam över havet för att gifta sig med Karl, bror till konungen Gustav III. Hon blir snabbt vän med Sophie von Fersen, en vänskap som varade livet ut. Berättelsen är ett virrvarr av kärlekshistorier, mer eller mindre lyckade graviditeter samt politik. Det är lättläst och händelserikt, kändes perfekt för semesterns lataste dagar. Ett nedslag i ett sjuttonhundratal som tillhörde de allra rikaste och det kan bli lite tröttsamt med deras "bekymmer". Mer sympati känner jag då för pottungen, den stumma flickan som tar hand om herrskapets avskräde efter natten och henne får man lära känna bättre i bok två, kallad just Pottungen. Sammanfattningsvis så var det underhållande men inte något som lockade till eftertanke. 

Kulturkollos veckoutmaning: favorittanter!

När jag var barn hade min mormor en granne som varit hennes bästa vän i årtionden. De bodde i samma trappuppgång, hade tvättstugan samtidigt (där fika alltid ingick!) och stöttade varandra i vått och torrt. Mormor och tant Judit var oskiljbara. När mormor gick bort var Judit så ledsen att hon inte ens orkade lämna sin lägenhet. För mig var de båda, och är fortfarande, själva sinnebilden för tanter och kraften hos dessa. Man fick inte låta de blommiga klänningarna och papiljotterna lura en, de var urstarka själar som varit med om precis allt och ändå levt vidare. Förlorat barn, varit med om kriget, arbetat hårt hela livet. På bilden här nedan är min mormor närmare min nuvarande ålder men på något sätt så är hon i mitt minne utan ålder, tidlös. Jag bor nu på samma gård som min mormor och Judit gjorde, använder samma tvättstuga. Fortfarande tror jag att mormor ska stå i vardagsrumsfönstret och vinka till mig när jag går förbi. Det är femton år sedan hon gick bort.

Så vill jag ta upp en fiktiv, litterär tant också! Muminmamman är en stor favorit. Hon är både nervös och överbeskyddande och på samma gång lättsam och tillåtande. Hon tillåts ha djup. Och så bär hon runt på en enorm svart handväska som hon inte släpper taget om för något i världen.

Raskrigaren, av Mattias Gardell

I nästan tio sköt Peter Mangs muslimer, svarta, judar och "rasförrädare" i Malmö och det tog polisen nästan hela den tiden att förstå att det var en och samma man som låg bakom alla dåden. Han cyklade runt i staden, ofta maskerad med peruker och dylikt, och vapnet gömt i en fastsatt väska som skulle samla ihop hylsorna. Inspirerad av amerikanska och nordiska högerextrema personer och tankar skapade han sin egen ideologi, levde den fullt ut. Han kallade det för "verksamheten", ett sätt att få mörkhyade invandrare att förstå att de inte var välkomna i hans land, på hans territorium. Malmös invandrare levde under stark skräck, vågade inte gå ut efter att det blivit mörkt. Mattias Gardell har skrivit en utförlig bok om vem personen Peter Mangs verkligen är, har intervjuat honom själv och hans pappa som hela tiden verkar ha varit helt på det klara med vad hans son har gjort. Men även offren och deras familjer får komma till tals, i långa beskrivningar av hur deras liv såg ut fram tills deras vägar korsades med Mangs. Man får mycket tid att fundera på varför den här seriemördaren som förlamade en hel stad beskrevs som "en ensam galning" så fort det kom fram att han var vit. Samma gärningar av någon med annan hudfärg hade beskrivits som terrorism. Gardell är den första som på djupet har analyserat Mangs begreppsvärld, hur djup hans rasism och fascism faktiskt är. En extremt viktigt och obehagligt dokument.

När livet snubblar till

Ibland snubblar livet liksom till. Alla de där självklara sakerna som finns här idag kanske inte gör det i morgon. En person som är livsviktig för de barn de som står mig nära har blivit sjuk och vi vet inte hur det kommer gå. Nu ändrar vi om våra liv, både rent fysiskt och praktiskt, samt lägger till en daglig oro. En oro för framtiden. Av alla inblandade så är jag längst ifrån detta men ändå mitt i. Det kommer bli mindre läsning i höst, mindre läsning, mindre blogga och mer gå tidigt från jobbet för att se till att middagen står på bordet, tvätta innebandykläder. Jag gör det så gärna, om något så känns det lite futtigt mitt i det stora som pågår. Om jag inte är så frekvent här på bloggen som jag hade tänkt mig vara de närmaste månaderna så vet ni varför. Även om jag faktiskt kommer att uppmärksamma ett litet sexårsjubileum senare den här månaden!