Zombienatt på Armémuseum

Som en del i Kulturnatt Stockholm arrangerade Armémuseum i lördags zombienatt och jag var naturligtvis där. Det var visning av filmen Död Snö, föreläsning av Herman Geijer på ämnet "Hur man överlever zombieapokalypsen", DJ, bar och prisutdelning för bästa kostym. Alla bilder nedan är tagna av Bengt Wallman på Armémuseum, stort tack för att jag fått låna dem!

(Bengt fotograferar mig som fotograferar väggen med "saknade".)

Fyren mellan haven, av M.L. Stedman

Efter första världskriget återvänder Tom Sherbourne till Australien där han börjar arbeta som fyrvaktare på den avlägsna ön Janus Rock. Han gifter sig med Isabel och tillsammans startar de ett liv avskilda från resten av världen. Men barnen som de hoppats skulle komma uteblir. Isabel blir gravid men lyckas aldrig fullfölja graviditeterna, missfallen avlöser varandra. Tom tycker att ett liv med bara Isabel är ett fullgott liv men Isabel förstår inte hur hon ska kunna leva utan en son eller dotter. Så när en liten båt en vårmorgon driver i land på ön och visar sig innehålla en död man och ett levande spädbarn är de inte helt ense om hur de ska göra. Den ansvarsfulle Tom vill genast rapportera allt till fastlandet medan Isabel övertalar honom att behålla den lilla flickan. Hon ser det som Guds vilja, att han har givit henne det hennes kropp inte kunde. En liten lögn följer på en annan och snart är de så intrasslade att de inte kan ta sig ur. Flickan växer upp som deras dotter och det är först efter några år som de förstår vidden av sina handlingar. För i den lilla staden på fastlandet finns en kvinna vars liv slagits i spillror och som fortfarande letar efter sin försvunna man och barn.

Jag ska erkänna att jag hade vissa fördomar när jag började läsa den här boken. Den beskrivs som en bok om rätt och fel och som en "hjärtskärande berättelse om längtan och saknad". Det vill säga inte alls min kopp te. Och visst blir jag arg på både Tom och Isabel under historiens gång, de gör ju fel hela tiden! Men någonstans på vägen så började jag ändå bry mig om karaktärerna och mer än någon annan så bryr jag mig om den lilla flickan. Hennes öde är på riktigt tårframkallande. Fyren mellan haven är ingen litterär tungviktare men fanns ändå i mina tankar några dagar efter fullbordad läsning. Den passar förmodligen utmärkt som lättsmält strandbok i sommar.

Stort tack till Booked för recensionsexemplaret!

Inga kelgrisar, inga styvbarn - av Cia Sigesgård

Det här kan vara en av de äckligaste och läskigaste böckerna jag någonsin läst. Jag har slängt boken ifrån mig och svurit på att inte läsa vidare men en stund senare satt jag ändå där och bläddrade vidare. En måste ju se hur det går! Och trots (eller är det tack vare?) äcklet så har jag gillat, jag har gillat väldigt mycket. Samt städat lite mer noggrant hemma i lägenheten. 

I ett hyreshus någonstans i Sverige bor Astrid, hon är pensionerad och lever med sin vuxne son som inte vill arbeta utan går hemma. Astrid vet att sonen inte är riktigt normal, det finns händelser i hans barndom som hon ännu inte har lyckats glömma. Så har vi gästerna, de hemliga gästerna som besöker henne dagligen och äter henne ur huset, vilka är de egentligen? Och de blir bara fler. På en annan våning i samma port bor Anna som är programmerare och vars ensamhet bär på en hemlighet. Om kvällarna är det någon som smyger på Anna när hon byter om, kikar in genom hennes fönster. Anna är kompis med pojken Kasper vars dysfunktionella familj högst upp huset inte riktigt orkar ta hand om honom och hans lillasyster. Långsamt, långsamt vecklas historien upp. Vi får veta allas innersta önskningar och det de vill dölja för omvärlden. För innanför hyreshusets väggar pågår ren ondska, drivet av skuld och skam. Och allt till en doft av ruttnande lik.

Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend

När Evas två barn börjar på universitetet och därmed flyttar till en annan stad så lägger hon sig i sängen och vägrar gå upp. Hon tänker faktiskt inte stiga upp förrän om ett år. Evas man Brian vet inte riktigt vad han ska ta sig till och eftersom han aldrig tidigare tagit hand om hushållet och mest spenderat tid med sin älskarinna så får han det minst sagt knivigt. Vem ska nu laga julmiddagen och köpa alla presenter? Han tror att Eva bara vill ha uppmärksamhet och funderar på om det är möjligt att ha förlossningsdepression i sjutton år. Men ryktet om Evas sängliggande sprider sig snart och folk börjar vallfärda för att ta del av hennes visdom, de ser henne som en ängel eller helgon. Innan familjen vet ordet av är huset belägrat av människor som vill ha privata audienser hos kvinnan i sängen. 

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att Sue Townsend är borta och att det inte kommer komma fler underfundiga och hysteriskt roliga romaner från hennes penna. Att läsa denna sista  bok var både underbart och sorgligt. Satiren är lika vass här som den en gång var i Adrian Moles dagböcker. Precis allt får en släng av sleven: familjelivet, singellivet, att ha en älskarinna, att gå på universitetet. Riktigt länge är det riktigt bra. Men så kommer vi till det berömda men:et. Jag tycker att somligt dras alldeles för långt. Tvillingarnas "vän" Poppy är en av dem. Hon är fullblodspsykopat men beskrivs som jobbig och en aning quirky. Sedan vill jag inte spoila men det som händer med tvillingarna förstår jag inte alls, glömdes ett eller ett par kapitel bort? Det är alldeles för mycket prat om hur alla ser ut, hur vackra eller fula de är och huvudpersonen Eva är givetvis vackrast av dem alla. Detta påpekas om och om igen. Efter ett tag vill jag skrika att jag skiter i hur snygg hon är! Fullkomligt ointressant. Slutet känns som ett hastverk, som att författaren kom på att hon närmade sig fyrahundra sidor och var tvungen att knyta ihop säcken. Men fram tills att det var ca femtio till åttio sidor kvar så njöt jag stort av den här romanen, jag till och med skrattade högt flera gånger. Humorn blandas med ett mörker som gör att det känns väldigt verkligt.

Påskläsning

Jag och mamma gick och köpte oss fyra pocketböcker till priset av tre. Som vanligt när vi väljer så måste det vara titlar vi båda vill läsa och den här gången blev det dessa. Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend har jag börjat på och än så länge, ca hundra sidor in, är det exakt den typ av humor som jag alltid älskat henne för. Steglitsan av Donna Tart var mammas förstaval men självklart något jag också är väldigt nyfiken på. Therése Söderlinds Vägen från bålberget har jag velat läsa sedan jag hörde författaren tala under "Litteraturens långa natt" och slutligen Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem var ett måste efter hans tidigare böcker som var fantastiska. Så: mycket läsning, mycket påskmust och kaffe. Hoppas ni har en bra helg.

Zombie Iceland, av Nanna Árnadóttir

Efter en olycka på ett isländskt kraftverk sprider sig zombiesmittan över landet. I Reykjavík har de tre syskonen Barbara, Jónsi och Lóa barrikaderat sig i lägenheten där de bor. Deras pappa är och jagar någonstans i ödemarken och svarar inte på mobilen så ungdomarna måste klara sig själva. Tack och lov är storasyster Barbara, tillsammans med pappan, en prepper av rang för i källaren finns proviant, färdigpackade bug-out-bags och vapen. Men frågan är ändå, kan de överleva i staden eller måste de ta sig någon annanstans? 

Detta är en bok om Island, skriven på engelska och tänkt som något för turister. Varje kapitel har en egen isländsk låt och under resans gång får vi lära oss mycket om landets politik, matvanor och företeelser. Till en början är det irriterande med alla dessa fotnötter och det känns att de enbart är inslängda för sakens skull, inte för berättelsen. Men ganska snart så kunde jag ha överseende med det. Jag har ett par smärre klagomål vad gäller styckesindelning och en viss avsaknad av prepositioner här och där, men det är verkligen småsaker. Och som så ofta i zombiehistorier så har jag delvis svårt att förstå varför karaktärerna gör som de gör. Här "måste" de till apoteket trots att apokalypsen är mindre än ett dygn gammal och de tre huvudpersonerna är unga och friska. Men, men. För att det hela ska rulla igång till en historia där det händer något så måste de inblandade ut och röra på sig. Jag går med på det. I övrigt så är det här rasande underhållande och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller könsrollerna, något som inte är vanligt i den här genren. Barbara är en jäkligt kompetent hjältinna som har gjort sin zombieläxa. Sammanfattningsvis: roligt, halsbrytande och snyggt.

Sue Townsend är död

Jag var inte hemma i helgen så jag läste Dagens Nyheters Boklördag först igår kväll. Det högg till lite i hjärtat att få veta att Sue Townsend gick bort den tionde april. Konstigt nog stod jag samma dag på Pocketshop på Centralen och höll i hennes sista bok, Kvinnan som gick till sängs i ett år, och tänkte att den här ska jag läsa men sedan lade jag den ifrån mig. Nu måste jag se till att köpa den snart. Jag och mamma älskade böckerna om Adrian Mole, vi läste dem om och om igen och idag har jag plockat fram den allra första och sitter och bläddrar och fnissar lite för mig själv. Sue Townsend blev 68 år.

"Söndagen den 11 januari.

Nu vet jag att jag är intellektuell. Jag såg Malcolm Muggeridge på TV igår kväll och jag förstod nästan vartenda ord. Allt stämmer. Ett dåligt hem, undermålig kost, motvilja mot punk. Jag tänker skaffa mig ett lånekort på biblioteket och se vad som händer. Det är synd att det inte bor fler intellektuella här i närheten. Mr Lucas har manchesterbyxor men han är i försäkringsbranschen. Typiskt!"

Min hemliga dagbok, Adrian 13¾ år

Game of Thrones på Livrustkammaren

Om du liksom jag har en svaghet för Game of Thrones och bor i närheten av Stockholm så tycker jag att du ska ta dig till Livrustkammaren där en utställning som heter Maktspel pågår just nu. De visar kläder från inspelningarna och du kan sitta i en replika av Järntronen. Fast se till att först ha läst/sett bok eller säsong 3, för de har varit dumma nog att inkludera spoilers i utställningen!

Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson

Jag vet inte hur många historier som beskriver Förintelsen som jag har läst, men det måste vara många. I början stålsätter jag mig alltid, tänker att "det här ska jag klara av", för om folk genomlevde det på riktigt så ska jag åtminstone kunna ta ett par timmar för att läsa om det. Sedan klarar jag faktiskt av det, såklart. Jag klarar av det ända tills jag inte klarar av det längre. Beskrivningarna av Doktor Mengeles experiment bland de romska barnen i Auschwitz är vad som är brytningspunkten i den här berättelsen. Det är outhärdligt. Och även om just Miriams historia är fiktiv så hände det andra människor, på riktigt. Jag tror att det är vad som gör det så svårförståeligt, att det faktiskt har hänt. Ingen författare har någonsin kunnat hitta på sådana fasor, sådan utstuderad ondska, som den nazisterna praktiserade under andra världskriget. Även om det på inget sätt reparerar det som hände så har många av de utsatta grupperna fått upprättelse efter kriget, det finns organisationer som arbetar för att det aldrig ska glömmas och för att de som finns kvar får stöd. Men romernas helvete fortsatte även efter förintelsen och än idag drabbas de av främlingsfientlighet och diskriminering. Detta pågår just nu, i Sverige, och det är därför romanens huvudperson Miriam inte vågar berätta vem hon egentligen är utan lever sitt liv i tystnad och rädsla. Men under hennes åttiofemårsdag så brister något och plötsligt har hon inför sin familj sagt att hon inte heter det de har kallat henne så länge de känt henne. Varför sade hon så? Är hon äntligen redo att berätta? Jag heter inte Miriam är utan tvekan en av Axelssons bästa böcker hittills och jag hoppas den blir läst av många. Kanske speciellt av de som gärna börjar sina meningar med: Jag är inte rasist, men...

En bok från Booked

Det var länge sedan nu men jag har återigen använt mig av Booked. Den här gången fick jag boken Fyren mellan haven av M.L. Stedman som jag precis petat in i eReadern och det ska bli intressant att se om det är något för mig. Läs mer om bokens handling på Massolit förlags presentationssida.

En nationaldag i vårt land

Sedan 1971 firas romernas nationaldag den 8:e april. Känns som att det är extra viktigt att uppmärksamma den nu, inte minst med allt som har hänt med den olagliga registrering som kom fram för inte så länge sedan. Jag är halvvägs igenom Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam" och ska sikta på att läsa ut den idag. Den fiktiva berättelsen om den romska flickan som överlever Auschwitz och Ravensbrück är hemsk och fantastisk, jag låg vaken till sent i natt och läste. 

Battlestar Galactica

Det går lite upp och ner med läsningen just nu men mest ner om jag ska vara ärlig, även om jag läser både Boktjuven av Markus Zusack samt Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Mycket beror förmodligen på att Netflix har kommit in i mitt liv. Min stora kärlek vad gäller serier just nu är Battlestar Gallactica som jag fullkomligen slukar. Är i mitten av den sista (och fjärde) säsongen och både vill komma till ett snabbt avslut samtidigt som jag aldrig vill att det ska vara över. Vilka karaktärer! Vilka underbara intriger och moraliska dilemman, för precis när man tror att man listat ut något så blir man överraskad. Det är en hittepåvärld som jag inte riktigt vill lämna, som jag drömmer om på nätterna. Är fortfarande lite förundrad över hur en låtsasframtid ibland kan kännas mer verklig än det riktiga livet här och nu. Det handlar om identitet, vem och vad man tror att man är och vem man egentligen är. Vad som händer med människor när de får veta att de själva eller någon nära är någon helt annan, kanske till och med en maskin. Det handlar om vad som händer när man förlorar sina nära och sina drömmar. Hur går man vidare?

Lilla Berlin, av Ellen Ekman

Första gången jag sprang på serien Lilla Berlin var i Lina Neidestams Zelda-album förra året. Det köptes för att vara resesällskap på en lång tågtur ner till Simrishamn men jag hade läst alltihopa innan ens pendeltågsresan hem till förorten var över. Det initiala stånkandet över att en serie jag aldrig hört talas om tidigare tog upp plats där det kunde finnas Zelda tog slut väldigt snabbt. Lilla Berlin fick mig att skratta högt! Att den nu har fått sitt första album är fantastiskt. Boken är fylld av vardagsberättelser, ögonblicksbilder om en generation besatt av yta. Vi får lära oss hur man tar sig förbi säljare på stan, varför man inte vill sitta bredvid taxichauffören när man ska in till krogen med sina kompisar, vad tjejer egentligen gör på toaletten och mycket, mycket annat. Det är karaktärer ritade med så mycket kärlek att man inte kan bli annat än väldigt lycklig. Jag hoppas och tror att Ellen Ekman kommer få släppa många fler album.