Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson

Jag vet inte hur många historier som beskriver Förintelsen som jag har läst, men det måste vara många. I början stålsätter jag mig alltid, tänker att "det här ska jag klara av", för om folk genomlevde det på riktigt så ska jag åtminstone kunna ta ett par timmar för att läsa om det. Sedan klarar jag faktiskt av det, såklart. Jag klarar av det ända tills jag inte klarar av det längre. Beskrivningarna av Doktor Mengeles experiment bland de romska barnen i Auschwitz är vad som är brytningspunkten i den här berättelsen. Det är outhärdligt. Och även om just Miriams historia är fiktiv så hände det andra människor, på riktigt. Jag tror att det är vad som gör det så svårförståeligt, att det faktiskt har hänt. Ingen författare har någonsin kunnat hitta på sådana fasor, sådan utstuderad ondska, som den nazisterna praktiserade under andra världskriget. Även om det på inget sätt reparerar det som hände så har många av de utsatta grupperna fått upprättelse efter kriget, det finns organisationer som arbetar för att det aldrig ska glömmas och för att de som finns kvar får stöd. Men romernas helvete fortsatte även efter förintelsen och än idag drabbas de av främlingsfientlighet och diskriminering. Detta pågår just nu, i Sverige, och det är därför romanens huvudperson Miriam inte vågar berätta vem hon egentligen är utan lever sitt liv i tystnad och rädsla. Men under hennes åttiofemårsdag så brister något och plötsligt har hon inför sin familj sagt att hon inte heter det de har kallat henne så länge de känt henne. Varför sade hon så? Är hon äntligen redo att berätta? Jag heter inte Miriam är utan tvekan en av Axelssons bästa böcker hittills och jag hoppas den blir läst av många. Kanske speciellt av de som gärna börjar sina meningar med: Jag är inte rasist, men...