I höstas förlorade jag mitt jobb och tvingades ut i en vardag som går ut på att skicka överpositiva ansökningar och gå på plågsamma intervjuer. Jag vet sedan tidigare att jag är väldigt dålig på sådant, det har jag alltid varit. Att jag är en introvert personlighet har inte varit någon hemlighet, en personlighetsanalys för många år sedan avslöjade att jag hamnade så långt ut på skalan att det inte ens gick att peta in mig i diagrammet. Jag hamnade utanför pappret. Så den här boken var inget uppvaknande för mig men jag kände att den som bäst kunde ge mig värdefulla strategier för överlevnad och som minst bli igenkännande läsning. Tillfället att läsa Introvert visade sig vara väl valt för jag har nyligen gått en kurs i att söka jobb hos ett privat företag. De har hjälpt mig att piffa till mitt CV, skriva ansökningsbrev och övat intervju. Det mesta gick riktigt bra - tills vi kom till det sista momentet. Och jag hade övat, jag hade lagt ner tid på att förbereda mig, ändå gick det käpprätt åt skogen. Rekryteraren som utförde en slags fejkad intervju med mig såg att jag var nervös och tryckte på alla de knappar som gjorde att jag blev så stressad att jag inte kunde svara på hennes frågor. Upprepat frågade hon varför jag var stressad och varför jag inte kunde göra något åt det, hon var ju ändå där för att hjälpa mig. Jag grät när jag åkte därifrån. Senast jag kände mig så värdelös, så korkad, var inför högstadiets mobbare. Jag har på sistone funderat mycket på hur det kan vara så här, varför det inte finns någon plats för oss introverta. Alla jobbannonser eftersöker sociala personer som kan och vill ha många bollar i luften. Ska man behöva sikta in sig på ett liv på bidrag om man helst jobbar själv, är extremt noggrann och har ett öga för detaljer? Jag vet att jag har varit en enorm tillgång för de företag där jag har arbetat. Mitt problem är att jag inte kan sälja in mig själv såsom en extrovert kan och även om jag skulle lyckas öva in en show, köra ett uppträdande på en intervju så skulle jag i slutändan inte vara den person de tror att de anställer. Jag kan jobba och jag vill jobba, jag är riktigt bra på det. Varför måste jag vara lika bra på kallprat vid kaffeautomaten och att mingla på kickoff? Boken ger mig svaret att det måste jag inte och innerst inne vet jag det. Nu ska jag bara hitta en arbetsgivare som håller med om det också.
Linus Jonkman gör ett fantastiskt jobb med att räkna upp alla de fördelar som finns med introverta människor och säger att det inte är lönt att tvinga oss in i sociala situationer som vi är obekväma med, vi kommer bara slå bakut. Som vanligt så blir jag till en början exalterad när jag läser om andra som är som jag, när jag får veta att det är ett beteende hårdkodat i vår DNA. Men sedan blir jag nedstämd när jag minns hur lite dagens samhälle passar oss. Jonkmans ton är dock positiv, han talar väl om de introvertas fina egenskaper även om han inte glömmer de negativa och längst bak i boken finns ett självskattningstest där läsaren kan testa var hen hamnar. Jag önskar att alla kunde läsa den här boken, oavsett om man är extrovert eller introvert. Förståelsen människor emellan skulle öka om bara fler kunde förstå varför vissa reagerar och agerar som de gör. Inte på pin kiv, utan för att de har de personligheter som de har.