fredag 28 mars 2014

Höglandet, av Steinar Bragi

Efter den ekonomiska kraschen på Island förlorade många allt de ägde. Egill och Hrafn är två av dessa människor som arbetat inom finansbranschen men tvingats se på hur deras jobb försvunnit, hur bilarna beslagtagits. De är vänner sedan barnsben men mer än något annat är de rivaler och tävlande, och trots att de inte riktigt har något att tävla om längre så fortsätter de av ohejdad vana. Tillsammans med sina fruar, Anna och Vigdís, bestämmer de sig för att göra en resa till det isländska höglandet men tidigt går allt väldigt snett. Snart befinner de sig hos ett äldre par vars hus verkar vara det enda på många mil. Runtomkring finns bara öken och hur de än försöker så tycks de inte kunna ta sig därifrån.

Den här boken gav mig samma känsla som skräckfilmen The Descent gjorde. Det är något så oerhört skrämmande med att vara fast i en okänd miljö, att känna sig instängd. Här finns inga grottor men det öppna och karga isländska landskapet ger ändå samma känsla. Det är som i mardrömmarna när man försöker springa ifrån skräcken men inte kommer någonvart, när allt istället går långsammare. Man får omväxlande följa de fyra huvudpersonerna och veta mer om deras uppväxt, varför de befinner sig där de gör. Inom gruppen gror avundsjuka och kvinnorna kämpar med att umgås såsom man gör när man förväntas ha något gemensamt men egentligen bara är två av samma kön som råkar befinna sig på samma plats. Jag har absolut inte förstått hela den här boken, somliga scener ligger kvar som kliande myggbett, men den allomfattande känslan av obehag går inte att ta miste på. Höglandet är klaustrofobisk och äcklig, på de allra bästa sätten.

onsdag 26 mars 2014

Det har ju kommit en ny Majgull Axelsson!

Detta måste läsas så snart som det bara går. Kanske måste jag dock fila ner förväntningarna lite först.



måndag 24 mars 2014

Skräckthriller på mitt nattduksbord

Efter en intervju med den isländske författaren Steinar Bragi i DN om hans nyöversatta bok Höglandet, blev jag så intresserad att jag genast åkte och köpte den. HÄR hittar du förlagets sida om boken. Har läst nästan hälften och är väldigt hypnotiserad av den långsamma skräcken, hur väl han berättar om stora saker med till synes små medel. Den kategoriseras som skräckthriller och det tycker jag är en väldigt passande beskrivning. Ruskigt bra berättelse.


torsdag 20 mars 2014

Introvert, av Linus Jonkman

I höstas förlorade jag mitt jobb och tvingades ut i en vardag som går ut på att skicka överpositiva ansökningar och gå på plågsamma intervjuer. Jag vet sedan tidigare att jag är väldigt dålig på sådant, det har jag alltid varit. Att jag är en introvert personlighet har inte varit någon hemlighet, en personlighetsanalys för många år sedan avslöjade att jag hamnade så långt ut på skalan att det inte ens gick att peta in mig i diagrammet. Jag hamnade utanför pappret. Så den här boken var inget uppvaknande för mig men jag kände att den som bäst kunde ge mig värdefulla strategier för överlevnad och som minst bli igenkännande läsning. Tillfället att läsa Introvert visade sig vara väl valt för jag har nyligen gått en kurs i att söka jobb hos ett privat företag. De har hjälpt mig att piffa till mitt CV, skriva ansökningsbrev och övat intervju. Det mesta gick riktigt bra - tills vi kom till det sista momentet. Och jag hade övat, jag hade lagt ner tid på att förbereda mig, ändå gick det käpprätt åt skogen. Rekryteraren som utförde en slags fejkad intervju med mig såg att jag var nervös och tryckte på alla de knappar som gjorde att jag blev så stressad att jag inte kunde svara på hennes frågor. Upprepat frågade hon varför jag var stressad och varför jag inte kunde göra något åt det, hon var ju ändå där för att hjälpa mig. Jag grät när jag åkte därifrån. Senast jag kände mig så värdelös, så korkad, var inför högstadiets mobbare. Jag har på sistone funderat mycket på hur det kan vara så här, varför det inte finns någon plats för oss introverta. Alla jobbannonser eftersöker sociala personer som kan och vill ha många bollar i luften. Ska man behöva sikta in sig på ett liv på bidrag om man helst jobbar själv, är extremt noggrann och har ett öga för detaljer? Jag vet att jag har varit en enorm tillgång för de företag där jag har arbetat. Mitt problem är att jag inte kan sälja in mig själv såsom en extrovert kan och även om jag skulle lyckas öva in en show, köra ett uppträdande på en intervju så skulle jag i slutändan inte vara den person de tror att de anställer. Jag kan jobba och jag vill jobba, jag är riktigt bra på det. Varför måste jag vara lika bra på kallprat vid kaffeautomaten och att mingla på kickoff? Boken ger mig svaret att det måste jag inte och innerst inne vet jag det. Nu ska jag bara hitta en arbetsgivare som håller med om det också.

Linus Jonkman gör ett fantastiskt jobb med att räkna upp alla de fördelar som finns med introverta människor och säger att det inte är lönt att tvinga oss in i sociala situationer som vi är obekväma med, vi kommer bara slå bakut. Som vanligt så blir jag till en början exalterad när jag läser om andra som är som jag, när jag får veta att det är ett beteende hårdkodat i vår DNA. Men sedan blir jag nedstämd när jag minns hur lite dagens samhälle passar oss. Jonkmans ton är dock positiv, han talar väl om de introvertas fina egenskaper även om han inte glömmer de negativa och längst bak i boken finns ett självskattningstest där läsaren kan testa var hen hamnar. Jag önskar att alla kunde läsa den här boken, oavsett om man är extrovert eller introvert. Förståelsen människor emellan skulle öka om bara fler kunde förstå varför vissa reagerar och agerar som de gör. Inte på pin kiv, utan för att de har de personligheter som de har.

onsdag 19 mars 2014

Oändligt goda skäl att läsa en bok

Tack vare Fiktiviteter har jag blivit en del av en lista som cirkulerar bland bokbloggare. Den startade hos Boksystrar och har sedan passerat: En bok om dagen, Hyllan, What You Readin?, ...och dagarna går, Enligt O, Carolina läser, Lingonhjärta och så då självklart bloggen som taggade mig: Fiktiviteter!

Här kommer då mitt oändligt goda skäl att läsa en bok.

10. För att man som läsare aldrig behöver gå till sängs ensam.
Vad som än händer under dagen, oavsett vad man gör eller inte gör, så har man möjligheten att vid sängdags få sällskap av talande lejon, Beverly Marsh, älvor, Elizabeth Bennet,  pirater, Christian Grey eller Aragorn. Ja, eller vem man nu vill! De finns alltid där, de väntar på en. 

Jag skickar frågan vidare till Boken är tankens barn som jag hoppas vill vara med och är säker på har ett mycket bra skäl till att läsa en bok.

tisdag 18 mars 2014

Ett besök på en isländsk bokhandel

Lite mer från Island. Gick förbi nobelpristagaren Halldór Laxness födelseplats:


Några fler bilder från den fina bokhandeln Mál og Menning:

 



 (Blir lite lycklig av att Alfons heter Einar på isländska.)

lördag 15 mars 2014

Island!

Har varit på Island i tre dagar, därav lite tystnad på bloggen. Har sett gejsrar, varit på valsafari och ätit gott. Letade givetvis upp en bokhandel i Reykjavik där jag köpte en bok om zombier! Ska bli mycket intressant att läsa den. Har även blivit väldigt sugen på att läsa något av den isländska nobelpristagaren Halldór Laxness.




onsdag 12 mars 2014

Jag ringer mina bröder, av Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri skrev Jag ringer mina bröder efter att en självmordsbombare sprängde sig själv till döds på Drottninggatan mitt i julruschen. Han skrev den när han insåg att polisens beskrivning av förövaren kunde ha varit en beskrivning av honom själv och en våg av främlingsfientlighet drog över Sverige. På ett fantastiskt bra sätt visar den på hur det känns att bli ansedd som misstänkt enbart på grund av sitt utseende, något man varken kan eller vill ändra på. Under tjugofyra timmar får vi följa bokens huvudperson Amor, när han får höra om bombdådet, när han får samtal från och ringer upp vänner. I en paranoid stad fylld av poliser ska han försöka reklamera en borr och snart vet man inte riktigt vad som är på riktigt och vad som enbart pågår i hans huvud. Detta är en otroligt fin bok som jag tänker köpa på mig ett par exemplar till av för att ha som gå-bort-present.




"Jag ringer mina bröder och säger: Ligg lågt i några dagar. Stanna hemma. Släck lamporna. Lås dörrarna. Vinkla persiennerna på det där specialsättet som gör att ingen kan se in men ni ändå kan se ut. Dra ut sladden till tv:n, stäng av mobilen, lägg tidningen direkt i återvinningen. 

Vänta tills allt har lugnat ner sig.

Upprepa för er själva: Vi är oskyldiga. För det är ni. Era samveten är rena. Ni har ingenting med det här att göra.

Avvakta vidare instruktioner."

måndag 10 mars 2014

In i skogens djup, av Jean Hegland

Det här är en liten pärla som jag blev tipsad om av Fiktiviteter och som jag genast köpte genom Bokbörsen. Och jag har läst den på svenska, trots att boken på bilden är den engelska versionen, jag hittade bara inte någon bra högupplöst bild på den svenska.

Världen har kollapsat. Exakt vad som hänt är oklart men det spelar ingen större roll för systrarna Nell och Eva, för med strömmen försvann kommunikationen med omvärlden. De tar sig inte ens längre in till den lilla stad i norra Kalifornien som de bor i närheten av, de är strandsatta i huset i skogen. I väntan på att världen ska starta upp igen, på att det återigen ska finnas bensin i pumparna på macken och att matbutikens hyllor ska fyllas av varor, så läser Nell alla delarna i familjens uppslagsverk. Hennes dröm är att komma in på Harvard och böckerna är hennes enda chans att studera. Eva vill bli balettdansös och dansar frenetiskt till en tickande metronom eftersom all musik tystnat.

Det må hända att handlingen inte låter som så mycket för världen men oj vilken spännande bok! Allt är väldigt lågmält beskrivet och det är inte en berättelse om vad som händer när samhället kollapsar utan vad det gör med människorna som försöker leva sina liv mitt i det. För man kan inte bara ge upp och lägga sig ner och dö. Man fortsätter drömma, man stretar på. Jag tycker fruktansvärt mycket om både Nell och Eva och var ibland tvungen att lägga ifrån mig boken då de fick vara med om hemskheter. Precis när jag hade läst klart så var jag lite arg på slutet men nu ett par veckor senare så tycker jag att det var perfekt. För jag har tänkt mycket på boken, långt efter att jag läste ut och jag misstänker att den kommer stanna hos mig länge till.

torsdag 6 mars 2014

Inga kelgrisar, inga styvbarn

När jag för några veckor sedan var på mingel hos Kalla Kulor Förlag så fick man boken Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård med sig hem i presentpåsen. Den beskrivs på framsidan som en folkhemsrysare. Jag har givetvis läst ut den men då den inte släpps förrän den 24:e april vågar jag inte skriva något om vad jag tyckte mer än att den var fantastiskt äcklig, på ett bra sätt, och att jag är väldigt nyfiken på vad alla andra kommer att säga om den! Lägg tassarna på den om ni har möjlighet. HÄR finns förlagets sida om boken med en lite närmare beskrivning.


tisdag 4 mars 2014

Anteckningsböcker Mumin

Jag har spanat på dem tidigare och igår när jag var i behov av lite tröstshopping så köpte jag två av de Mumin-anteckningsböcker som finns på Pocketshop. Mårran var självskriven. Vet inte riktigt vad jag ska fylla dem med men skrivpapper blir sällan gammalt hos mig.








lördag 1 mars 2014

Dagarna med Kerstin, av Åsa Mattsson & Caroline Roosmark

Det här var ett oväntat bokrea-fynd som jag slängde mig över och läste ut samma dag som jag köpte den. Min beundran för Kerstin Thorvall är enorm, jag har läst de flesta av hennes böcker (för vuxna) om och om igen. Samtidigt har fascinationen för hur hennes verk bemötts i pressen varit stor, Thorvall fick ofta ta emot en typ av kritik som många andra författare inte ens var i närheten av. I Dagarna med Kerstin berättar journalisten Åsa Mattsson om de samtal som hon hade med Thorvall mellan 2000 - 20002 medan de fikade i Thorvalls kök eller var ute och promenerade.

Thorvall kallas i boken för besvärlig, och det måste man tillstå att hon stundtals verkligen verkade vara. Men varför förväntades hon av många vara en slags mystant som skulle ta hand om allt och alla? Det är inga krav som skulle läggas på Ulf Lundell eller Karl Ove Knausgård. Det blir onekligen helt andra förväntningar på en kvinnlig författare. Därmed inte sagt att det är mer rätt om en manlig konstnär beter sig så, men skalan på vilken de döms är en helt annan. Jag gillar Thorvall, kanske speciellt när hon är småelak och snarstucken. Hon var mänsklig. En kvinna som var van vid att stå i centrum, att kunna ta hand om sig själv och därför hade svårt att hantera ålderdomens krämpor och ensamhet. Insprängda bland intervjuerna finns Caroline Roosmarks fantastiskt fina porträttbilder av Thorvall, jag har suttit långa stunder och bara bläddrat fram och tillbaka bland dessa.