Höglandet, av Steinar Bragi

Efter den ekonomiska kraschen på Island förlorade många allt de ägde. Egill och Hrafn är två av dessa människor som arbetat inom finansbranschen men tvingats se på hur deras jobb försvunnit, hur bilarna beslagtagits. De är vänner sedan barnsben men mer än något annat är de rivaler och tävlande, och trots att de inte riktigt har något att tävla om längre så fortsätter de av ohejdad vana. Tillsammans med sina fruar, Anna och Vigdís, bestämmer de sig för att göra en resa till det isländska höglandet men tidigt går allt väldigt snett. Snart befinner de sig hos ett äldre par vars hus verkar vara det enda på många mil. Runtomkring finns bara öken och hur de än försöker så tycks de inte kunna ta sig därifrån.

Den här boken gav mig samma känsla som skräckfilmen The Descent gjorde. Det är något så oerhört skrämmande med att vara fast i en okänd miljö, att känna sig instängd. Här finns inga grottor men det öppna och karga isländska landskapet ger ändå samma känsla. Det är som i mardrömmarna när man försöker springa ifrån skräcken men inte kommer någonvart, när allt istället går långsammare. Man får omväxlande följa de fyra huvudpersonerna och veta mer om deras uppväxt, varför de befinner sig där de gör. Inom gruppen gror avundsjuka och kvinnorna kämpar med att umgås såsom man gör när man förväntas ha något gemensamt men egentligen bara är två av samma kön som råkar befinna sig på samma plats. Jag har absolut inte förstått hela den här boken, somliga scener ligger kvar som kliande myggbett, men den allomfattande känslan av obehag går inte att ta miste på. Höglandet är klaustrofobisk och äcklig, på de allra bästa sätten.