Kerstin Thorvall

Mitt första möte med Kerstin Thorvall hade inget med hennes skandalomsusade Det mest förbjudna att göra, utan jag började med När man skjuter arbetare och fortsatte sedan med de andra två böckerna i den serien. Jag var arton när den första boken i trilogin kom ut och halkade in liksom på ett bananskal då jag var intresserad av Ådalen 31 (vars åttioårsdag uppmärksammades för några dagar sedan) och blev ärligt talat lite besviken när jag insåg att det mest var titeln som hänvisade till händelsen. Fast det gick snabbt över. Jag och mamma har älskat sönder dessa böcker, de är kantstötta och hundörade.

Senare i livet har jag fortsatt med de av hennes böcker som så oförtjänt kallas för bekännelselitteratur. Min lojalitet mot henne har varit orubblig, jag har försvarat henne med näbbar och klor i diskussioner. Det var först när hon hade gått bort som jag började förstå hur hennes familj, och då speciellt sönerna, uppfattat henne. Givetvis kan man inte som läsare skapa sig en bild av hur en människa är ”på riktigt” enbart genom den litteratur hon ger ifrån sig, det är så mycket man missar. Men lite ledsen har jag ändå blivit av min egen ensidiga inställning. Jag har väldigt lätt att höja en skicklig och älskad författare till skyarna, även om jag med stigande ålder inte gör det lite ohämmat längre.

Jag kommer att läsa hennes sons bok som kommer ut i dagarna och jag tror ärligt talat inte att Uppväxt av Hans Falk kommer att ändra min bild av författaren Kerstin Thorvall. Det får bara inte hända.

Nu ett år efteråt så känns diskussionerna mer nyanserade än de gjorde precis efter att Thorvall gått bort. Hela tiden har jag i minnet kommentatorsfälten i de stora tidningarna där folk spydde ut galla över "den kalla modern" och "tanten som hade sex med yngre män". För mitt ibland de benhårda och elaka kommentarerna fanns ett av Kerstin Thorvalls barnbarn som hela tiden vädjade: Visa respekt, tänk på oss som är kvar. Det är min farmor ni pratar om!