Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanne Näsling

Redan i det första kapitlet brister jag ut i ett hysteriskt gapskratt.

Jag kan inte se henne där hon sitter på balkongen, men jag vet att Lovely finns där, för det svävar långsamma rökmoln utanför fönstret. De är som blommor i luften, stora rosor. Jag väntar på henne i köket. Vi ska lyssna på skivor, bestämma saker om framtiden och dricka te i stora koppar som jag har inne på mitt rum. En åt mig och en åt Lovely. Mamma tyckte det var roligt att jag köpte tekoppar för mina egna pengar.
     "Det ska jag berätta för mormor", sa hon och skrattade.
     "Gör det", sa jag. "Då ska jag berätta att du har en dildo i lådan vid nattduksbordet."

Mary och Lovely är femton år och har skapat sin egen värld mitt i allt det tråkiga med en likriktad skola, en död förälder och skammen med panikångest. Jag gillar att det kan och får vara eländigt. Fast inte enbart, det finns ingen Big Bad Mobbare och det planeras inte någon hämnd.

Men ändå, man ser hur illa det skulle kunna gå. Flickorna lever precis på gränsen till det mesta, fast jag blir aldrig riktigt oroad. De kan ta hand om sig själva. Mest slående i läsningen är att det ändå finns en enorm identifikation, för visst var jag som Mary och Lovely när jag var tonåring, om än inte lika självklar.
     Jag skrattar högt flera gånger, nickar i samförstånd över de påhittade samtalen de för med sina idoler och återupplever mina egna tonårsplaner att flytta till magiska London. Igenkännigen är stor.


Från och med nu kommer även jag att presentera mig som Krigarprinsessa och Textfascist.