Utan att trassla in mig i långrandiga beskrivningar av bokens handling så handlar 1Q84 om Tengo och Aomame och deras historier berättas med hjälp av vartannat kapitel. Tengo får i uppdrag att göra ändringar i en sjuttonårig flickas roman inför publicering och Aomame upplever efter att ha fastnat i en taxi på motorvägen, därifrån hon fått rådet att gå nedför en trappa, att verkligheten har vridits ett kvarts varv. Något är fel, men är det så att hon blivit tokig i huvudet eller har hon faktiskt landat i en alternativ värld?
Som jag har skrivit förut så har jag ibland under läsningen undrat om jag missat Murakamis storhet, eller kommer jag kanske förstå senare? För ofta är det ”enkelt” skrivet och med många upprepningar. Men precis när jag börjat tröttna lite så sugs jag in och vill inte lägga ifrån mig boken. Bara ett kapitel till! Fast jag kan inte säga att berättarstilen är annorlunda än tidigare, den är exakt densamma, så förmodligen är det något i min sinnesstämning som har ändrats. Eller så är han ett stort litterärt geni som drar in en i historien utan att man märker hur.
Murakami väver långsamt in de mystiska inslagen. Jag älskar de två månarna och när Little People mot slutet visar upp sig på lite mer än en sida så uppstår fler frågor än svar. Fantastiskt.
Andra boken kommer att köpas till helgen, men innan dess ska Cirkeln äntligen läsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar