Anna klädd i blod, av Kendare Blake

Anna klädd i blod är ganska exakt som ett avsnitt av tv-serien Supernatural men istället för Sam och Dean så har vi sjuttonårige Cas som reser Nordamerika runt för att "döda"spöken. Han bor med sin mamma som livnär dem båda på att driva en häxbutik online, praktiskt när man hela tiden flyttar runt. Pappan är död sedan ett par år tillbaka, mördad av ett spöke och någonstans i Cas finns en önskan om hämnd. Men tills den dagen kommer så jobbar han sig igenom det övernaturliga där han behövs med hjälp av den magiska kniv han ärvt av sin pappa. Nu har turen kommit till Thunder Bay i Kanada. Där finns Anna som mördades 1958 men som fortfarande finns kvar i huset där hon dog och ingen som går in där kommer ut levande igen.

Det här var en lättviktare till fantasybok. Mestadels rolig, lagom spännande och vid ett eller två tillfällen faktiskt även läskig på riktig. Exakt vad jag behövde när jag började repa mig från galna kräksjukan förra veckan: lättläst. Det finns även romantik i boken och det är kul att det inte går som förväntat när skolans snyggaste tjej presenteras. Men något större djup har inte den här boken och det känns faktiskt helt okej. Jag gillar huvudpersonen även om det känns lite som att författaren drar för stora växlar på att Cas är tonåring hela tiden. Jaja, vi förstår att hans mamma och kompisens farfar (som förvirrande nog heter Morfran) är mossiga utan att få det skrivet på näsan hela tiden. Närma er den här boken med rätt förväntningar så kan den bli ett utmärkt tidsfördriv

Jag tänker på Franny

Det finns en bok som följt mig och mamma genom många, många år. Vi har den i säkert fem olika upplagor, både på svenska och engelska, och kan citera alltifrån korta meningar till längre stycken. The Hotel New Hampshire av John Irving. När som helst kan mamma titta pillemariskt på mig och viska: Sorg flyter. Men nu när julsäsongen drar sig mot sitt slut så tänker jag mest på bokens storasyster Franny och hennes avsky för en annan högtid, nämligen Halloween och speciellt det året då hon råkade väldigt illa ut. För genomgående konstaterar hon: I hate Halloween... Så det är vad jag väser varje gång någon drar av en smällare eller raket utanför mitt hus. Fast med själva högtiden utbytt då. Jag hatar nyår. Att jag mest är rädd tänker jag inte erkänna högt. Men det känns ändå ganska skönt att ha en refräng.

 

Gott nytt bokår på er!

Jag glömde en sak angående Ödesbunden

Humorn. Bitvis är det en riktigt rolig bok även om jag tycker att författaren kunde ha utnyttjat det greppet ännu mer.

 

"Människor har en tendens att reagera bättre på personer som ser bra ut. Det kallas för haloeffekten - om någon är attraktiv litar du mer på dem. Det är naturligt, vilket gör det till en svår vana att bryta, men när du har med magiska varelser att göra är det bäst att du gör det, för några av de mest ondskefulla varelserna som finns kan se ut som änglar. Enhörningar till exempel. Prata inte med mig om enhörningar. Av någon anledning har folk en idealiserad bild av dem och ser dem som vackra, oskyldiga snöflingor. Vackra, ja. Oskyldiga, nej. Något man snabbt inser efter att ett av de där kräken har försökt spetsa en."

Ödesbunden, av Benedict Jacka

Alex Verus driver en magibutik i Londons Camden Town. Att han själv har magiska krafter som låter honom se in i framtiden är det få av hans kunder som vet om men så är också de flesta av de som kommer till butiken vanliga människor. Alex lever ganska tillbakadraget med få vänner men så börjar flera olika magiska grupper kontakta honom för att få hjälp med att öppna en forntida relik och plötsligt är hans tillvaro inte lika lugn och stilla längre. Det är till och med så att han börjar frukta för sitt liv.

Jag har blandade känslor inför den här boken. Det började riktigt bra men en knapp tredjedel in kom en rejäl svacka, nästan så att jag funderade på vad i hela friden jag läste och om jag skulle ge upp helt. Men sedan tog sig berättelsen och mycket snart var jag fast igen. Men vi kan fortsätta med det som var mindre bra. Som det där ändlösa uppräknandet av detalj efter detalj som jag absolut kan vara utan, för till slut glömmer jag bort vad som är vad och varför. Sen när de flesta magikerna ska vara extra häftiga och därmed inte har namn som ens liknar de man är van vid så glider de snabbt in i varandra och jag får bläddra fram och tillbaka för att komma ihåg vilka de var (fast just namn och personer är jag allmänt dålig på, så dra inte för stora växlar på det). Sen det bra då. Jag gillar huvudpersonen Alex och hans vän Luna, jag gillar dem väldigt mycket. Samt att historien inte är för enkel och med det menar jag att inget är enbart svart eller vitt. Den här trollkarlsvärlden är lagom invecklad och jag älskar beskrivningarna av de mörka magikerna, exakt vad som gör dem mörka. Ödesbunden var ingen fullpott och språket gav inga extraskjutsar men till slut så låg jag ändå vaken till två på natten för att läsa ut. Till slut så var jag ändå så pass fast i historien att jag önskade att jag hade del två redo på nattduksbordet. I slutändan så gillade jag ändå mer än jag ogillade.

Idag har jag kunnat läsa igen!

Efter tre dygn när jag såg suddigt av näringsbrist och sov tjugo av tjugofyra timmar så kunde jag äntligen läsa (och äta!) idag igen. Katterna och jag firade genom att ligga vakna i soffan hela fredagen. Har kommit igenom nästan hela Ödesbunden av Benedict Jacka (recension kommer förhoppningsvis i morgon), för att läsa på engelska visade sig fortfarande vara för jobbigt så The Farm får vänta någon dag till.

Bok som snuttefilt

Jag kom till sidan sjuttiotvå i The Farm innan maginfluensan slog till. Att fortsätta läsa har inte varit möjligt, har knappt kunnat hänga med i infomercials på tv, men ändå har jag burit med mig boken varje gång jag förflyttat mig mellan sängen och soffan. Kramat den lite som en snuttefilt. För snart, snart, ska jag orka läsa igen!

 

 

Årets julklappsskörd

Har jag världens bästa familj eller har jag? Okej att vi alltid anstränger oss för att ge bort sådant som mottagaren ska gilla, för det är så trist att komma dragandes med något som personen inte vill ha, men ändå blir jag lite förvånad varje gång jag sitter där och öppnar paket och drar fram bok efter bok. För det är helt rätt böcker! Och eftersom det är jul, ledigt och slappt så publicerar jag två bilder med bokskörden och persern, något djupare inlägg än så har jag inte tid med då jag ska fixa mig en kopp kaffe (i 2012 års julversion av muminmugg) och försöka välja en av dessa böcker att börja med. Men det lutar åt The Farm av Emily McKay. 

 

Det är jobbigt att ligga i vägen och bli fotograferad.

Men efter lite lirkande så fick jag med alla på bild.

 

Anna klädd i blod, av Kendare Blake

The Farm, av Emily McKay (Peppen är enorm!)

Jag såg henne idag i receptionen, av Anders Fager

Hobbiten, av J.R.R. Tolkien

The Emperor's Soul, av Brandon Sanderson

Ödesbunden, av Benedict Jacka

 

Boklördag, Julhatare United och en muminmugg i utkanten av bilden

Har alla överlevt så här långt? Ingen som överväldigats av en plötslig lust att strunta i allt och åka till en strand varsomhelst det är varmt och tomtefritt? Efter två lediga dagar när jag knappt lämnat lägenheten och nästan enbart läst och klappat katter så har jag börjat få tillbaka lusten och orken igen. Och ikväll ska jag träffa en kompis och dricka vin, en träff vi för ett par dagar sedan lite skämtsamt kallade för ett möte med Julhatare United (hennes känslor inför den här högtiden är desamma som mina).

Har ni några ögonblick över så rekommenderar jag artikeln i DN:s Boklördag om David Peace och boken 1974 som nyligen kommit ut på svenska. Jag har bara börjat läsa boken men har enbart hört bra om den och älskade filmerna.

Under tiden, av Stefan Casta

Under tiden består av två parallella berättelser. Den ena följer pojken Li Li som lever i en medeltidsliknande period med sin mormor. Det är svält och missväxt, sjukdomar tar kål på de utmattade människorna. En dag när Li Li sitter i hamnen och fiskar så hittar han en flaskpost som består av tre underliga teckningar. Den andra berättelsen är en fortsättning på det som hände i boken Den gröna cirkeln. Barnen och ungdomarna som var med om den naturkatastrofen och blev bortspolade i jättevågorna har nu fått tillskott av ett nyfött barn och när de hittar tre öar så bestämmer de sig för att bli bofasta där. Men visst är det något underligt med deras nya hem? I vattnet nedanför den ena ön ligger ett gammeldags skepp helt orört på botten. Och för att citera författaren själv:

”På gränsen mellan mardröm och verklighet, mellan medeltiden och framtiden. Under tiden, kort sagt.”

Precis som den första boken, Den gröna cirkeln, så gav den här boken mig mardrömmar. Bokstavligt talat. Det är något så extremt obehagligt med det drömska och osäkra. Sen dessa unga människor som oftast får klara sig själva, det är hjärteknipande. Man får inte så jättemånga svar på sina frågor, ens i slutet av boken, men jag tycker inte det gör så mycket. Det är spännande, läskigt och fint. Men mest läskigt. Riktigt läskigt. Tror inte jag har de rätta nerverna för ungdomsböcker längre.

Läs ett smakprov på boken här!

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!

Askar formade som böcker

Kolla vilka fina askar i bokform som jag hittade på Himla (PUB, Stockholm)!! Som gjorda för att förvara hemligheter i. Köpte julklappar för mina sista slantar men på fredag är det ju lön igen, kanske blir en tripp in till stan då.

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green - heeelt omöjlig att sluta läsa. Vilken bok! Ni som läst den på engelska och känner igen den som The Faults in our Stars förstår vad jag talar om. Jag fick en chans att tjuvläsa på uppdrag av BonnierCarlsen och föll (jag kan inte uttrycka mig bättre än så) genom de dryga trehundra sidorna på mindre än ett dygn. En riktig läsrapport kommer senare närmare recensionsdatum men jag tycker ni ska hålla utkik efter den här pärlan när den kommer ut i januari. Inget tillrättalagt tonrårstjafs utan totalt osentimentalt om livet, kärlek, döden och allt däremellan.

Mycket läsa, lite blogga

Det är ganska slappt på bloggarfronten just nu, lusten och orken bara försvann någonstans runt Lucia. Men jag läser! Ujujuj vad jag läser. Många böcker samtidigt och kors och tvärs men det känns inte jobbigt alls - tvärtom. Avslutade just en överraskande bra zombiebok som jag ska recensera för Swedish Zombie (där jag i fredags dessutom blev "outad" som tomtefantast) och är mitt uppe i:

 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Under tiden av Stefan Casta.

1974 av David Peace.

 

Och så har jag fått ett erbjudande av BonnierCarlsen om att tjuvläsa Förr eller senare exploderar jag av John Green, den extremt hyllade boken som på engelska heter The Fault in Our Stars. Så igår när jag var klar med zombieboken som finns i min lånade Sony eReader så tänkte jag att jag bara skulle bläddra fram Förr eller senare... så att den var redo till idag men givetvis började jag läsa. Hundra sidor senare sved det i ögonen och det där med att gå och lägga sig i tid hade gått åt skogen, men äh, det är ju helg. Idag skulle jag egentligen ha gett mig ut för att köpa julklappar men jag tänker faktiskt strunta högaktningsfullt i det och istället gräva ner mig djupt i soffan och fortsätta läsa och klappa på min nya fina mobil (Samsung Galaxy SIII Mini) som jag fick i fredags. Katterna är hur som helst nöjda med det valet!

Life After Death - West Memphis Three

I maj 1993 hade jag just fyllt arton men var ändå i mångt och mycket mer barn och tonåring än vuxen. Fortfarande levde jag i svarta jeans, bandtröjor och lyssnade på heavy metal. Jag vet inte exakt datum jag först fick höra om morden på de åttaåriga pojkarna Steven Branch, Christopher Byers och Michael Moore i West Memphis, Arkansas men när jag fick detaljerna i fallet så blev jag förtvivlad och engagerad. Främst för att tre små barn blivit brutalt mördade men även för att de tre misstänkta som polisen arresterade och senare fick dömda inte verkade vara de rätta mördarna. Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var alla i min ålder och speciellt Damien såg ut exakt som jag gjorde med det långa håret, kläderna och musikintresset. Att han blev dömd till dödsstraff (de andra två killarna fick livstid) för tre mord han inte begått var bortom min fattningsförmåga. Riktigt så enkelt som att han fick straffet enbart för att han lyssnade på Metallica var långt ifrån hela sanningen men nog kändes det så för nästan tjugo år sedan. Det blev tre dokumentärer om mordfallet och de tre dömda blev kända som West Memphis Three. Jag har sett alla tre filmerna, den senaste (Paradise Lost 3) igår natt när jag satt uppe till halv ett bara för att jag bara inte kunde gå och lägga mig och se den på Play senare. Jag var tvungen att se den direkt. För när nyheten nådde mig förra sommaren att de tre killarna äntligen blivit fria, efter mer än arton år i fängelse, så trillade faktiskt en tår nedför min kind. Det var så stort! Deras öden har upprört mig så länge och värre än allt annat: den riktiga mördaren går fortfarande fri, ingen har letat efter hen på många, många år.

Idag hittade jag att Damien Echols sedan han kom ut från fängelset har skrivit en självbiografi, gissa om den snart ska få komma hem till mig. Frågan är bara om jag ska vänta in den svenska översättningen som ännu inte är utkommen men finns bokbar på Adlibris. Jag vill ju ha den NU!

En trailer för dokumentären Paradise Lost 3 hittar du här.

Hela dokumentären Paradise Lost 3 på SVTPLAY hittar du här.



Red Riding-serien har kommit på svenska!

Idag trillade det in ännu en deckare jag sett väldigt mycket fram emot: 1974 av David Peace. Innan jag började bokblogga så läste jag aldrig kriminalhistorier men det senaste året har jag läst flera stycken och jag har Modernista att tacka för alla. 1974 är den första boken i vad som på svenska kallas Yorkshire-kvartetten (på engelska Red Riding Quartet) och filmerna, den första från 2009, var så fantastiska att de gjorde mig gråtfärdig. Så skitigt, fult, sorgligt och fattigt kunde bara Storbritannien vara på den tiden och jag rekommenderar dem stort. Har hört att böckerna är lika bra, om inte bättre, så nu längtar jag efter att få gräva ner mig i sängen och börja läsa.

Boven i mitt drama kallas kärlek, av Unni Drougge

Jag kämpar vidare med Unni Drougges destruktiva förhållanden, den här gången i form av Boven i mitt drama kallas kärlek. Unni blev efter sitt äktenskap ihop med en väldigt mycket yngre man som under många år fick henne att sakta men säkert skala bort det som var viktigt i hennes liv: barnen, vännerna och skrivandet. Det är så svårt att förstå hur en stark människa kunde bli ihop med ett sådant kontrollerande as och varför hon stannade så länge som sju år. Jag vill inte påstå att jag skulle hantera allt bättre, för sådant vet man aldrig förrän det händer, men hela den här boken är ett enda stort ”varför” för mig. En gång för länge sedan när jag var barn fanns det en kvinna i min närhet som också gick totalt upp i ett förhållande som höll på att kosta henne livet. Hon var inte någon man skulle ha gissat skulle kunna råka ut för detta, fast det kan man kanske sällan. Men att stå bredvid och se henne och hennes barn sakta men säkert smulas ned till ett ingenting var extremt plågsamt.

Redan hundra sidor in i boken ville jag skrika åt Unni att lämna den här hemska mannen och då hade han ännu inte börjat slå henne även om den psykiska tortyren ensam var fruktansvärd. Upprepat bröt han ner henne för att forma om hennes tankesätt, för att få henne att bete sig som han ville även om hans krav var omöjliga. Givetvis förstod man som läsare varåt det barkade så man hade ett övertag gentemot bokens huvudperson. ”Ser du inte vad som kommer hända!?” tänkte jag ändå och fasade för att byta sida, men läste trots allt vidare. Språket är en hel del bättre än i Andra sidan Alex även om det stundtals även här är rejält högtravande och för svulstigt. Men historien tar överhanden, det var så spännande att jag bara måste läsa vidare.

Snow Day!

En sak som jag minns från amerikansk litteratur och film från när jag var liten är att barnen då och då fick en så kallad Snow Day, när det snöade så mycket att skolorna stängde. Det hände aldrig i Sverige. Det spelade ingen roll hur kallt det var eller hur mycket nederbörd som kom, skolorna var baske mig alltid öppna där jag växte upp. Fattas bara annat, egentligen, vi borde vara rustade att tampas med vinter här i Norden. Fast det lät ju så roligt att få vara hemma och leka i snön istället för att sitta i ett klassrum och se ut över härligheten. Tills idag då. Gårdagens snöoväder över Stockholm med strejkande pendeltåg som följd har faktiskt idag givit mig en Snow Day. Jag försökte jobba hemifrån men min jobbdator passade lämpligt nog på att inte fungera längre och efter två timmar i mobil till intern-IT så gav vi officiellt upp. Så jag är ledig idag och nu vet jag inte riktigt var jag ska börja bland alla böcker och filmer. Ett riktigt kärt besvär.

Insnöad

Det tog mig två timmar att ta mig till jobbet idag, en resa som i vanliga fall tar hälften så lång tid. Börjar fundera på om jag överhuvudtaget tar mig hem ikväll... Gissa om jag längtar hem till katter, soffa och bok nu.

 

 Uppdatering: Det tog mig tre och en halv timme (nytt rekord!) att ta mig hem och då fick jag gå ett par kilometer eftersom pendeltåget inte gick hela vägen. Nu sitter jag i soffan med katt och har plundrat förra årets glöggrester, ska alldeles strax öppna Stephen King. I morgon tänker jag inte gå ut.

En egen förskräcklig apa!

Insåg när jag för ett tag sedan lånade Stephen Kings Den förskräckliga apan på biblioteket att jag skulle behöva köpa ett eget exemplar. Dels för att jag inte hann läsa alla novellerna på en månad men också för att jag trots allt har en sakta men säkert växande King-samling. Den saknades helt enkelt. Så idag kom den! Fick gå tidigt från jobbet för att fixa några saker så nu passar jag och persern på att sitta i soffan och beundra den fina boken. Okej då... jag beundrar den, persern tycker mest den ligger ivägen.

Varför jag inte tycker om julen

Jag känner att en förklaring är nödvändig, speciellt nu när många bloggar svämmar över av julinlägg. För jag är en av de som faktiskt inte gillar den röda och glittriga högtiden… och varje år blir det samma diskussioner om varför, något som jag sällan klarar av att förklara på trettio sekunder på ett fika och definitivt inte utan att bli väldigt sorgsen så därför blir det oftast så att jag inte säger något alls. På jobbet brukar de retas redan i början av december och se till att pynta området kring mitt skrivbord lite extra och runt första advent så klarar jag av att le överseende och ignorera allt. Men ju närmare julafton vi kommer, desto större blir risken för att jag får ett meltdown. Jag tycker inte illa om julen för att vara motvalls, för att jag vill vara speciell eller annorlunda. Jag försöker inte ta ifrån någon deras älskade jul. Jag vill bara få ha mina känslor ifred och jag blir ärligt talat mest ledsen av tomtar, pynt och glitter.

Min mormor gick bort för tolv år sedan och redan där tappade jag något väsentligt vad gäller julkänslan. Min mormor var julen för mig. För några år sedan gick både min pappa och morfar bort inom ett år och kvar är vi nu fyra stycken i vår familj. Julhelgen har förvandlats till en enda stor påminnelse om de vi förlorat. Fast tro nu inte att vi sitter och deppar i varsin lägenhet, vi firar självklart jul tillsammans och överkompenserar med godsaker för dubbelt så många personer och julklappar för en halv förmögenhet. Vi har det väldigt trevligt. Men hur fint vi än har det så väger det aldrig upp för den hets som pågår på stan minst en månad i förväg. Folk praktiskt taget slår sig fram i affärerna och allt till tonerna av Carola som för femhundraelfte gången sjunger O’Helga Natt. Allas förväntningar är skyhöga och uppfylls sällan. Så nej, december är inte min favoritmånad, långt ifrån. Så det kommer inte dyka upp några jultips här på bloggen, inga adventinlägg eller liknande. Vill du ha en paus från hysterin så är du mer än välkommen hit.

-Stah Wååh!* Eller: SciFi-mässan i Älvsjö 2012

 

*En tvåårig liten killes lyckliga rop när han just klivit in på mässområdet och fått syn på R2-D2.

Så var det då äntligen dags igen! The Scandinavian SCI-FI, GAME & FILM CONVENTION i Älvsjö som jag längtat efter ända sedan jag gick ut därifrån förra året. Pappor i diverse science fiction-tröjor tillsammans med sina barn är en stor procent av besökarna men det riktigt roliga med den här mässan är den stora blandningen av människor. Oavsett ålder så är alla välkomna att vara med, det enda som krävs är att man visar intresse och respekt. Jag vet inte hur många gånger jag såg vuxna gå ner på knä för att få något förklarat för sig av en sexårig Star Wars-expert. Såg även en liten tjej i rosa prinsessklänning kliva rakt fram till en stor, skitig och ganska skräckinjagande stormtrooper och ge honom en high five. Barn kan ofta vara lite ängsliga runt utklädda figurer (jag har sett ungar bryta ihop totalt inför Scooby Doo) men de barn som alltid finns på de här tillställningarna är trygga ända in i benmärgen, de är uppfödda med monster, rotbotar och stormtroopers.

 

 

 

Apart förlag var där och sålde The Walking Dead samt målade zombieporträtt.

 

 

 

Ödlorna från V försökte rekrytera intet ont anande människor.

 

 

 

 

Det gick runt väldigt många utklädda Star Wars-figurer som alla har gjort sina kostymer själva och var på mässan för att samla in pengar till Barncancerfonden. Stort!

 

 

 

Och så dagens byte då. Köpte för andra året i rad en t-shirt från det trevliga amerikanska paret med det enorma utbudet, den här gången en Sunnydale High-tröja! Gissa om jag kommer bo i den den närmaste tiden. Slog även till på serieboken Game of Thrones samt filmen Extremly Loud and Incredibly Close. När den tunna plastpåsen jag bar allt i kapitulerade gick jag och köpte mig en tygkasse med Star Wars-tema.