Checkar in på bloggen

Det blev visst lite mer än en veckas bloggsemester och jag har mina aningar om att de närmaste veckorna kommer att fortsätta på liknande sätt. Jag har faktiskt inte ens öppnat min dator för annat än att betala mina räkningar. För att vara helt ärlig så har jag knappt läst en rad heller utan mest bara existerat, andats. Varit på Bornholm och cyklat. Badat i sjö och badat i havet. (Och de senaste dagarna: tampats med en sommarförkylning.) Men nu ska jag sätta igång igen, jag och bondkatten sitter redo i soffan med Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe.

Gregor från Ovanjord, av Suzanne Collins

(Eftersom det är sommarlov så lånar jag bokbeskrivningen från Adlibris )

När Gregor ska passa sin tvååriga lillasyster Boots försvinner hon genom en öppning i tvättstugan. Gregor kastar sig efter och faller ? och faller. Slutligen hamnar han i Underjord, som befolkas av stora råttor, spindlar, kackerlackor och bleka människor med lila ögon. En värld som - visar det sig - bara har väntat på att syskonparet ska komma. Gregor är nämligen omnämnd som krigare i en gammal profetia och Boots är prinsessan som alla kackerlackor dyrkar. I det mörka, främmande landet råder fiendskap mellan de olika invånarna. Ett krig är nära förestående. Underjords öde vilar helt i syskonparets händer, men Gregor har bara en önskan: att ta sig hem. (Tog dock bort den sista meningen som jag tycker innehåller en spoiler.)

Detta är den första delen i Suzanne Collins fantasyserie för en något yngre målgrupp än hennes tidigare braksuccé, Hungerspelen. De fem böckerna om Gregor riktar sig till barn i åldrarna 9 - 12 och är ett fantastiskt och fartfyllt äventyr. Jag gillar Gregor, på riktigt. Han har det inte lätt den här lilla killen men eländet blir inte för tungt samtidigt som att det inte finns gulliga, barnvänliga lösningar på allt. Döden är exempelvis väldigt närvarande i den här boken. Och så har vi Gregors lillasyster! Otroliga lilla Boots som lyfter mycket av historien. Visst kan det bli ganska äckligt med alla dessa enorma spindlar, råttor och kackerlackor - en varning går ut till alla fobiker - men när boken är slut så har man ändå börjat känna något varmt för alla dessa djur man oftast ser som ohyra. Jag kommer absolut fortsätta läsa serien om Gregor!

Ströläsning i väntan på semester

Hjärnan har som vanligt slagit över i semesterläge någon vecka för tidigt och jag suckar och grymtar för varje ärende som kommer in på jobbet, samtidigt som jag suckar och grymtar även när det inte händer något alls. Att tiden faktiskt går märker jag enbart av att mobilen kräver att bli laddad. Jaha, har det gått ett dygn nu? Igår var jag och hämtade bokpaket samt dvd-box på mitt uthämtningsställe men satte inte i första skivan av Doctor Who säsong 7, för jag är helt slut om kvällarna. Går och lägger mig strax efter nio och hinner läsa kanske tio sidor ur Gregor från Ovanjord innan ögonen åker igen. Men jag gillar Gregor! Och hans fantastiska lillasyster Boots. På pendeln till och från jobbet läser jag Det eviga folket är inte rädda och är helt förhäxad av hur bra det är. Orden liksom smyger sig på, lurar sig in i ens medvetande och PANG så förstår man innebörden i det man precis läst.

   

  

Pausfågel i Doctor Who-skepnad

Jobbkaoset rann plötsligt ut i ett ingenting. Vi är knappt några på plats och de ärenden som tidigare trillat in i en strid ström lyser med sin frånvaro. Äntligen! Har totalt nördat loss på Doctor Who och nästan fått sitta på händerna för att inte beställa Tardis-handdukar, Tardis-kakburkar och annat fint. Har börjat få lite separationsångest när jag om och om igen läser om att Matt Smith ska sluta, jag tycker nog ändå bättre om honom än jag först trodde! Så, i brist på vettiga inlägg om böcker så blir det ett par bilder från Doctor Who-sidan hos Icanhascheezeburger. 

Morantologi, av Caitlin Moran

(Eftersom det är sommarlov så snor jag bokbeskrivningen från Adlibris.)

"I KONSTEN ATT VARA KVINNA var jag begränsad till ett enda ämne: kvinnor. Deras hår, deras skor och att de är tända på Aslan från Häxan och lejonet (något som jag VET är en universell sanning). Men! I min nya bok MORANTOLOGI - som titeln antyder - är jag fri att ta mig an RESTEN AV VÄRLDEN: Ghostbusters, Twitter, koffein, panikattacker, Michael Jacksons begravning, att vara en medelklassmarijuanapundare, Doctor Who, helgfyllor, Downton Abbey, min egen tragiskt förtidiga död och min återkommande oförmåga att få någon att börja använda det smeknamn jag valt åt mig själv: "Puffis". Jag går på sexklubb med Lady Gaga, gråter på Paul McCartneys gitarr, medverkar som gnom hos Richard & Judy, går ombord på TARDIS, sniffar på Sherlock Holmes kuddar på Baker Street 221B, skriver Amy Winehouses dödsruna, samt kommer för sent till premiärministern på Downing Street. Och tiden som blir över - mellan baksmällorna - går jag på om välfärdsstaten, stängda bibliotek och fattigdom: som en lite sämre Dickens eller Orwell, men med tuttar."

Okej, jag skrattade inte lika mycket när jag läste Morantologi som när jag läste Konsten att vara kvinna (när jag skrämde en intet ont anande turistande barnfamilj på pendeln genom att gråta så mycket av skratt att jag till slut inte fick luft) men fan alltså (jo, svordomen är berättigad), det finns få människor som kan få mig så hjärtans glad och lycklig som Caitlin Moran. Hennes texter växlar mellan djupaste allvar och lustiga kåserier och även fast jag inte håller med henne hela tiden så bara älskar jag henne. Rätt och slätt. Moran säger att hon drömmer om att bli kompis med vissa kändisar och fantiserar om de samtal de skulle kunna ha och något liknande känner jag om henne. Vore hon inte världens häftigaste polare? Absolut bäst är hon när hon i detalj går in på bröllopet med prins William och Kate (Stephen Frys Twitter som förvirrade landet roade mig enormt), när hon besöker inspelningen av Doctor Who, erkänner sin besatthet av Benedict Cumberbatch från Sherlock och de nattliga samtalen med sin mer eller mindre vakne make. ”Händer det här på riktigt? Herregud, det händer på riktigt…”

Köp den här boken! Läs något kåseri om dagen och njut av en genuint roligt människa som kanske är något galen men inte så mycket att det stör.

 

Att lura sig själv på SF-bokhandeln

Hur man lurar sig själv att känna sig duktig när man går in på SF-bokhandeln för att köpa en present till en vän: man plockar på sig fyra, fem saker (Doctor Who-leksak, Big Bang Theory-tröja, Dödsstjärnan-isform) samt två böcker. Sedan när man inser det tokiga i det hela och lämnar i från sig allt utom en bok så tycker man att man varit riktigt vettig! För kom igen, EN liten bok kan man väl ändå få unna sig? Även om det ursprungliga målet var att inte köpa något förutom presenten.

Gratis e-böcker genom DN

Upptäckte till mig stora lycka att DN under sommaren erbjuder gratis e-böcker (sju olika titlar) om man är prenumerant! Plötsligt blev jag väldigt glad att jag ännu inte gjort allvar av mina hot om att säga upp min helgprenummeration. Först ut är Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu som jag varit väldigt nyfiken på sedan den kom. Den är nu nedladdad till mobilen och ska förhoppningsvis vara min räddning på pendeln till och från jobbet under de två veckor som är kvar till semestern.

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig, av Joyce Carol Oates

(Eftersom det är sommarlov så norpar jag bokbeskrivning från Adlibris.)

"En ny tjej kommer till klassen och de som blir Tinks vänner, hennes riktiga vänner, kommer att vara beredda att göra vad som helst för hennes skull. Tills hon en dag är borta. Joyce Carol Oates bevisar än en gång att hon tar unga människors verklighet på största allvar. När Joyce Carol Oates nu är tillbaka med en ungdomsroman befinner vi oss på USA:s östkust, i high school. Det är en prestigeskola där de högpresterande ungdomarna med välbärgade föräldrar går. Merissa är en av dem. Hon kallas den Perfekta. För hon är perfekt: hennes betyg är de högsta, hennes hår är blankt och långt och hon är smal. Men när hennes pappa lämnar familjen börjar marken gunga under hennes fötter. För att få kontroll hittar Merissa ett sätt. Hon skär sig. Bara ytligt, tunna vita ärr. Till en början. Ingen av vännerna vet vad som döljer sig under Merissas tröjärmar. Nadia är en av vännerna som inget vet. Hon törstar efter kärlek i ett kärlekslöst hem och i en skola där att vara smal är normen och där allt annat raderar chanserna till en pojkvän. I kemilärarens blick ser hon sin själsfrände. Men det blir fel från början, och när ryktet om Nadias förälskelse sipprar ut på skolan finns ingen nåd att be om. Samtidigt sörjer Merissa och Nadia vännen Tink. Hon som kom ny till klassen och som påverkar deras liv och deras tankar långt efter hon lämnat dem igen."

Diskussionerna kring den här boken har till stor del handlat om vad Oates själv måhända tycker är en överviktig tjej, eller om hon helt enkelt försöker peka på det galna i västvärldens smala ideal. Samt en hel bokbloggosfärs varningar om huruvida unga flickor ska läsa detta då det kan tolkas som glorifiering av självskadebeteende. Själv vill jag bara säga att detta är bland det absolut bästa Oates skrivit på länge. Min tolkning av Oates beskrivning av de här tjejerna är att hon inte tycker att 50 kilo på 163 centimeter är för mycket, utan just tvärtom. Hon skriver utifrån tonåringarnas synsätt, hur de ser på verkligheten. Hon gestaltar istället för att skriva oss på näsan vilket gör texten stark och obehaglig. Och briljant. Detta är ett universum av tjejer och kvinnor, en värld av ätstörningar, utseendefixering, brustna äktenskap och höga förväntningar. Oates kryper under huden på tre olika slags tjejer som på sina egna sätt mår väldigt, väldigt dåligt och det utan att döma eller komma med enkla lösningar. Alla som har tonårstjejer i sin omgivning borde läsa den. Ja, alla andra också för den delen. Den säger så mycket om dagens samhälle med dess krav på smalhet och perfektion som få kan leva upp till.

Men det här med Nadia och hennes vikt stannar kvar med mig. Så vi gör ett tankeexperiment: tänk tillbaka på grundskolan. Tänk på den klasskamrat som ansågs som ”tjock”, leta sedan upp en skolkatalog eller andra bilder. Det man ofta upptäcker då är att klassens ”tjockis” egentligen inte alls var jättestor utan endast den största. Med kanske ett par kilos skillnad i jämförelse med de andra. Men nu är barn så grymma att den som är störst ofta per automatik blir klassens tjockis, även om det inte är sant. Lite så tror jag att det är med bokens Nadia. Hon är på inga sätt överviktig men någonstans längs med vägen så har hon och de andra bestämt sig för att hon ändå är Tjockisen. I den åldern behövs inte mycket för att börja reta någon. (När jag växte upp så fanns det en kille i mitt bostadsområde blev mobbad hela högstadiet för att han kom till skolan med ”fel” strumpor första dagen i sjuan.) Sen när Nadias pappas kollega säger att hon börjar likna en Renoir-målning så börjar jag koka av ilska. Inte för att jag tycker att det är en förolämpning, tvärtom så finner jag de unga kvinnorna väldigt vackra, utan för att Nadia själv och hennes omgivning tolkar det så. Visst, de är inte avmagrade tjejer (tack och lov), men helt normala kroppar!

Den här boken kommer finnas kvar hos mig långt efter att jag läste ut den. 

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!