Kulturkollos veckoutmaning: En kunglig personlighet

Vi ska berätta om en kunglig personlighet, någon vi gillar eller avskyr eller vill veta mer om. Det kan handla om någon nu levande, död sedan länge eller fiktiv person. 

Jag gissar att jag inte kommer vara den enda som tar upp The Crown. Läs gärna hela min recension av första säsongen här. Jag har börjat se säsong 2 men livet har kommit emellan och nu var det ett tag sedan jag hade tid att titta men jag kommer absolut fullfölja även denna andra säsongen. Den känns mörkare, ogenomtränglig. 

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 

Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.

Sedan en fiktiv kunglighet. Arvid är kung mot sin vilja, han glider runt under sömnlösa nätter och funderar på sin tillvaro men det är först när han får träffa strykpojken Helge som saker börjar falla på plats. För det kan vara svårt att hantera att en helt annan människa får ta de spöstraff man själv skulle ha haft om man bara inte var kunglig. Det är medeltid och Arvid har en dvärg och senare även en fru. Själv är han så sorgsen och grubblande att man som läsare knappt vet var man ska ta vägen! Jag läste den här boken som barn och minns den som i ett skimmer, det var ett exemplar som mamma själv hade haft som liten och det var oklanderligt skött. Omslaget var som nytt trots att det var trettiofem år gammalt. Men jag vet inte om jag skulle våga läsa om boken som vuxen, för jag gillar min bild av I klockornas tid. Det är långt ifrån alla älskade barndomsklassiker som håller för en omläsning.

Checkar in på bloggen

Det blev visst lite mer än en veckas bloggsemester och jag har mina aningar om att de närmaste veckorna kommer att fortsätta på liknande sätt. Jag har faktiskt inte ens öppnat min dator för annat än att betala mina räkningar. För att vara helt ärlig så har jag knappt läst en rad heller utan mest bara existerat, andats. Varit på Bornholm och cyklat. Badat i sjö och badat i havet. (Och de senaste dagarna: tampats med en sommarförkylning.) Men nu ska jag sätta igång igen, jag och bondkatten sitter redo i soffan med Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe.

Omläsning: Agnes Cecilia - en sällsam historia, av Maria Gripe

Jag minns att boken hade en väldigt speciell stämning, utöver den som finns i alla böcker av Maria Gripe. Agnes Cecilia har för mig alltid haft ytterligare ett ”lager” av mysticism, något som jag fortfarande inte riktigt kan sätta ord på.

 

 

Det händer ofta hemska saker i Gripes värld av ensamma barn. Och det är långt ifrån alltid allt löser sig i slutet av berättelsen. Eller, det slutar inte så tillrättalagt som i många andra sagor. Förmodligen var det en av de saker som lockade mig när jag som barn och tonåring läste henne. Det började med att mamma läste Elvis, Elvis och Glasblåsarns barn för mig och sedan fortsatte jag på egen hand med I klockornas tid, Pappa Pellerins dotter, Hugo & Josefin, Skuggserien och Tordyveln flyger i skymningen. Men ingen lämnade mig med den yttersta känsla av förlamning och övergivande som Agnes Cecilia gjorde. På gott och ont, för jag älskade samtidigt som jag knappt kunde andas. Det var med stor tvekan jag läste om, för jag var rädd att det minnet skulle förstöras av mitt vuxna läsande jag. Men tack vare Uppväxtklassikerboxen samt flera entusiastiska bokbloggar (Fiktiviteter, Dark Places och Lyran) så blev det ändå av.

Hon har ett sätt att behandla orden som sällan ses i barnböcker. Utan krångliga uttryck eller långa meningsuppbyggnader så blir det vackert och poetiskt och ändå kan hon slänga in tunga filosofer utan att det blir för svårt. Hon respekterar sin publik och sviker aldrig de barn som läser. Beskrivningen av hur Noras omgivning försöker skona henne från föräldrarnas död är både helt uppåt väggarna tokig och samtidigt förståelig. Jag skulle aldrig någonsin medverka till sådana charader men visst förstår jag nu som vuxen varför de gör som de gör. Ändå tar jag utan förbehåll Noras, barnets, parti. Det känns som att de svikit mig. I en blinkning är jag åter liten och förhåller mig till världen som ett föräldralöst barn.

 

Nu står Gripes övriga böcker där i hyllan och ropar på mig, redo för omläsning.