Ny bok i brevlådan - Bokklubben vid livets slut

Lite nyanlänt från Modernista i brevlådan. Boken beskrivs så här på Adlibris:

»Vad är det du läser?« Det är frågan Will ställer till sin mamma, Mary Anne, när de sitter i väntrummet på cancermottagningen. Det är november 2007, kort efter att hon diagnosticerats med långt framskriden cancer.

Detta är den sanna historien om en son och hans mamma, och om den bokklubb som under hennes sista tid i livet för dem närmare varandra. I takt med att sjukdomen sprider sig läggs bok efter bok till läslistan, och i de personliga samtalen kring böckerna får Will och Mary Anne en möjlighet att återupptäcka sina liv och lära känna varandra på ett nytt sätt. I bokklubbens sfär är de inte längre den sjuka och den friska, utan en mamma och en son som tillsammans upptäcker nya världar.

Bokklubben vid livets slut är en ömsint hyllning till en älskad mamma, och en inspirerande betraktelse över böckers förmåga att skapa mening och glädje ur kaos och förgängelse, att skänka oss tröst och vidga vår kunskap om oss själva och andra.

Sommarplaner

Jag är jättebra på att göra upp läsplaner, ja planer över huvud taget, och sedan är jag ännu grymmare på att i slutändan göra tvärtom. Fast det är lite av grejen med att planera tycker jag, att man vid behov får ändra sig någonstans i mitten. Att bara göra saker för sakens skull har aldrig varit min grej. Förra sommaren hade jag storslagna tankar om att läsa Strindbergs Röda rummet som helt gick åt pipsvängen. Jag hade även tänkt åka till Moa Martinsons torp som ligger enbart ett par kilometer från där jag bor men trots att jag inte fick kalendern fullbokad med annat så gjorde jag inte det heller. Så. I år tonar vi ner de storslagna löftena och satsar på några få istället. Som jag skrev igår så ligger Kerstin Ekmans Händelser vid vatten mig varmt om hjärtat och då den tydligen ska bli tv-serie känns det som att det är dags för omläsning. Och så slänger vi in Moas torp också. Så får vi se hur det går.

Händelser vid vatten blir tv-serie

Läste i fredagens DN att Kerstin Ekmans Händelser vid vatten ska bli tv-serie. Klas Östergren ska skriva manuset och inspelningen beräknas börja under hösten 2014. Spännande! Då är det alltså snart dags att planera in en efterlängtad omläsning av den boken, jag misslyckades med det förra sommaren. Men nya tag alltså.

Joss Whedon på Twitter

Joss Whedon har skaffat eget Twitter-konto. 

"I'm on a plane! I'm having tea! I'm wearing shoes! This is how twitter works, right? I tell you guys EVERYTHING."

" “@NathanFillion: Ladies and Whedonites. Joss Whedon is now on twitter. Follow. Tell him I sent you."

The Book Seat

Fick ett erbjudande att testa The Book Seat vilket jag har gjort i helgen! Det handlar alltså om en slags läskudde, ett lässtöd som man kan ha i knät, på bordet eller i stort sett var man vill. Jag har ofta klagat över brist på bekväma läsställningar i sängen och har eftersökt lösningar på problemet med tegelstenar när man har veka handleder. Men här tror jag att jag faktiskt har hittat något. Det kan möjligtvis vara lite knöligt att bläddra ibland och jag tycker att The Book Seat är något för dyr men i övrigt så gillar jag den väldigt mycket. Helt klart det bästa läshjälpmedlet hittills.

Fast jag har fått tävla med persern om vem som ska få ha läskudden. Hon till och med trotsade förbudet att ligga på bordet för att få ligga bredvid kudden och det här är en katt som inte har brutit mot tvåtassregeln (två tassar får man ha på bordet, men absolut inga fler) på flera år.

Vi kom över havet, av Julie Otuka

Så fick jag då äntligen läsa Vi kom över havet och jag måste säga att det var väl värt väntan.

Hur lämnar man allt man någonsin känt för en osäker framtid? Vågar man slänga sig över havet för att några veckor senare tas emot av en väntande äkta make man aldrig tidigare träffat och vad känner man, vad gör man, när den äkta mannen inte ser ut som på de fotografier man tidigare sett? Ensam i ett främmande land med ett obegripligt språk gör man det man kan, man börjar arbeta, man låter mannen ta det som är hans rätt att ta. Man skriver hem men berättar inte om sina besvikelser för skammen går för djupt. Vi kom över havet beskriver hur livet såg ut för de japanska postorderbrudar som på 1920-talet kom till Kalifornien för att starta nya liv. Det är mycket sorg, förtvivlan och omänskliga förhållanden men även ljusglimtar här och där. Boken är skriven i en fantastisk vi-form som gör att man genast känner sig inkluderad, som en av de förväntansfulla tjejerna på båten. Tusentals röster ropar upp från boksidorna, uppmanar en att lyssna. Det är berättelser om övergrepp, likgiltighet och drömmar som aldrig slår in. Man tycker att kvinnorna oftast behandlas som skit, rent ut sagt, men så kommer man till historierna om barnen som föds i det nya landet och plötsligt så blir det än värre. För barnen dör ofta, ibland med sina mödrar i barnsäng, i sjukdomar, av obeskrivliga olyckor och av försummelse. Kontrasten i det vackra språket med det hemska det beskriver är otroligt effektfullt.

”En av oss på båten blev med barn men visste inte om det, och när babyn föddes nio månader senare var det första hon lade märke till hur lik han var hennes nye make. Han har dina ögon En av oss hoppade över bord, efter att ha tillbringat en natt med en sjöman, och lämnade en lapp på sin kudde: Efter honom kan det inte finnas någon annan.”

Junot Díaz i Boklördag

Jag både älskade och hade svårt för Oscar Waos korta förunderliga liv men mest gillade jag den nog ändå. Nu har Junot Díaz kommit med en ny bok: Det är så du förlorar henne (fantastisk titel!) och jag är väldigt nyfiken. Noterar den genast på önskelistan. Några citat ur artikeln i DN's Boklördag:

"- Jag har aldrig varit bekväm med att jag förväntades vara antingen dominikansk eller amerikansk. Jag trivs utmärkt med att vara båda och det verkar göra människor besvikna - de vill att det ska vara ett besvärligt motsatsförhållande. Det är ett uttryck för människors längtan efter förenkling."

" (---) Män har ofta inga problem med att säga att de gillar porr och stora bröst, men den stora frågan är hur det slukar och avhumaniserar dig. Jag är inte intresserad av din porrsamling om du inte kan berätta, i detalj, hur den hindrar dig från att vara en hel människa."

Lite mer nattduksbord och så övernaturliga trilogier

Lite bättre, eller hur? Ingen risk för att någon katt ska bli krossad av boklavin eller för att något ska välta över mig när jag sover. Vem anade att läsning kan vara så skadedrabbat. Nu finns där enbart tre böcker, en läsplatta och okej, fortfarande fem anteckningsböcker, men allt annat krafs är bortstädat. Den älskade lilla (och lila) läslampan ligger redo, det känns lite som att tjuvläsa under täcket när jag använder den. För använder den gör jag trots att jag lever ensam och inte har någon förutom katterna att störa om jag ligger vaken med lampan tänd.

I övrigt försöker jag läsa flera "tvåor" i övernaturliga trilogier med kvinnliga huvudrollsinnehavare. Högst förvirrande. Men vänta, satt inte hon fast i en källare förut? Och vad hände med den autistiska lillasystern? Nej, just det. Helt annan bok. Ska nog ta dem en i taget från och med nu. Den tanke jag förut hade om att vänta in alla delarna i en serie innan jag börjar läsa kanske inte var helt knasig.

(Och så ett exempel på hur det alltid blir när man ska försöka fotografera något i det här huset. Katt smack mitt i bilden.)

Projekt nattduksbord

Nåja, att kalla rensning av nattduksbordet för "projekt" är väl att ta i lite. Men visst känns det roligare än att bara säga städa? Jag har räknat och kommit fram till att jag på den här lilla ytan har:

16 böcker

1 läsplatta

5 anteckningsböcker

2 mobiltelefoner (båda "väckarklockor" och inte den jag faktiskt använder)

1 Nemi-tidning

Somliga av böckerna ser till och med ut att ha runnit ner på golvet. Nu kommer bara det svåra jobbet att rensa bort det jag för tillfället inte tror jag kommer läsa. Samt att få in de jag redan läst ut på de rätta platserna i bokstavsordningen i hyllorna. Det är ganska tight överallt och ibland innebär en enda bok att jag måste låta flytta minst en bok per hyllmeter.

Rönnells Antikvariat

Köpte för första gången på länge tidningen Situation Stockholm i onsdags. Hittade däri en bra artikel om Rönnells Antikvariat på Birger Jarlsgatan i Stockholm som kanske måste stänga snart. Tror det är viktigt att vi tar hand om antikvariaten, att de inte försvinner. Det måste finnas platser för begagnade böcker, speciellt när bokhandel efter bokhandel försvinner.

Ivan Turina

Inte alls bokrelaterat men det skiter jag ärligt talat i. Idag är det sorg. Sitter på jobbet och försöker jobba men just nu är det svårt ska jag säga. AIK-målvakten Ivan Turina gick bort i morse. Har haft telefon- och smskedja med mina fotbollsvänner och vi är alla i chock.

Äntligen har jag fått tag i Dödsdömd!

Damien Echols självbiografi Dödsdömd börjar med en bön till de oskyldigt dömdas skyddshelgon. 

"Sankt Ramon Nonat. Aldrig har någon som sökt din hjälp eller välsignelse gjort det förgäves. Det är till dig jag nu vänder mig, inför dig jag står nu. Förringa inte mina böner, utan lyssna på mig i din barmhärtighets namn och ge mig svar."

Det här ska bli riktigt intressant att läsa.

Önskelista

En bra sak med att inte ha läslusten på topp, och att inte riktigt ha tiden eller orken, är att man hur som helst inte köper så jättemycket nytt. Det känns inte som någon bra idé att ta på sig ännu mer som bara kommer bli liggande. Men jag jobbar på en önskelista, på det jag ska beställa så fort jag känner att det går uppåt med läslusten igen. Överst på listan just nu:

Ny bok av Chimamanda Ngozi Adichie!

Det här är ett måsteköp för mig, ska se om jag kan svänga förbi en bokhandel redan i veckan som kommer. Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina absoluta favoritförfattare och är så förbaskat skicklig att jag inte skulle bli förvånad om det finns ett Nobelpris med hennes namn på någon gång i framtiden. Den nya boken heter Americanah.

Doktor Joseph, av Andreas Roman

Joseph lever ett ganska bra liv med sin fru Bea och två barn när han en dag lite chockartat får sparken från sitt arbete på Försäkringskassan. När frun dessutom lämnar honom strax därpå brister det för Joseph och han faller tillbaka till sina vodourötter. Snart är hans gamla arbetsplats inte som den varit och en jobbig granne blir plötsligt väldigt foglig. Men all den här aktiviteten väcker uppmärksamhet på andra sidan jorden, på Haiti, där Joseph växte upp och lärde sig allt om det uråldriga hantverket. 

Doktor Joseph är en förvånansvärt rolig bok för att ändå vara så pass mörk som den är. Många gånger kom jag på mig själv med att fnissa över dråpliga kommentarer eller situationer. Men framförallt gillade jag miljöerna, hur Gamla Stan förvandlas till en så otäck stadsdel att till och med poliserna låter bli att gå in där. Samt  hur förortsradhuset å ena sidan är väldigt medelklass men på samma gång är vodoucentral. Boken är något för lång. Jag hade kunnat vara utan somliga av de parallella berättelserna, eller åtminstone bättre uppskattat kortare versioner av dessa. Men jag gillar verkligen Joseph och Bea, de känns äkta och mänskliga med alla sina brister och fel. Som helhet tyckte jag väldigt mycket om Doktor Joseph och ser fram emot de kommande delarna i serien Stockholm vodou.

Min recension av Wool

Jag vet att jag varit urusel på att skriva recensioner på sistone men idag publiceras faktiskt en på Swedish Zombie! Så kika in HÄR och läs vad jag tyckte om Wool av Hugh Howey. Det är ingen zombiebok men väl postapokalyps och på det stora hela en otrolig bok.

En gång till! En gång till!

Det här är ett mått på hur lite tid jag har kunnat ägna åt läsandet och bloggandet på sistone. Det mesta är lite upp och ner och på jobbet gör jag för sjunde veckan på raken två personers jobb, jag hinner helt enkelt inte med så mycket utöver att arbeta och sova. Boken Rädda mig inte! kom för över två veckor sedan men jag har inte haft möjlighet att ens börja bläddra i den. Tydligen läste jag inte heller baksidan. För om jag hade gjort det så hade jag upptäckt att jag är blurbad på den också! Men nu är jag stum, lite gråtfärdig och en gnutta lycklig.

Nytt på paketfronten

Det trillar in så många böcker just nu! Förstår inte riktigt hur jag ska hinna med allt även om jag inser att detta är ett I-landsproblem av rang. För jag blir jättelycklig av alla recensionsexemplar. Senast in nu är fortsättningen på 1974, nämligen 1977 av David Peace. Och jag som inte ens tagit mig igenom den första boken än.

Jag är blurbad!

Jag visste att jag hade Safirblå av Kerstin Gier väntande på mitt utlämningsställe i nästan en vecka innan jag äntligen kunde hämta den, det kom saker i vägen hela tiden. Så idag kom jag till slut iväg och gissa om det var värt det... Jag är blurbad på baksidan! Älskade första boken Rubinröd och är löjligt glad att vara citerad på fortsättningen. Har till och med förlåtit förlaget för att ha ändrat stil på omslaget.

Den bästa presenten

... är alltid det här. Blir lika glad varje gång jag får ett presentkort på böcker. Strunta i blommor, vinflaska och allt annat. Att få ett presentkort är att få valmöjlighet och en liten bit uppriktig lycka i plastform.